I dag, den 1 september, är det jämnt 75 år sedan Andra världskriget inleddes den 1 september 1939, en världsbrand som kom att kosta 50 miljoner människor livet. Det var då det nationalsocialistiska Hitlertyskland, efter en pakt med Stalins kommunistiska Sovjetunionen, angrepp Polen vid Westerplatte i Gdansk/Danzig.
Tidigare i sommar inträffade hundraårsdagen för utbrottet av Det stora kriget, Första världskriget, den 4 augusti 1914, det första världsomspännande kriget och som medförde att 17 miljoner stupade.
Senare i höst är det 25 år sedan Berlinmuren och kommunistiska Östtyskland (DDR) föll den 9 november 1989 och Europas tudelning mellan kommunistisk diktatur och västlig demokrati kunde brytas under fredliga former.

Alla dessa historiska erfarenheter – och samtida jubiléer  till trots – ser vi i dag med den ryska illegitima annekteringen av Krimhalvön från Ukraina och destabiliseringen av östra delen av samma land, att gränser återigen ändras med militära maktmedel i vår världsdel.
Därmed begås brott mot den internationella rättsordningen inom FN och det civiliserade umgänget stater emellan. Det alltmer hotfulla läget i Europa förstärks av det hänsynslösa inbördeskriget i Syrien, vilket hittills skördat över 190 000 människoliv, samt den brutala framfarten av terrorgruppen Islamiska staten (IS), med omfattande brott mot mänskligheten i form av rena massakrer som en del av den religiösa rensningen mot kristna och yazidier i norra Irak.

Att i denna situation den svenska regeringen, utifrån den breda samsynen i riksdagen om säkerhet i samverkan, tillsammans med vårt broderland Finland är beredda att ingå ett värdlandsavtal med Nordatlantpakten framstår därför som nödvändigt och naturligt. Det ger möjlighet för Sverige att i framtiden kunna inbjuda Nordatlantpaktens snabbinsatsstyrka att bistå vårt land i ett utsatt läge. En extra styrka med beslutet – och i linje med den svenska traditionen om bred samsyn på försvars- och utrikespolitiken – är att det understöds av Socialdemokraterna.

Så länge Sverige inte är medlemmar i Nordatlantpaktens försvarssamverkan gäller inte dess paragraf 5 om ömsesidiga försvarsförpliktelser – för vare sig organisationens medlemmar gentemot oss eller för vår del mot dem.

Värdlandsavtalet garanterar alltså på intet vis att vårt land verkligen blir hjälpt om och när svensk frihet, nationellt oberoende och demokrati hotas av främmande militärmakt – men öppnar upp för ett sådant stöd genom att ha alla praktiska arrangemang och avtal på plats, i förväg.

Vi lever i en tilltagande orolig värld, då brutalt våld används allt oftare och helt urskiljningslöst. Dessa onda realiteter går inte att bortse ifrån. Då behöver försvarsförmågan förbättras samt Sverige visa för omvärlden, med bland annat praktiska arrangemang som värdlandavtalet, att vår beredskap till försvar för vår frihet och demokratiska styre förbättras.

All historisk erfarenhet visar att det dessutom krävs ytterligare en avgörande komponent. Verklig försvarsvilja förutsätter nämligen andlig styrka i ett land, hos medborgarna som individer samt gemenskap som folk, baserat på en genuin vilja att värna de djupare värden vårt Sverige, med korset på fanan, ytterst vilat på genom generationerna, detta som en del av den västerländska kristna civilisationen.

Lennart Sacrédeus
redaktionen@varldenidag.se