Det stundar kyrkoval. Den 15 september har medlemmar i Svenska kyrkan möjlighet att säga sitt om ledarskap och inriktning för de kommande åren. Det är ett angeläget val. Hur Sveriges i särklass största kyrka leds och inriktningen för densamma har stor betydelse, också för den som har sin tillhörighet inom någon frikyrka. Det Svenska kyrkan säger, står för och erbjuder människor, präglar bilden av kristen tro och av den samlade kristenhetens svar på de stora livsfrågorna. Många frikyrkomedlemmar har dessutom valt att också vara kvar i Svenska kyrkan och är därför även direkt berörda.
Tragiskt nog är kyrkovalet ytterst politiserat. Skilsmässan mellan stat och kyrka vid millennieskiftet blev inte fullständig. De politiska partierna – i synnerhet Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna – klamrar sig fast vid kyrkan och propsar på att ha synpunkter på såväl teologi som politisk agenda.
Den politiska styrningen av Svenska kyrkan får förstås konsekvenser. De politiska partierna använder Svenska kyrkan som megafoner för den egna politiken. Det är förstås ett smart grepp, för det blir ju nästan som "Så säger Herren" framför partiprogrammet. Men det är likväl orättfärdigt. I Socialdemokraternas tolvpunktsprogram inför kyrkovalet vill man bland annat "visa att kvinnoprästmotstånd och homofobi inte hör hemma i folkkyrkan", "arbeta för internationell solidaritet, social rättvisa och hållbar utveckling", "vara drivande i religionsdialog och i arbetet mot mobbning och rasism" samt "slå larm när kommun, landsting och stat inte tar sitt ansvar för välfärden". Det skulle lika gärna kunna vara socialdemokraternas partiprogram. Vare sig Gud eller Jesus nämns i programmet. Det är ett politiskt program, i kyrklig tappning. Det hymlas inte heller med att Socialdemokraternas partistyrelse har antagit programmet. Att inriktningen för Sveriges största kyrka klubbas på Sveavägen 68 är magstarkt. Minst sagt.
När Jimmie Åkesson (SD) sommartalade i helgen uttryckte han sin oro över "att socialismen och liberalismen under de senaste decennierna har slagit sina klor allt djupare i kyrkan". Detta var nämligen orsaken, enligt nämnde Åkesson, till att Svenska kyrkan har blivit "mindre svensk och allt mindre kristen". Lösningen för Svenska kyrkan är därför att byta politiskt program. Åkesson talade om nationalism och svenskhet, och hävdade: "Att skilja det svenska från det kristna – och det kristna från det svenska – är lika omöjligt som att försöka plocka äggen ur en sockerkaka." Att påstå att det kristna budskapet skulle vara svenskt, eller beroende av "det svenska", är inget mindre än okunnigt. Inte heller Åkessons tal gav plats för Gud eller Jesus, så särskilt kristet var inte hans tal. Men det var i allra högsta grad politiskt. Det var ett brandtal för nationalism, för "fädernas kyrka" och att göra kyrkan mer svensk.
Både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna ser dessutom kyrkovalet som en valstrategisk möjlighet. Ulla Löfven (s-ledarens hustru) är kyrkopolitisk ombudsman för Socialdemokraterna. Till Aktuellt i Politiken (25 juni) säger hon följande: " Vi som vill ha kvar en öppen folkkyrka måste se till att behålla vårt inflytande. Man kan se det som det första steget i en trestegsraket. Det är mycket viktigt att vi lyckas i kyrkovalet och Europaparlamentsvalet för att vara segervissa i de allmänna valen hösten 2014". Kyrkan är alltså ett bra redskap för att ordna statsministerposten åt maken nästa år. Jimmie Åkesson var inne på liknande tema i sitt tal: "...kyrkovalet kan få en stor symbolisk och strategisk betydelse inför det stundande supervalår vi har framför oss. Går det bra i kyrkovalet, så stärker vi givetvis partiet på flera sätt." Återigen: kyrkan används som ett redskap för politisk valstrategi.
Låt inte kyrkovalet bli ett val om vilken sorts politiskt program som ska styra Svenska kyrkan. Kyrkan behöver vare sig mer socialism eller nationalism. Kyrkan behöver mer Jesus. Än mindre borde valet handla om valstrategisk positionering för de politiska partierna. Det vore för ynkligt. Kyrkan är grundläggande något annat än en politisk organisation, den är Kristi kropp på jorden. Samtalet måste lyftas en nivå, så att kyrkovalet blir ett val som handlar om huruvida politiska partier över huvud taget ska leda Svenska kyrkan. Och om kyrkans verkliga uppgift. Vad kyrkan behöver är att återerövra sin sanna identitet i Kristus, med fokus på mission och evangelisation, gudstjänstliv och ett socialt engagemang i Jesu fotspår.
