Opinion
Könsexperiment får absurda följder
Queer-projektet är inte ett sätt att hjälpa människor att bli trygga i sin sanna identitet, utan ett ideologiskt experiment med allvarliga konsekvenser för individer och samhälle.
Hyperindividualismen tar nya steg i sin självpåtagna kallelse att bryta ner alla kulturella och biologiska identiteter. Den här nedrivningsivern åtföljs av allt mer bisarra konsekvenser och är inte till gagn för någon – inte ens för de människor som queerivrarna säger sig vilja stödja.
University of Michigan har den senaste veckan lanserat en ny webbplats där studenter får registrera vilket pronomen de önskar ha. Alla klasslistor ska härefter kompletteras med detta, och universitetets lärare anmodas att alltid använda det pronomen som studenten angett. Universitetet radar upp en rad alternativ till de vanliga ”he” och ”she”, som exempelvis nykonstruktionen ”ze”, men ger därutöver total frihet att själv ange önskat pronomen.
Ja, det finns en liten grupp människor med diagnosen könsidentitetsstörning, där något skett under fosterutvecklingen som skapar en konflikt mellan den upplevda könsidentiteten och de fysiska könsorganen. Situationen blir dock mycket märklig när dessa personers personliga livskamp görs till mall för varje uppväxande ung man och kvinna.
Fallet i Michigan drivs som brukligt inte av de personer som förändringen eventuellt skulle beröra, utan leds av en queerinriktad lobbygrupp och lokala studentföreningar. Dessa förkunnar att det är en ”mentalt och känslomässigt dränerande upplevelse för individer som fortlöpande tvingas informera eller korrigera professorer beträffande sin identitet”.
Ett bra test för att avgöra lämpligheten i en åtgärd att se vad som händer om den dras till sin spets. Studenten Grant Strobl gjorde just det, och anmälde att hans identitet härefter är ”His Majesty”. Självfallet blir det absurt när en vanlig student kräver att alltid bli kallad ”Ers Majestät”, vilket var just det som Strobl ville illustrera. Queerprojektet är inte ett sätt att hjälpa människor att bli trygga i sin sanna identitet, utan ett ideologiskt experiment med allvarliga konsekvenser för individer och samhälle.
I Sverige ser vi en motsvarighet i Patientföreningen Benjamin som företräder personer med könsidentitetsstörning. De tar skarpt avstånd från de lobbygrupper som agerar för att frigöra människan från alla typer av givna ramar, till och med biologiska sådana.
Dessa queergrupper ignorerar helt de mer djupliggande lagren i en ung människas sökande efter sitt autentiska jag. I stället tvingar de in tonåringar i en identitetskamp de inte har bett om, och de kör över de människor som verkligen kämpar med sin könsidentitet. Det är okänsligt, och det är i verklig mening kränkande mot individen.
Antalet svenskar som vill genomföra ett könsbyte har exploderat på senare år, allra mest bland ungdomar. 2012 tog Astrid Lindgrens barnsjukhus emot fyra sådana remisser. I fjol var det 116. I år beräknas mer än 200 ansökningar komma in. Det är inget orimligt antagande att det stora flertalet av dessa är ungdomar som av olika skäl bär på en svag självbild, men som har översköljts av den flodvåg av queerpropaganda som förkunnar att vägen att finna sitt autentiska jag är att byta kön.
Huvudproblemet i detta är inte att vuxenvärlden skulle blunda för ungdomars personliga behov. Det stora problemet är snarare att alla är så förtvivlat rädda för att erbjuda ett moget och omsorgsfullt vuxenperspektiv. I stället säger man oreflekterat ja och amen till alla de könsexperimenterande identitetsuttryck som förmedlas under influens av en queerinspirerad samtid. Där ligger det verkliga sveket.
