Debatt
Joel Halldorf surfar på hbtq-trender i sin kritik mot dem som inte surfar
Ett försök att behålla garantin om frälsning och samtidigt ha frihet att tycka och tänka enligt det postmodernas trender. Så beskriver här Bo-Krister Ljungberg de utspel som kyrkohistorikern Joel Halldorf gjort om hbtq i frikyrkan i tidningen Expressen.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den.
Joel Halldorf är kyrkohistoriker. Han har disputerat på en avhandling om Emil Gustafson liv och texter och den evangelikala rörelsens förhållande till moderniteten (enligt Wikipedia). Halldorfs egen position, utifrån vilken han talar, är moderniteten (i hans fall, det postmoderna), det vill säga vilka trender och strömningar som rör sig i tiden.
Med detta som utgångsläge bedömer han evangelikala/karismatiska rörelser, som när han i Expressen den 12 augusti 2022, i artikeln ”Denna syn på HBTQI skapar trauman”, angriper två pingstpastorers uppfattningar, Josef Barkenbom och Daniel Alm.
Halldorf är alltså teolog, men inte exeget. Inom exegetiken söker man förstå hur de ursprungliga tilltänkta åhörarna, mot bakgrund av sin miljö, sannolikt uppfattade det skrivna. Frågan ”Hur angår det oss?” leder till en annan process, hermeneutiken, det som ofta brukar kallas ”tolkning”. Att tillämpa en hermeneutisk tolkning på en text innan man har gjort exegetisk analys är farligt och leder oftast vilse.
Nu bedömer Joel Halldorf varken den evangelikala exegesen eller hermeneutiken, utan hur evangelikala kyrkor framstår i jämförelse med det postmoderna. Han surfar på trender, de i tiden rådande. Utifrån sin position i den samtida mäktiga vågens utförsbacke bedömer och kritiserar han dem som inte så surfar.
Men har han då ingen egen stabilare position än så, om han nu inte vill engagera sig med Skriftens texter? På Facebook har han drivit en kampanj mot den pingstförsamling han tydligen formellt tillhör för att få använda Bjärka-Säbys lokaler för den typ av ortodoxa liturgiska gudstjänster som han föredrar och där sakramenten, som bärs upp av andliga ämbeten, står som garant för Kyrkans väsen.
I bärande avseenden blir sakramentalismen som sådan oberoende av Skriften.
Den ortodoxa gemenskapen på Bjärka-Säby endast härmar liturgisk praxis; man har aldrig ställt sig under det sakramentella ämbetets auktoritet, till exempel i frågor som gäller moral eller etik, där såväl den romersk-katolska som de ortodoxa kyrkogemenskaperna är emot utlevd samkönad sexualitet.
På detta sätt får Halldorf det bästa ur alla världar: sakramentalismens garantier om frälsning och frihet att tycka och tänka enligt det postmodernas trender.
Utifrån denna frihet menar sig Halldorf även vilja ge råd. Han skriver att ”[pingstledaren Daniel] Alm och andra ledare initierar ett öppet samtal som inte bara involverar pastorer utan också lekfolk”, och parallellt bör tongivande församlingar pröva “ordningar för att välsigna eller till och med viga samkönade par”.
Det vill säga: Resultatet av det ”öppna samtalet” är givet på förhand.
Det märkliga är att Halldorf, kyrkohistoriker som han är, bortser från att Kyrkan – eller åtminstone den del av Kristi kropp som inte har varit intimt lierad med den ekonomiskt-politiska makten – så gott som alltid har hamnat i motsatsförhållande till denna världens makter, och alltså även torde göra det till det som i dag är Den Stora Makten: mediers inflytande på människors sinnen, allt utifrån de trender som likt havsvågor växer sig höga och starka och går att surfa på – på nätet.
Åter till de kritiserade pingstpastorerna: Josef Barkenbom refererar till Bibeln, till Skriften, Guds uppenbarade vilja, där den kristna kyrkan genom årtusenden exegetiskt har analyserat och hermeneutiskt tolkat utsagor om samkönade sexuella relationer på ett enhetligt sätt.
Alm hänvisar till hur pingströrelsen är och till den tolkningsposition man har. Här har Halldorf rätt i att det blir vagt, för pingströrelsen ”är” inget i sig självt. Vad vill pingströrelsen vara? Man ”är” alltid i relation till något: Om det bestäms utifrån trender i tiden blir pingströrelsen på sikt ingenting, utan upplöses som skummet på en våg. För att beständigt ”vara” något måste detta stå i relation till Herren och hans Ord.
Att tydliggöra sin tolkning handlar inte om att (om möjligt) vinna en aktad ställning i samhället, utan om den evangelikala/karismatiska trons egenart och väsen. Kyrkan är sist och slutligen i världen men inte av den (Joh 17:14–17).
