Israel – världens mest lagliga stat

Det är mindre än tre månader mellan årsdagen för Balfour­deklarationen den 2 november och Minnesdagen för Förintelsens offer den 27 januari. Ändå är det få politiker och opinionsbildare som lyckas se ett samband mellan de två minnesdagarna.

I en cynisk tid när Israel titt som tätt anklagas för brott mot folkrätten är det skäl att komma ihåg att den judiska staten är djupt förankrad i folkrätten. Det är i stället det internationella samfundets svek mot judarna som är en av modern tids största tragedier samt ett monumentalt folkrättsbrott. Hade det internationella samfundet verkligen värnat om folkrätten och följt överenskommelsen i det brittiska Palestinamandatet från 1922 som skulle återskapa ett judiskt nationalhem i det som då hette Palestina, hade man sannolikt kunna rädda miljontals judar från Förintelsen.

I stället för att erbjuda judarnas historiska hemland som en livboj för de judar som försökte fly för sina liv, stängdes porten. Världen var då uppdelad i två läger, ett som först ville utvisa och senare helt och hållet förinta den judiska folkrasen och den övriga världen som svarade på detta hot med att konsekvent vägra ta emot judiska flyktingar. 

Den juridiska utvecklingen från Balfourdeklarationen den 2 november 1917 till San Remo-reso­lu­tionen den 25 april 1920 och slutligen det brittiska Palestina­mandatet i juli 1922 är tydlig och klar. I Balfour­deklarationen lovade den tidens enda supermakt, Storbritannien, att verka för att judarna skulle få ett eget nationalhem i deras fäders hemland kallad Palestina, sedan templets förstörelse och fördrivningen av judarna 70 e.Kr.

I fredskonferensen i San Remo 1920 inkorporerades denna skrivelse i folkrätten som sedan kodifierades i det brittiska Palestina­mandatet 1922 vilket hade understöd av Nationernas Förbunds samtliga medlemsstater. Den juridiska grunden för återskapandet av en judisk stat kunde inte vara tydligare.

När man i dag talar om folkrättsbrott är det därför viktigt att man känner till landets verkliga historia och framför allt det folkrättsbrott av gigantiska proportioner som dagens stormakter gjort sig skyldiga till när man inte värnat om judarnas rättigheter till självbestämmande i sitt eget hemland. I stället för att bidra till en trygg och säker hamn för det judiska folket under trettiotalet lät man cynisk realpolitik spela in och svek sålunda inte bara det judiska folket utan även folkrätten.

I dag finns det inget annat folk som har en lika väldokumenterad hembygdsrätt i sitt eget land som just judarna i Israel. Judarnas rätt till nationellt självbestämmande har bekräftats såväl av Nationernas Förbund (1922) som av Förenta Nationerna (1947).

Ändå hör man titt som tätt Israels kritiker kasta ut sig anklagelser som israeliska folkrättsbrott. Endast ifall konsten att mot alla odds överleva Förintelsen och dessutom återskapa ett nationellt hem där man kan leva i trygghet är ett brott, så är det judiska folket skyldiga. 

Som författaren Ruth Wisse påpekar; om man avslutar historien om Förintelsen med befrielsen av koncentrationslägret i Auschwitz den 27 januari 1945 så förefaller allt som en enda stor tragedi utan någon mening. Men om man i stället ser återskapandet av den judiska staten 1948, efter nästan 2 000 år i förskingringen, som en garanti för en trygg framtid för dagens judar, så får även minneshögtiden den 27 januari en djupare mening.

Då handlar den inte bara om att hedra minnet av döda judar utan lika mycket om att värna om dagens levande judar genom att stödja staten Israel som en garant för fortsatt judiskt liv, inte motarbeta eller försvaga den till varje pris och framför allt inte anklaga den för folkrättsbrott.