Hellre förnuft än känsla i miljödebatten

I skuggan av corona inträder denna vecka en förändring som tidigare orsakade stor debatt, men som nu seglat under radarn: plastpåseskatten. Idén att värna miljön är bra, men själva åtgärden i huvudsak kontraproduktiv.

All offentlig verksamhet behöver göra konsekvensanalyser av sin verksamhet, med riskvärdering och utfärdande av planer. Detta framstår kanske som onödig byråkrati för gemene man, men är en nödvändig grund för att samhället ska fungera långsiktigt väl. Om ogenomtänkta krav eller innehållslösa slogans får ta över den sakliga analysen blir dock konsekvenserna snart allvarliga. 

Låt oss ta miljöfrågan som exempel. Varje tid har sitt huvudproblem. För några decennier gällde det försurning av sjöar och ozonhål i atmosfären, som klarades genom skarpa, riktade åtgärder som både förändrade beteenden och åtgärdade symptomen.

I vår tid framstår två andra fenomen som allvarligast: klimatförändringen och plasten i våra hav. Tråkigt nog är det just i dessa frågor som vissa politiker har svårt att göra en korrekt analys.

I klimatfrågan räknar experter intensivt på alla klimatpåverkande variabler – inte minst coronakrisens miljökonsekvenser. Men riskanalysen svajar ändå ofta hos beslutsfattarna.

Kärnkraften är ett tydligt exempel. Konsekvensen om något går fel är mycket allvarlig, men risken för ett haveri är trots allt mycket liten. Ur klimatsynpunkt är kärnkraften däremot fantastisk. Jämför det med kolkraften, där miljöpåverkan är extremt stor, och sannolikheten för att utsläpp sker är 100 procent. 

Tyskland har nu beslutat att fasa ut kolkraften, men det ska gå långsamt och inte börja förrän kärnkraften är helt stängd, vilket skickar onödigt svaga signaler till Kina och övriga verkliga kolbovar. Om klimatfrågan är den viktigaste borde valet därför vara att utveckla kärnkraften och avveckla kolen snabbast möjligt.

Men här finns tyvärr en känslomässig låsning som stör de rationella besluten.

Även i plastfrågan har symbolpolitiken tagit över, med den annalkande plastpåseskatten som huvudexempel. Regeringen menar att de vill minska nedskräpningen i natur och hav. Men åtgärden blir som att försöka skjuta elefanter med ärtbössa, och dessutom sikta åt fel håll.

De växande plasthögarna i världens hav är ett enormt miljöproblem, men ansvaret och lösningen ligger nästan uteslutande i Kina och Sydostasien. Svenska plastpåsar går nästan uteslutande till återvinning och hamnar aldrig i havet. Om regeringen velat minska plastskräpet skulle man hellre ha adresserat förpackningsindustrin och de berg av plastförpackningar vi bär hem från Sveriges butiker, oberoende av materialet i själva bärkassarna. 

Diskussionen har gått hög om vilken påse som är bäst eller sämst ur miljöperspektiv. Svaret lyder: det beror på vilken faktor man värderar tyngst. Material, utsläpp vid tillverkning, miljöpåverkan per användning, återvinningsgrad, eller annat? Detta illustrerar att miljöfrågor är komplexa och kräver en klokare avvägd respons än slagord omsatta i skattepolitik. 

Unga demonstranters engagemang är värt att lyssna på, men för rätt konsekvensanalys bör politiker hellre ta till sig forskarnas slutsatser. För att fatta rätt beslut behöver beslutsfattare och branschorganisationer noggrant utvärdera risker och konsekvenser, samt vilka faktorer som är viktigast på kort och lång sikt.

Ett sådant arbete må framstå som grått och trist, och ger säkert färre klick på sociala medier och mindre genomslag bland aktivister. Men om vi verkligen värnar om miljön så måste förnuftet i slutänden få tala starkare än känslan.