För ett par veckor sedan höll ärkebiskop Antje Jackelén tal i Domkyrkan vid kyrkomötets högtidliga öppnande, där även konung Carl- Gustaf var närvarande. Detta är naturligtvis ett viktigt tillfälle för ärkebiskopen att markera en önskad kursinriktning för Svenska kyrkan. Taltiden är dessutom relativt kort vilket ännu mer understryker att det som sägs indikerar vad det är, som för ärkebiskopen, har allra högst prioritetsgrad. Talet berörde bland annat flyktingsituationen och handboksarbetet.

Mot slutet av talet kom så ett jämförelsevis stort avsnitt som ville belysa ett ekumeniskt perspektiv. Det påstods då bland annat att Svenska kyrkan har många starka ekumeniska relationer. Därefter sas följande: Både Jesus och världen nödgar oss att tala med en röst, så mycket vi bara kan. När kyrkomötet 2009 tog beslutet om samkönade äktenskap fanns det tydliga röster som menade att Svenska kyrkan nu skulle hamna i närmast fullständig ekumenisk isolering. Ibland kan man inte vara annat än glad över att man haft fel, eller hur?!

Som en respons på detta kan man anmärka att det inte är någon tvekan om att det är många, både innanför och utanför Svenska kyrkan som vare sig är glada eller tror att de har fel när det gäller att 2009 års beslut om samkönade äktenskap har fått tragiska konsekvenser och det även på det ekumeniska planet.

Detta har första och främst att göra med att i princip alla olika kristna kyrkor och samfund genom 2 000 års kyrkohistoria har utläst att Bibeln tydligt beskriver att äktenskapet är en unik förening mellan en man och en kvinna. Även i Svenska kyrkan har den avgörande majoriteten av biskoparna haft just den äktenskapssynen. Detta var något som förändrades först långt in på första decenniet av 2000-talet och då sammanföll mycket nära i tid med riksdagens beslut att införa samkönade äktenskap.

Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien, en av världens största och snabbast växande lutherska kyrkor, har dessutom valt att bryta med Svenska kyrkan som en direkt konsekvens av den förändrade äktenskapssynen. Dessutom är det många kyrkoledare världen över, från de mest skilda kristna kyrkor och samfund, men också många, många andra, som fortfarande uttrycker stor nöd och oro över Svenska kyrkans förändrade kursinriktning. Den oron kanske inte alltid verbaliseras vid enstaka ekumeniska möten, men det finns talrika exempel på att till exempel kyrkoledare världen över, fortfarande och precis lika starkt ger uttryck för just denna vånda.

Till detta ska läggas den starka spänning, oro och nöd som på många håll har uppstått internt inom Svenska kyrkan som en följd av beslutet 2009. Trots att Kyrkostyrelsen vid beslutets fattande bedyrade att de som har "den gamla" äktenskapssynen skulle ha full hemortsrätt i Svenska kyrkan, ser verkligheten långt ifrån alltid ut så. Både ämbetsbärare och lekmän från ett antal olika platser i vårt land vittnar om att man ofta blir marginaliserad och pressad eller till och med förvägras anställning bara för att man har "den gamla" äktenskapssynen.

Denna oro har inte minskat i och med att en motion till årets kyrkomöte ville införa ett bejakande av samkönade äktenskap som ett kriterium för att man ska kunna bli prästvigd. Här har Läronämnden, med ärkebiskopen i spetsen och som en respons på nämnda motion, sagt ifrån att "det ryms olika åsikter när det gäller äktenskapet". Dock var det uppenbarligen inte något som ärkebiskopen ville betona under det viktiga talet vid Kyrkomötets öppnande. I stället framfördes på ett icke-problematiserande sätt bilden av att de ekumeniska relationerna är mycket starka och den stora inomkyrkliga våndan kring denna fråga valde ärkebiskopen att inte ens kommentera. Detta trots att det för henne måste vara väl känt att många uttrycker stor nöd med koppling till denna fråga.

Med det som bakgrund framstår formuleringen, "Ibland kan man inte vara annat än glad över att man haft fel, eller hur?!", som en mycket besynnerlig och tilltryckande formulering.

Hans Weichbrodt
Berit Simonsson
ledarsidan@varldenidag.se