Ledare

Domen och Jesu återkomst – avgörande inslag i folkväckelsen

I vår tid och kultur är domen och Jesu återkomst relativt sällsynta predikoteman. Ändå handlar i snitt var tjugofemte vers i Nya testamentet om just detta, påpekar ledarskribenten.
I vår tid och kultur är domen och Jesu återkomst relativt sällsynta predikoteman. Ändå handlar i snitt var tjugofemte vers i Nya testamentet om just detta, påpekar ledarskribenten.
Publicerad Uppdaterad

I morgon är det domssöndagen. Alltså den söndag i kyrkans år då vi på ett särskilt sätt får uppmärksamma domen och Jesu återkomst.

I vår tid och kultur är det här relativt sällsynta predikoteman. Många västerländska kristna tycks ha bilden att domen inte riktigt passar sig att tala om. Antingen för att den ses som någon form av ”överkurs” eller för att den betraktas som i grunden problematisk.

Som journalisten Göran Greider så tillspetsat formulerar det i en hyllningstext till tidigare ärkebiskop KG Hammar: 

”Jag säger bara: Du har fel Jesus, det är inte så jag någonsin kommer att se på saken och på det som ska hända vid världens slut. [...] Det väsentliga är att du helt enkelt hade fel, eller i varje fall att evangeliets ord på denna punkt inte kan tolereras och framför allt inte kan tolkas och förklaras bort: Domen ska aldrig falla och ingen ska kastas i den stora brinnande ugnen.”

Att Greiders budskap går stick i stäv med vad vi läser i Bibelns texter behöver knappast påpekas. Faktum är att i snitt var tjugofemte vers i Nya testamentet handlar om domen och Jesu återkomst. Paulus tvekar inte heller att lyfta frågan när han ägnar sig åt evangelisation, till exempel i mötet med den romerske ståthållaren Felix, där han enligt Lukas skapar nervositet genom att ta upp teman som ”rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen” (Apg 24:25).

Vad som sannolikt är mindre känt är att kristendomens budskap om domen intog en central plats i den tidiga svenska folkväckelsen. Därtill ofta kopplat till spektakulära fysiska manifestationer. Om väckelsen i det västerbottniska Långsjöby åren 1835 till 1837 kan vi exempelvis läsa:

”Guds Ande nedlade [byborna] genom svimning till jorden och visade dem deras syndiga tillstånd. Dels fröjdades de med Gud. Dels kämpade de med djävulen under rop och klagan över sitt gudlösa liv. De vred sig som maskar på jorden av smärta när synden uppenbarades för dem. De förskräcktes när de såg hur oräkneliga själar strömmade till avgrundens djup. Guds Ande uppenbarade för dem det orätta de gjort mot sina medbröder. De sökte upp dem och bad om förlåtelse och försoning. I sitt syndiga tillstånd fruktade de att jorden inte längre skulle orka bära dem och deras syndabörda. Men när Gud rörde vid dem och de låg på jorden, så talade de om Gud och fröjdades i anden med Guds änglar och helgon.”

Längre söderut, i Närke, uppstod vad som brukar kallas för roparväckelsen, och som nyligen blev uppmärksammad genom filmen Barfotarop. År 1843 kunde man läsa följande beskrivning av det andliga skeendet i Nerikes Allehanda:

”Under den senare delen av bättringsroparens tal, föll tjogtals i den stora folkskaran människor, män som kvinnor till marken. Det var som om en elektrisk kraft gripit dem. Även de starkaste och klokaste, ja även sådana som med all kraft föresatt sig att alls inte påverkas av roparnas profetior, föll till marken, såg syner och ropade på alla i omgivningen: ’Omvänd dig så att du kan komma undan Guds dom.’ Det var få som kunde motstå den ande som trängde dem inpå livet.”

Sann väckelse kan inte komma utan att Guds helige Ande – som i exemplen från Västerbotten och Närke – bekänner sig till vad som predikas.

Vittnesbörd som dessa kan mångfaldigas från denna period, även från andra delar av världen. Och vad de gemensamt visar på är alltså att talet om Guds förestående dom, liksom om den dubbla utgången från livet, har spelat betydande roll i ett antal kristna väckelserörelser. Det har skakat om och det har hänvisat människorna till Kristus och hans nåd.

Sann väckelse kan inte komma utan att Guds helige Ande – som i exemplen från Västerbotten och Närke – bekänner sig till vad som predikas. Men historiens vittnesbörd säger oss ändå att domssöndagens budskap är betydelsefullt – inte bara ur ett bibelteologiskt perspektiv, utan också ur ett missionellt. 

Låt oss därför inte glömma detta när vi diskuterar platsen som dessa frågor ska ha i den kristna förkunnelsen!

Powered by Labrador CMS