Dags för exit Carlsson, Tegnell och Hallengren?

Kung Carl Gustafs konstaterande att Sverige har misslyckats med att bekämpa coronapandemin uppmärksammas naturligtvis utomlands. Och naturligtvis ställs frågan: Hur står det till i Sverige, ett land som driver en egen agenda också till priset av medborgarnas liv och hälsa?

I helgen ställdes frågan av förre norska statsministern och WHO-chefen Gro Harlem Brundtland (S).

Ett svar är tyvärr att pandemihanteringen följer den linje – konstruerad av en liten självutnämnd grupp agendasättare inom media, kultur och förvaltning – med innebörden att Sverige ska sticka ut och driva en egen, ofta oprövad, linje inom i princip alla områden. Att avvika har blivit en del av den svenska självbilden, oavsett om det handlar om familjepolitik, skola, brottsbekämpning, migration, matförsörjning eller, som nu, smittbekämpning.

Sverige vet alltid bäst och bortser, inte sällan med överlägsen attityd, från varningar mot en extrempolitik.

Från smittspridningens allra första skede var varningarna från landets högsta medicinska expertis tydliga. Ett stort antal fackmän har förespråkat en mer aktiv smittbekämpning, men har fått se sina råd avfärdade av statstjänstemän och politiker utan verklig kunskap. Agendasättarna har inte låtit sig påverkas; de uppträder med oförändrad egenrättfärdighet också när farhågorna besannas och misstagen slås fast i utredning.

En tvistefråga som det funnits prestige i är användandet av munskydd, vilket under lång tid förordats av experterna, men som avvisats av regering och ansvarig myndighet, trots att detta är ett enkelt, billigt och garanterat biverkningsfritt hjälpmedel.

Nu signaleras att munskydd ska användas i kollektivtrafiken från den 7 januari vid vissa tidpunkter som ska presenteras senare. Men alla som åkt kollektivt vet ju att sittplatserna också utanför rusningstid ofta är fulla. Varför inte ge den självklara rekommendationen: Använd alltid munskydd i kollektivtrafiken och andra miljöer där trängsel förekommer eller kan uppstå?

Den svenska smittbekämpningen har i stor utsträckning byggt på orealistiska bedömningar och förhoppningar: att läget skulle vända, att medborgarna skulle ta ansvar, att tal till nationen och sms till medborgarna skulle ersätta de handfasta beslut som politikerna inte klarade att ta. Paniken verkar nu ha tagit över.

Besked om julrestriktioner och mellandagsreor kommer långt efter rimlig tid. Illavarslande är att medborgarna inte längre verkar lyssna eller ta de svenska råden på allvar.

Till detta bidrar naturligtvis att regeringen och Folkhälsomyndigheten inte uppträder enat. På fredagens presskonferens sade statsministern att bibliotek, museer och idrottsanläggningar omedelbart skulle stängas; två dagar senare är beskedet från statsepidemiologen Tegnell att regionerna själva bestämmer utifrån riktlinjer som myndigheten ska ta fram.

Sådana kontrabesked är inte bra.

När är det dags för en minister att genom sin avgång ta ansvar för sin verksamhet? När spionen Stig Bergling rymde under en permission 1987 tvingades en rad personer avgå: justitieminister Sten Wickbom, generaldirektören för Kriminalvårdsstyrelsen Ulf Larson, samt ytterligare tre högre tjänstemän på justitiedepartementet, trots att ingen av dem haft något praktiskt ansvar för Berglings permission.

När smittspridningen skenar, när allvarliga felbedömningar gjorts och när många medborgare mist livet – är det då inte dags att markera att det finns ett politiskt ansvar? Exit Hallengren, Carlsson och Tegnell?