Debatt
Begränsa inte frågan om samkönad sexualitet till ledarroll i församlingen
Tidsandan blåser starkt genom kristenheten världen över och det ena samfundet efter det andra ger upp sina traditionella uppfattningar om äktenskap och sexualitet. Dessa borde inte vara svåra frågor egentligen, om vi bara kunde stänga våra öron för samtidens lockrop, skriver Pelle Poluha apropå den aktuella debatten om samkönad sexualitet.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Detta är inte raketforskning, och det krävs inte akademiska studier eller ens kristen tro för att förstå att mannen och kvinnan är ämnade för varandra.
Bibeln, traditionen och naturrätten talar samstämmigt och entydigt om att sexualitetens avsedda plats är inom det livslånga äktenskapet mellan en man och en kvinna. Men problem uppstår när kristenheten hänger upp motiveringen av dessa traditionella uppfattningar på endast Skriften.
Eller när de som önskar en mer tidsanpassad sexualetik tror att det räcker med att nytolka de bibeltexter som berör homosexualitet.
Sanningen är att de traditionella uppfattningarna om äktenskap och sexualitet inte är beroende av Bibeln för sin legitimitet. För vi kan alla se och förstå syftet med våra könsorgan. Vi ser skillnaderna mellan mannens och kvinnans kön, hur de verkar som gjorda för varandra. Vi vet att den sexuella akten mellan en man och en kvinna – och endast den – skapar nytt mänskligt liv. Vi förstår att barnet behöver skydd och omvårdnad av sina föräldrar och att detta är äktenskapets främsta funktion: att vara ursprung och säker hamn för den kommande generationen.
Och vi erfar att de handlingar som går emot det våra könsorgan är gjorda för är destruktiva för oss. Ett anus är inget könsorgan, och när det behandlas som ett sådant uppstår medicinska problem.
Det är därför Paulus i Romarbrevets första kapitel kan skriva: ”Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män” (v 26–27,; B2000). Paulus ger oss här inget nytt främmande bud, utan hänvisar till en skapelseordning, till vad som är ”naturligt” respektive ”onaturligt”.
Detta är inte raketforskning, och det krävs inte akademiska studier eller ens kristen tro för att förstå att mannen och kvinnan är ämnade för varandra. Skapelsen talar sitt tydliga språk. Om detta kan vi också läsa i Bibelns första kapitel: ”... till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27). Och sedan ger Gud människan hennes första uppdrag: ”Var fruktsamma och föröka er.”
Allt detta är alltså elementärt, och tillståndet inom kristenheten borde genera alla plikttrogna konfirmandlärare.
Alla människor lär sig detta i unga år, och kristna kan dessutom luta sig mot både en snart 2 000-årig tradition och en helig skrift som aldrig svävar på målet i dessa frågor. Det gör det särskilt destruktivt när kända teologer och inflytelserika församlingsledare nu förkunnar ett annat budskap. Vad gör det med människors tilltro till sina egna moraliska intuitioner, till kyrkan som ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:16) och till Bibeln som Guds ofelbara ord?
Tyvärr verkar stora delar av svensk kristenhet låta nöja sig med att begränsa frågan till äktenskapssyn och huruvida människor som lever i en homosexuell relation ska få ha en ledarroll i församlingen. Långt allvarligare är att människor nu förleds att tro och leva som om Gud inte skulle bry sig om det mest centrala i människors liv, nämligen om och hur vi bildar familj. Gör vi det genom att följa Guds skapelsegivna avsikter, eller väljer vi här att trotsa Gud?
Att gå emot Gud kostar alltid, och Bibelns varningar härvidlag borde rimligen tas på största allvar.
