Avgrundsdjupa värdekonflikter i ett politiskt polariserat Spanien

Ingen de två politiska sidorna fick egen majoritet i det spanska valet i söndags. Vare sig de 136 kristdemokratiskt värdekonservativa och 33 katolskt nationalkonservativa inriktade mandaten – sammanlagt 169 – eller de 155 mandat i det socialistiskt och sekulärt värdeliberala blocket i det nyvalda spanska parlamentet, cortes generales, uppnådde de nödvändiga 176 mandaten.

Kommentarerna i svenska medier lutar åt att den sittande premiärministern sedan 2019, 51-årige Pedro Sanchez från Socialistiska arbetarpartiet, ändå i slutändan kommer att lyckas hålla sig kvar vid makten. Precis som när han vann för fyra år sedan, med hjälp av ett antal vänsterinriktade regionala partier. 

Frågan är dock om så blir fallet, då det finns uppenbara förutsättningar för att det blir annorlunda nu – och därmed en maktväxling i kristdemokratisk och värdekonservativ riktning.

Det som talar för den senare utgången har att göra med att den borgerliga höger–mitten bevisligen nu är klart större än socialistsidan i antal mandat. Vidare framstår det knappast som utsiktslöst för den kristdemokratiska sidan att bland borgerligt orienterade regionala partier från Baskien, Navarra och Kanarieöarna vinna precis de sju mandat som krävs för att uppnå en majoritet.

En tredje faktor rör det nya ledarskapet inom det kristdemokratiska och liberalkonservativa Partido Popular (Folkpartiet), i form av 62-årige Alberto Nunez Feijoo, tidigare regeringschef i provinsen Galicien i nordvästra Spanien. Känd för att vara samarbetsinriktad och mittenorienterad, äger han personliga relationer till det i grunden kristdemokratiskt baserade Baskiska nationalistpartiet – något som kan visa sig bli helt avgörande för att kunna bli ny spansk premiärminister.

Framgångarna för Partido Popular (PP) är odiskutabla. Med en ökning på dryga 12 procentenheter – till totalt 33,05 procent av de avlagda rösterna – vinner partiet hela 47 nya mandat och blir med sina totalt 136 invalda ledamöter för första gången sedan 2019 det största partiet i cortes.

Det innebär att PP återtagit sin ställning som det breda borgerliga, folkliga och kristdemokratiska partiet inom höger–mitten i spansk politik, en roll man utmanades i av det under 2010-talet framväxande liberala borgerliga alternativet Ciudadanos (Medborgare), ett i grunden katalanskt spanskvänligt mittenparti, som valde att inte ställa upp i årets val till följd av inre söndring. 

Socialistsidan har genom PSOE-ledarna och premiärministrarna 2004–2011, José Zapatero samt Pedro Sanchez, medvetet fört vad man ser som ”en modernisering” av samhället och mot det man kallar ”det bakåtblickande blocket”. Rent praktiskt har det inneburit att man infört lagar som tydligt utmanat kristna värden och det katolskt traditionella Spanien.

I en öppen kulturkamp mot det kristna Spanien gjorde socialistsidan äktenskapet könsneutralt och införde rätt till homoadoptioner. Vidare blev aborter lagliga, och efterhand förlängdes veckogränsen för dessa.

Ovanpå allt det fick landet en lag som tillåter läkarutförda assisterade självmord, alltså det som kallas ”dödshjälp”. Den redan slappa narkotikapolitiken liberaliserades ytterligare, med laglig rätt att använda cannabis och utan åtgärder vid försäljning av vad som bedöms som ”små mängder” – samtidigt som invandringsreglerna gjordes generösare.

Det är inte minst om allt detta som Spaniens avgrundsdjupa politiska motsättningar mellan blocken handlar.