Turerna kring transpersoners tillgång till toaletter och duschrum som stämmer överens med deras upplevda kön illustrerar något av den rävsax som vår tids attityd till diskriminering har försatt oss i. Det är också ett exempel på vad som händer när olika typer av önskemål och rättigheter kolliderar – och när det betraktas som en självklarhet att minoriteten måste ha det sista ordet.

De flesta kan nog vara överens om att vi inte på ett otillbörligt sätt ska diskriminera någon annan. Men problemet med det som just nu sker i USA är att man inte bara ger transpersoner rätten att byta om i vilket omklädningsrum som helst – man tar också ifrån majoriteten rätten att byta om i en miljö som man själv upplever som trygg.

Det finns ett antal orsaker till att denna situation har uppstått:

1) Det finns ett allmänt synsätt som gör gällande att minoriteten – ofta synonymt med ”den förtryckte” – måste ha rätten på sin sida.

2) Att vara könsöverskridande betraktas som ett uttryck för det som är den postmoderna kulturens stora ideal: att bryta mot förlegade normer.

3) Kopplat till detta, och med ett starkt inflytande från queerrörelsen, finns det i dag ett ifrågasättande av det legitima i att dela in mänskligheten i två kön. Sexualiteten ses som något flytande, och nästa steg i människans utveckling måste då bli att verka för ett avskaffande av hela ”tvåkönsnormen”.

Enligt Patientföreningen Benjamin, som fungerar som ett stöd för människor med neurologisk könsutvecklingsstörning, är det ungefär en pojke på 2 400 och en flicka på 4 700 som är drabbade av detta tillstånd. Som alltså har fått en signal under graviditeten som ger dem en annan könsidentitet i hjärnan än i sin biologiska kropp. Med andra ord är det en mycket liten del av befolkningen som kan beskrivas som transsexuella, och det rimliga utifrån detta vore förstås att denna minoritet – som inte ens finns representerad på de flesta skolor – skulle ges möjlighet att byta om i ett eget duschrum. Men på grund av punkterna 1–3 ovan har alltså Vita huset valt en annan linje.

Till saken hör också att man inom hbtq-rörelsen inte bejakar Patientföreningen Benjamins statistik i dessa frågor. I stället använder man sig av det mycket vidare begreppet ”transpersoner”, som då inkluderar alla som avviker från de traditionella könsnormerna – helt utan koppling till medicinska/neurologiska fakta.

Samtidigt ger förstås detta frågan en helt annan laddning. För om var och en ska definiera sig själv, och om inga vetenskapliga belägg krävs för att man ska ha rätten att välja omklädningsrum, lämnas fältet också fritt för ett missbruk av systemet. Kort sagt: Vi kan räkna med starka spänningar i denna fråga under de närmaste åren!