Med en belarusisk (vitrysk) variant av psalmen ”O, store Gud” som alternativ nationalsång till den mer sovjetiskpräglade officiella, träder de kristna inslagen och de aktiva kristna personerna allt tydligare fram i frihetskampen mot Aleksandr Lukasjenko, landets diktator sedan 26 år tillbaka.
Det sker efter 17 söndagar i rad av omfattande och oförminskade protester i huvudstaden Minsk, liksom i andra större och mindre städer runtom i Belarus (tidigare Vitryssland), granne till EU-länder som Litauen och Polen.
Brutaliteten mot demonstranterna från den, mot Lukasjenko-regimen lojala, ansiktsmaskerade poliskåren och säkerhetsapparaten har medfört en omläggning av strategin för de demokratiska manifestationerna.
Från att tidigare i massiva tåg visa sin folkliga styrka, delar man nu upp sig i otaliga mindre eller medelstora opinionsyttringar på otaliga platser runt om i de berörda städerna. Polisen tvingas därmed gruppera om sig och agera över betydligt större ytor – och med sämre samlad kraft.
Ett annat nytt inslag är körsång som en av metoderna i bataljen mot ofriheten, mot personkulten och mot polisens/säkerhetstruppernas öppna brutalitet gentemot demonstranterna.
På så sätt vill den demokratilängtande majoriteten av belaruserna också förmedla ytterligare en dimension i strävan mot frihet: den andliga och kulturella motståndskampen.
Kallad ”Fria kören” – eller av belaruserna själva: ”Flygande kören” – samlas medborgare med kort varsel, ibland så snabbt som med en timmes framförhållning, för att plötsligt och utan förvarning framträda i olika publika miljöer, till exempel i ett shoppingcentrum i huvudstaden Minsk, rapporterar SR P1:s Kulturradion.
I reportoaren ingår inte minst nationella, fosterländska sånger samt religiösa hymner, då med en särskild klangbotten i den annars under kommunistiska sovjettiden och Lukasjenko-styret undertryckta belarusiska folkliga och kristna traditionen.
Nu törs den frihetsfrämjande majoritetens företrädare sjunga ut mot diktaturen och ofriheten – och stå upp för sitt land, sitt folk, sitt kulturarv samt andliga kristna rötter.
Även om Belarus räknas som betydligt mer sekulariserat än sina polska och ukrainska grannar, identifierar sig enligt amerikanska forskningsinstitutet Pew ändå 73 procent av befolkningen med ortodox kristendom, tolv procent med romersk-katolsk kristen tro och sex procent med evangelisk protestantism.
En tredjedel av prästerna i landets omkring femhundra katolska kyrkor har importerats från grannlandet Polen, dit också ett trettiotal av dem utvisats – anklagade av diktaturen för ”verksamhet riktad mot staten”.
Tidigare undersökningar har pekat på att uppemot en tredjedel av belaruserna ser kristendomen som viktig i sina liv, även om en majoritet anser motsatsen.
Med sina omkring ettusen frikyrkoförsamlingar, där pingstvänner och baptister utgör de största samfunden, är det just dessa evangeliskt kristna led som upplevt den största tillväxten sedan kommunistiska Sovjetunionens upplösning och Vitrysslands etablering som egen stat 1991.
Från att tidigare ha varit måna om att inte blanda sig i vilket politiskt system man levt under, ledde åsynen av omfattande polisbrutalitet i anslutning till diktatorn Lukasjenkos fuskval 2006 och framför allt 2010, till att de evangeliska kristna och deras frikyrkliga samarbetsorgan tog klar ställning för politisk frihet och demokrati.
Denna utveckling har nu år 2020 förlöst inte minst många unga evangeliskt kristna att öppet visa mod – genom att gå ut på gator och ta ställning för att Belarus, som klassiskt gränsland mellan Ryssland och Polen, ska orientera sig i demokratisk, rättsstatlig, västlig riktning.