Överallt syns den på affischer, klistermärken och banderoller: frasen "Je suis Charlie" – Jag är Charlie. Vid busshållplatser, på Parisoperans fasad, i fönstret på en lokal för mopedtvätt.

Orden syntes också hos var och varannan person i den gigantiska marschen på söndagen – som en klisterlapp på jackan, som ett tryck på t-shirten, som text på en affisch eller ett hemgjort plakat.

Söndagens manifestation i Paris samlade över 1,5 miljoner människor, enligt tidningen Le Monde. Det är lika många som gav sig ut på gatorna när Frankrike hade vunnit VM-guld i fotboll 1998. Samtidigt samlades fransmän även i andra städer. Totalt deltog fler än 3,7 miljoner människor i söndagens manifestationer, uppger nyhetsbyrån AFP.

Ett stort antal världsledare slöt upp på Place de la République för att gå längst fram i Parismarschen tillsammans med den franska presidenten François Hollande samt dödsoffrens anhöriga. Några av dignitärerna var Storbritanniens premiärminister David Cameron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, USA:s justitieminister Eric Holder, Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, Norges statsminister Erna Solberg, Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Jordaniens kung Abdullah. Inte långt från Netanyahu gick palestiniernas president Mahmoud Abbas. Från Sverige fanns statsminister Stefan Löfven samt inrikesminister Anders Ygeman på plats.

– I dag är Paris världens huvudstad, sa François Hollande.

Det var i onsdags som Frankrike hamnade i ett nationellt chocktillstånd. Bröderna Saïd och Chérif Kouachi tog sig in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris och sköt kallblodigt ihjäl 12 personer. De ropade "allahu akbar!" och förklarade att de hade hämnats profeten. Charlie Hebdos satiriska udd är inte sällan riktad mot religiösa gestalter, bland dem islams profet Muhammed.

I torsdags sköts en kvinnlig trafikpolis ihjäl av en man i södra Paris. I fredags gick Amedy Coulibaly, samma man som dagen innan skjutit ihjäl poliskvinnan, in i kosherbutiken Hyper Casher i östra Paris, där många judar brukar handla matvaror på fredagar inför sabbaten. Amedy Coulibaly tog de närvarande i butiken som gisslan. Ett par timmar senare hade han skjutit ihjäl fyra personer.

Både bröderna Kouachi och och Amedy Coulibaly dödades av polis på fredagseftermiddagen. Hela Frankrike, och i synnerhet huvudstaden, kunde dra en lättnadens suck, även om rädslan för nya terrordåd fortfarande finns. Totalt dödade de tre terroristerna 17 människor.

I söndagens frihetsmarsch i Paris fanns Mathilde Guyot, 20, som höll i en svensk flagga. För henne var det viktigt att stå enad med de andra Parisbor som gått man ur huse – mot terrorism och rasism.

– Jag är här för att visa mitt stöd för Frankrike. En del av mig är svensk, så jag representerar mina svenska vänner också, som inte kunde vara här.

Är du rädd för en terrorattack när det är så mycket folk här?

– Jo, jag var lite rädd innan jag kom. Men om alla skulle vara rädda för att komma, skulle ingen komma. Då hade vi inte kunnat visa terroristerna att vi inte är rädda.

Säkerheten kring arrangemanget var rigorös. Över hela staden var tungt beväpnade poliser utposterade. När tåget av människor passerade poliser skanderades det ibland:

– Tack polisen, tack polisen, tack polisen!

En av polisens krypskyttar på ett hustak lyfte under några sekunder upp högertummen i luften medan tackropen – riktade till honom – pågick.

Egenföretagaren Laurence Quezel, 49, tycker att marschen var ett bra sätt att göra sin röst hörd på.

– Vi är här för att vi vill behålla friheten i vår demokrati. Yttrandefrihet, frihet för journalister, religionsfrihet. Det har varit en smärtsam vecka för oss, men jag tror att vi som är här känner vår plikt i förhållande till både historien och kommande generationer.

Hon erkände att hon kände en liten oro för en terrorattack innan hon gick hemifrån.

– Men jag har ett ansvar att vara här i dag och visa att jag inte tänker ändra på något i mitt liv på grund av hot. Jag kommer fortsätta ta tunnelbanan till jobbet, fortsätta lämna av mina barn på skolan precis som vanligt. Vårt sätt att strida mot dem som hotar oss är att säga: "ni kommer inte att förändra något i våra liv. Vi förblir sanna mot vår demokrati", sa Laurence Quenzi.

På husfasader längs Boulevard Voltaire, där marschen gick mellan Place de la République och Place de la Nation, hängde "Je suis Charlie"-banderoller. Här och var passade korvförsäljare på att tjäna en extra hacka på den unika manifestationen. Stämningen var varm, lätt och vänskaplig. Under den fem timmar långa marschen utbröt deltagarna, förutom i korta men kraftfulla Charlie-rop, i olika ramsor som:

– Charlie, liberté! Charlie, liberté!

Och:

– Liberté d'expression, liberté d'expression! (Yttrandefrihet, Yttrandefrihet!)

Då och då sjöngs refrängen i Marseljäsen – den franska nationalsången.

Rachid Kechidi är algerisk sunnimuslim. Han var på plats i manifestationen tillsammans med sina vänner från en muslimsk organisation.

– Vi är här för att försvara fred. På våra skyltar har vi skrivit: Vårt budskap är hopp, vår väg är fred och vårt val är att leva i samexistens med andra, sa han.

– De här terroristerna, för oss är de inte muslimer. De har något problem i huvudet. Om man har Gud i sitt hjärta kan man inte döda någon. Det är omöjligt, sa Rania Ouakazi, som också fanns med från den muslimska organisationen.

Framme vid målet för marschen, Place de la Nation, ställde jag mig på en kulle för att få överblick över folkmassan. Det var en mäktig syn. Ramsor och slagord hördes. En ambulans som tog sig igenom havet av människor försökte, så gott det gick med två sirentoner till förfogande, spela Marseljäsen. Folket jublade. Jag tänkte för mig själv att det känns lite som att bevittna en slags fredlig revolution i dess linda.

På kullen stod också läraren Marilyn Laudani, 53. Hon förklarade att Frankrike är frihet.

– Det finns djupt i våra hjärtan och sinnen. Vi har försvarat friheten i århundraden, friheten att yttra sig, att tänka, att ha en religion, sa Marilyn Laudani, som är aktiv katolik.

Charlie Hebdo gör bland annat satir av påven och även Jesus. Blir du ledsen över det, även om du försvarar yttrandefriheten?

– Ja, det blir jag så klart. Men å andra sidan: i Frankrike har vi ju yttrandefrihet, som jag är uppvuxen med. Jag kan inte ta ifrån satirtecknarna deras rätt att uttrycka sig. Men som kristen och katolik blir jag ju väldigt ledsen. Jag behöver inte läsa tidningen om jag blir ledsen, men de får rita vad de vill, även om jag blir ledsen. Jag vet att det kanske är en paradox, kanske ologiskt, men är man uppvuxen i Frankrike så är det normalt.

På Place de la Nation samlades ett gäng vänner med ljusskyltar med versaler som tillsammans bildade ordet SOLIDARITE. De som höll i skyltarna var samma personer som med ljusskyltar bildade orden NOT AFRAID under en manifestation på Place de la République, några timmar efter att Charlie Hebdo-tecknarna mördats. Bilderna på deras ljusbudskap i onsdags spreds i världens medier, som en slags symbol för att terroristerna inte vunnit över Parisborna.

– Vi är ett gäng kompisar som gjorde ljusskyltarna för någon månad sedan. Vi använde dem i en manifestation för att rädda nattåget mellan Paris och Berlin, förklarade Loriele Limousin, 28.

När nyheten om dådet mot satirtecknarna kom bestämde sig vännerna för att sätta ihop budskapen, först det om icke-rädsla, och nu det om solidaritet, av bokstäverna som hade gjorts inför manifestationen för nattåget.

– Not afraid valde vi för att visa... syftet med en attack är att skapa rädsla. Och folk var rädda, men trotsade rädslan och kom till torget.

– Det tog oss lång tid att bestämma vilket budskap vi skulle ha i kväll. Men vi landade i att solidaritet är bra att visa med offren, med minoriteter, med alla, förklarade Loriele Limousin.

Vid 21-tiden började folkmassan skingras från Place de la Nation. Den 11 januari går till historien som den dag Frankrike reste sig som en man i kampen mot terror och för frihet.

Arash Asadi
arash.asadi@varldenidag.se