I juni månad gick Nyhemsveckan, pingströrelsens stora konferens utanför Mullsjö, av stapeln. Nytt för i år var de olika temadagarna "Tänk själv, tänk tillsammans", där en panel av gäster fanns med för att tala om brännande ämnen i tiden. En av dagarna var temat "Är Bibelns syn på moral relevant? Om livsstil, sexualitet och bibelsyn". I panelen den dagen fanns Frida Olsson-Sandahl, arrangör av Jönköpings version av Pridefestivalen. På förmiddagen hade Niklas Piensoho, föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, hållit ett bibelstudium som blivit omdiskuterat. Där predikade han om behovet av att byta perspektiv, från ett "exodusperspektiv" till ett mer välsignande förhållningssätt, likt Abraham. Han exemplifierade bland annat med den stundande Pridefestivalen i Stockholm och sa då: "När Pridefestivalen kommer, usch- och fya inte utan lyft dina händer och be om välsignelse över människor".
Efter panelsamtalet hade Piensoho ett nytt undervisningspass, denna gång handlade det om hur Bibeln formar den kristna moraluppfattningen.
Bland åhörarna satt Sten-Gunnar Hedin, tidigare föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och tidigare föreståndare för Pingst FFS. Att människor med olika ståndpunkter finns med under Nyhemsveckan är inget nytt och inte heller något bekymmer, menar han. Men just den här dagens upplägg vållade honom bekymmer.
Vad var det som gjorde dig bekymrad?
– Nyhemsveckan är ju formellt sett inte en generalkonferens och man kan inte fatta formella beslut, men åtminstone de gamla av min art tror ju fortfarande att veckan har en rikslikarkaraktär. Jag efterlyste svaren på vad Bibeln normerar för sexuallivet i dag, men fick inga svar på det.
Hade du förväntat dig ett linjetal?
– Ja precis, ett linjetal. Jag såg ett Youtube-klipp, med Frida Sandahl-Olsson, där hon får frågan om hon nu hade fått någon klarhet i om Bibelns normer fortfarande var relevanta. Då säger hon att det inte hade bringats någon klarhet i detta. Det bekymrar mig.
Är det viktigt med en tydlig kristen sexualetik?
– Ja, förstås, eftersom sexualiteten är en del av livet. Det är ju inget i det mänskliga livet som egentligen är undantaget att vägas mot de värderingar som en kristen bör ha.
Men ger vi de här frågorna, de som har benämnts som "underlivsteologi", för stor uppmärksamhet?
– Det har säkert funnits sådana perioder om man jämför med hur vi har hanterat förtal, pengar eller förhållandet till vår nästa. Men underlivsteologi är ett knepigt uttryck, som i och för sig har förekommit i olika perioder, men som blir som ett slag i ansiktet på den som är lite mer ortodox i sin uppfattning.
Går det enligt din mening att förena kristen tro med ett bejakande av utlevd homosexualitet?
– En kristen grundvärdering går inte tillbaka till svensk lag, eller ens till Mose lag, utan den går tillbaka till skapelseordningen, att Gud skapade man och kvinna. Och då menar jag att det inte finns någon möjlighet till utlevd homosexualitet. Men jag tycker det är värdefullt att påminna om att Nya testamentet talar om handlingen och inte om personlighet eller läggning. Vi alla är ju faktiskt människor födda efter syndafallet och vi bär alla spår av denna grundskada på ett eller annat sätt. Så vi måste var och en ta upp kampen i de fall där spåren av syndafallet som finns hos oss inte är förenliga med det som Skaparen har tänkt.
"Välsignelse" är ju ett ord som har kommit att debatteras utifrån Niklas Piensohos bibelstudium, vad lägger du i det begreppet?
– Jag tror man måste vara medveten om i vilket sammanhang man använder ordet. Jag ser tre olika betydelser. Det finns dels en allmän mening med ordet välsigna, ungefär som att vi bekräftar eller godkänner något. Men när Jesus säger att vi ska välsigna dem som förföljer oss, så kan han ju inte mena att vi därmed ska välsigna förföljelse, alltså själva handlingen. Där är betydelsen en annan. Man ska också komma ihåg att begreppet välsignelse under snart 2 000 år har varit viktigt i den kristna kyrkan, också i vår tradition, i den djupare betydelsen av förmedling. Att vi förmedlar någonting från Gud. I vilken betydelse använde Niklas det här uttrycket? Det är oklart för mig.
Finns det enligt din mening även ett Exodusperspektiv i församlingen?
– Ja, en församling är ju en utkallad, eller en helgad, skara. Utan den strävan är församlingen inte längre församling. Helgad är ju ett gammalmodigt uttryck och det betyder både att vi är avskilda från någonting, men också att vi är avskilda till någonting. Det har både en positiv och en negativ bäring.
Men betyder det då att vi bör ta avstånd från människor, som till exempel egna barn som inte har en kristen livsstil?
– Alltså, mitt barn är mitt barn, vilket liv han eller hon än väljer. Man kan inte förskjuta sitt eget kött och att leva med den verkligheten är väldigt svårt. Jag menar att det går att leva nära, men ändå behålla uppfattningar om valet av livsstil.
Är en tydlig lära viktig för att hjälpa människor?
– Min uppfattning är att den kristna församlingen är tänkt att vara den frizon där Kristi herravälde råder, för att påminna om den brytpunkt som förändrar resultatet av syndafallet. Det är ju Jesu Kristi försoning och uppståndelse. Och efter detta, denna objektiva historiska händelse, så finns det en frizon i denna tillvaro, för oss alla som kämpar, den kristna församlingen. Det är den miljön där jag kan få finnas, leva och bli buren. Även då jag inte klarar av att leva utan misslyckas och livet trasas sönder, inte minst då. Där tror jag en tydlighet i läran är viktig, så att den som kämpar får verklig hjälp i både undervisning och själavård.
Hur kan församlingen bli en mer inkluderande gemenskap, utan att för den skull kompromissa med läran?
– Det är ingen lätt fråga, men jag tror vi har ett bekymmer med vår syn på föreningsmedlemskap. Vad är församlingen – matrikeln eller gemenskapen? Den romersk-katolska kyrkan och även den ortodoxa, har ju en annan avgränsning där alla kan vara med fullt ut i den mänskliga gemenskapen och därmed bli burna, hjälpta och korrigerade. Men man kan inte delta i nattvarden hur som helst. Samtidigt har vi ju det öppna nattvardsbordet, som vi kanske inte heller vill avgränsa människor ifrån. Det är ganska komplexa frågor som inte har några enkla svar.
Finns det en gemensam lära i pingströrelsen?
– Det gör det naturligtvis. Genom samfundsbildningen har den formulerats på ett mycket kortfattat sätt, där vi poängterar hela Bibelns vikt och anknyter till de klassiska trosbekännelserna, både den apostoliska och den nicenska. Däremot har vi ingen detaljskriven troslära, utan vår tradition innebär att den lokala församlingens herdar ansvarar för teologin. Sedan har den traditionen i alla tider kompletterats med gemensamma överläggningar – predikantveckan, Nyhemsveckan och regionala samlingsveckor – där det andliga ledarskapet har mötts och samtalat med varandra och läst Bibeln. Så har teologin formats.
Ett slags kollektivt biskopsämbete?
– Läroämbetet har vi förlagt i det lokala sammanhanget. Pastorn har varit ansvarig inför det kollektiva ledarskapet, inför sina medäldste. Men för att det inte ska bli isolering, så har det under vår relativt korta historia kompletterats med dessa regionala möten och riksmöten. De har varit oerhört viktiga och riktningsgivande.
Men fungerar det på samma sätt i dag?
– Vi har ju förlorat en del av de här mötesplatserna där det lokala ledarskapet har mötts tillsammans med andra. Det har blivit mer att pastorn, eller de anställda pastorerna, möts. Det har möjligen inneburit att det tunga och viktiga ansvaret för läran har flyttats till förkunnaren. Och till det kollegiala ledarskapet, lokalt och regionalt. Men då måste vi också tydligt kunna säga att vi går mer och mer mot en ämbetssyn som vi tidigare inte har haft.
Du efterlyser mötesplatser för de lokala herdarna, eller äldste, helt enkelt?
– Det har ju varit en fantastisk uppslutning på pingstpastorsakademin, som jag tycker är oerhört bra, och jag vill verkligen ge Pelle (Hörnmark, red.anm) en eloge som har lyckats med det. Men det måste också kompletteras med att det lokala ledarskapet får delta, för det är där teologin formas. Men om vi går mer och mer mot den andra ämbetssynen, då ska vi kanske vara angelägna att ordna ett läroämbete som har rätt att korrigera. För utan ett underordnande kan vilken ledarmodell som helst leda fel.
Har församlingen, eller kyrkan, ett ärende till det omgivande samhället?
– Det finns en uppfattning som har återkommit i kyrkans historia, där man anser att en kristen och kyrkan inte ska lägga sig i samhällets normer. Jag tycker att den där dagen på Nyhem också gav ett slags intryck av att vi som kristen kyrka och som kristna bara ska lysa och finnas närvarande, men inte ha några synpunkter på hur samhället bör formas.
Det låter som lite anabaptistiska drag, lite världsfrånvänt?
– Ja, lite anabaptistiska drag. Men i vår tradition hade vi Lidmanstriden i slutet av 1940-talet, där den ena linjen tyckte att vi bara skulle vara mjuka och varma, tala evangelium och inte delta i gläfset i rännstenen. Lewi Pethrus och Filadelfia, och många med dem, ansåg ju
däremot att kyrkan hade ett uppdrag som rösten från Skaparen, att den ska vara tecknet i tiden. De två linjerna fanns. Egentligen tyckte jag att den där dagen på Nyhem rymde en väldigt stark betoning på Lidmansmodellen.
Så du efterfrågar mer av Lewi Pethrus hållning?
– Ja, alltså, jag är ju uppvuxen i Pingst. Jag kom med när jag var 17 år. Jag gladdes när jag i det lilla röda Salemkapellet på söndagarna hörde pastorn citera ur tidningen Dagens ledare. I vår skogsby i Ångermanland hade vi ju inget inflytande, men vi tyckte att vi tillsammans hade ett inflytande. Och vi gladde oss över vad Lewi Pethrus skrev, och man sa att det här är viktigt, och så bad vi för det, vi lyssnade på det och tyckte att vi var med på något sätt och försökte påverka. Det är min tradition, att den kristna kyrkan har ett uppdrag också i den här världen. Inte bara på ett personligt plan, utan också för att försöka skapa förhållanden som är goda att leva i.
Lukas Berggren
lukas.berggren@varldenidag.se
