Vem som helst kunde inte vara med. Bland många sökande valde Vasaloppets ledning ut 139 skidlöpare, samma siffra som i det ursprungliga loppet. Skidorna skulle vara av samma typ som under loppet 1922. De långa, tunga och gamla tjärade träskidorna innebar en utmaning att såväl tillverka som att åka på. Dessutom hade de gammaldags skidbindningar, med dålig stabilitet och med uppenbar risk att materialet skulle ge vika. 

Även om snön var packad hade inga skidspår dragits. Bansträckning skilde sig en del från dagens Vasalopp, inklusive inne i Mora där skidlöparna åkte en bit på is, kom upp bakom kyrkan och på ett smalt spår mellan kommunhuset och klockstapel nådde det lilla anspråkslösa målet, precis som för hundra år sedan med den hejande publiken – många av dem klädda som på 1920-talet – tätt inpå. 

Inga högtalare pålyste att vinnaren var på väg, dock näverhornet från kyrkans klockstapel. Med ett ständigt leende på läpparna skidade västgöten Erik Wickström runt 35 minuter snabbare än Ernst Alms segertid på runt sju och en halv timme 1922. Wickström gick i mål på 6:57.