Varning för falska herdar

Varning för falska herdarJoh 10:11-16

Den stora synden i vår tid, ja antagligen i alla tider, är människans övertro på sin egen förmåga. Efter barnets "kan själv"-period skulle man ju önska att det hade formats en person med lagom stort självförtroende och mycket god självkänsla. Amatörpsykologiskt undrar jag ibland om inte den stora bristen på självkänsla överkompenseras av självförtroendet. Vi kan alltid mer, bättre, högre, snabbare – och naturligtvis klokare, ödmjukare, vänligare.
Skulle någon brista i något avseende, inte tro sig själv om kapacitet för precis vad som helst, då är det bara att kalla in en coach som råder bot på tveksamheten.

Problemet är att vi inte vill erkänna några gränser. Våra ideal är gränssprängarna, pionjärerna, entreprenörerna och rekordsättarna. Medelmåttighet är skamligare än någonting annat.
Det är en ganska intressant miljö att placera söndagens tema i. Jesus talar om sig själv som den gode herden. Människan är alltså ett får. Mänskligheten är en fårskock. Vi är ganska lika varandra, vi reagerar ungefär likadant när skuggan av en rovfågel sveper över betesmarken. Och när en av oss börjar jaga det gröna gräset springer vi andra dit. Nyfikna och sociala som vi är.
Men får? Nej tack. Inte är jag någon som skulle behöva bli ledd. Och skulle så vara, att jag någon gång behöver det, då kan jag nog själv välja en guide. Så nej tack.

Beteendet är katastrofalt i ungdomsgruppen som far vilse. De avsvär sig vuxenvärldens auktoritet, de kan minsann själva. Men som vilsna får härmar de varandra. Resultatet blir vad Jesus varnar för: Om en blind leder en blind faller båda i gropen (Matt 15:14).
Och vad är det som säger att vuxna skulle vara annorlunda? Det kan lika gärna vara ett arbetslag eller en bolagsstyrelse eller en hemgrupp som far vilse – eller ett helt samhälle. Valet av normer och signalsystem kan bli lika godtyckligt där. Falska herdar träder ofta fram där det råder brist och finns en efterfrågan. Den som haft en frånvarande chef vet, att informella ledare tar över på jobbet.
Den stora lärdomen från händelserna i Bjästa borde vara, att detta kan hända också i mitt eget sammanhang. Vi är alla i behov av en god herde som dagligen får leda oss rätt. Jag slutar bete mig som en fårskalle, om jag inser att jag är ett får och i behov av en herde.

Definitionen på den gode herden, Jesus Kristus, är att han ger sitt liv för fåren. Falska herdar brukar tvärtom förvänta sig, att fåren ger sitt liv för herden.
Den gode herden har också andra fållor och andra hjordar. På sikt ska de alla bli en hjord under en herde. Dessa ord har vrängts av församlingsledare som velat skaffa sig själv större makt. Nog handlar det om att vi kristna ska ha en enda ledare. Men det är inte pastorn eller kyrkoherden som Jesus åsyftar, utan sig själv.
Här handlar det alltså inte om organisationsplaner, inte ens om accelererande församlingssammanslagningar inom Svenska kyrkan eller mellan frikyrkor. Det är inte fåren som är i fokus utan herden. Jesus Kristus själv. Han är allas vår herde.

Erika Cyrillus
Chefredaktör på EFS-tidningen Budbäraren