Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.
Matteusevangeliet 6:33

Världen idag

Vädjar: Låt debatten handla om barnens bästa

När förskola och föräldraledighet diskuteras hamnar fokus återkommande på föräldrar, jämställdhet, pension och nationalekonomi. Nu kräver flera debattörer att barnens mående i stället ska stå i centrum.

Nyheter · Publicerad 11:13, 30 okt 2019

”Förskoleideologin är en utväxt av den feminism som vill frigöra kvinnor från familjelivet så att de också får springa i ekorrhjulet. Hur barnen mår blir sekundärt. Det handlar nämligen inte om barnets bästa, utan om att skapa en ny sorts kvinna”.

Det skriver Ivar Arpi på ledarplats i Svenska dagbladet. I dag tror många föräldrar att deras små barn går miste om viktig ”socialisering” om de inte går i förskolan från tidig ålder, och att personalen är bättre lämpad att uppfostra deras barn än de själva, skriver han.

Men hur kommer det sig då att skolresultaten sjunkit under tidsperioden sedan förskolan fick läroplan och att den psykiska ohälsan bland unga ökar? frågar han sig.

”En annan fråga är vad det innebär för relationen mellan föräldrar och barn att de förra så till den grad tvivlar på sin egen betydelse för barnets välbefinnande?”

Arpi menar att förslag om obligatorisk språkförskola är en skenmanöver, integrationsfrågan används ”för att flytta fram andra positioner”.

I SvD propagerade nyligen flera debattörer, bland annat representanter för flera feministiska organ, för ännu mer kvotering i föräldraförsäkringen. Man förespråkar att föräldrapenningen ska ”koncentreras till barnets första tid i livet, särskilt den öronmärkta tiden” och vill göra det obligatoriskt för kommuner att erbjuda barnomsorg utanför kontorstid.

Lina Hagström och Evelina Hägglund från organisationen Haro, som arbetar för valfrihet i barnomsorgen, påpekar i en replik att diskussionen om föräldraförsäkringen måste börja handla om barnen.

”Den svenska föräldraförsäkringen behöver uppdateras så att den svarar mot barnens, i synnerhet de små barnens, behov. Föräldraförsäkringen måste ses som barnens försäkran om tillgång till sina egna föräldrar”.

”Nu tycks det tyvärr vara enklare att blunda för både barnets behov och mammans önskan, och driva heltid för kvinnor som norm och ett fokus på förskola och fritids i stället för föräldrar och familj”.

Att mamman ofta väljer att till en början ta hand om det barn hon burit på i nio månader stör måhända många svenska politikers idé om samhällsbygget, skriver Haroföreträdarna, men konstaterar att det ändå tycks vara många som föredrar att låta familjebygget se ut just så.

Förskoleideologin är en utväxt av den feminism som vill frigöra kvinnor från familjelivet så att de också får springa i ekorrhjulet. Hur barnen mår blir sekundärt.

John Derneborg pastor Pingstkyrkan Värnesborg

Glädjen hos en människa som upplever verklig befrielse går inte ta fel på.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

För några år sedan satt jag på en samling under Nyhemsveckan, där pingströrelsens dåvarande ledare delade sitt hjärta för en ganska stor grupp pastorer. Han sade bland annat att det är mycket som kan skilja oss inom rörelsen, men att det finns sådant som vi aldrig kan kompromissa bort:

För det första, längtan efter den helige Andes kraft. För det andra, tron på varje människas befrielse, och för det tredje, längtan att umgås med allt Andens folk, var de än är någonstans.

Det skulle finnas goda skäl att utveckla alla tre områdena, men just nu upplever jag ett tilltal att lyfta fram tron på varje människas befrielse.

Det är i sanning helt underbart när en människa blir fri ifrån något som bundit henne. (Mycket bättre än en kopp varm choklad eller något annat härligt man kan tänka sig.) 

Bundenhet kan handla om att du i ditt sinne ständigt bombarderas av negativa tankar. Det kan vara tvångstankar eller ren synd som förslavar dig och du kommer inte loss. För att inte tala om fruktan som i dag plågar otaliga människor. Att leva under ständigt betryck kan göra människan både svag, sjuk och trött.

Häromdagen ställde min muslimske frisör frågor rörande hur vi kristna ser på befrielse. Det mynnade ut i ett samtal där jag fick dela flera berättelser om vad Gud har gjort.

Det var berättelser om frihet. Bland annat om hur jag nyligen satt med en god vän i bilen och där fick be en befrielsebön för vännen. Det ledde till att min vän i sin tur fick be för en annan person, som har plågats av fruktan på ett visst område i åratal. I dag är han också fri.

Glädjen hos en människa som upplever verklig befrielse går inte ta fel på.

Frihet är ingen lyx. Det är som livsluft för människan och vi behöver den för att kunna växa vidare, i vår tjänst och i våra liv. Och för att kunna uppleva befrielse behöver människor få veta att det är möjligt, att det finns frihet på riktigt och att namnet Jesus är nyckeln dit.

För den som lever i bundenhet är livet en kamp, ofta med frustration och olösta konflikter till omgivningen. Men glädjen och lättnaden hos den som upplever frihet överträffar allt. Det ger oss inget annat val än att för andra peka på vad Jesus kan göra.

Utifrån Bibelns undervisning och min egen erfarenhet av att se befrielse i funktion så är jag övertygad: Guds vilja är att alla församlingar i vårt land ska få vara befrielseplatser för människor.

Har du en genuin längtan efter att få se mer av befrielse i din omgivning och i din församling? Lova mig då en sak: Begränsa inte Gud. Ta till dig god undervisning i ämnet och sök Herren. Säg högt redan nu:  ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus!” (1 Kor 15:57). 

Förbön till befrielse kan vara helt avgörande när människor med svår bakgrund, till exempel missbruk, kommer till tro och vill bryta med sitt gamla liv. Men min erfarenhet är att även troende, ja, faktiskt även personer som står i tjänst för Gud, kan komma under ett betryck. Glädjen och friheten trängs undan av känslor som hopplöshet och kanske depression.

Oavsett vem du är som just nu kört fast, som känner dig bunden, så vill jag säga dig: Det här behöver inte vara slutet för dig. Vi andra behöver dig, och Jesus älskar dig!

Låt oss stå tillsammans som syskon och hjälpa varandra ut i den frihet som Jesus har berett åt oss var och en.

Frihet är ingen lyx. Det är som livsluft för människan och vi behöver den för att kunna växa vidare, i vår tjänst och i våra liv.

Fånga ljuset i vintermörkret

Vardag En lång mörk vinter ligger framför oss. Då kan det vara svårt att se ljuset i tunneln. Men många kan få tillräckligt med dagsljus även på vintern. –... tisdag 19/11 10:00

I måndags meddelade USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, Trump-administrationens beslut att återgå till landets tidigare hållning rörande Israels bosättningar i Judeen och Samarien, nämligen att dessa inte, per definition, är oförenliga med internationell lag. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

”Kallduschen” inget annat än ett empiriskt faktum

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

”God eftermiddag, allihop. Jag har flera uttalanden att göra i dag och börjar med ett uttalande om den islamiska republiken Iran”, inledde USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, sin presskonferens i måndags. Efter att ha ägnat ett par minuter åt de omfattande protesterna mot regimen i Teheran, kommenterade han även oroligheterna i Irak.

”Om vi nu vänder oss till Israel”, fortsatte han, ”har Trump-administrationen beslutat att reversera Obama-administrationens inställning till israeliska bosättningar.”

Det som i Dagens Nyheter beskrivs som ”en kalldusch” och i Svenska Dagbladet som ”ett slag i ansiktet” – att Israels bosättningar på Västbanken inte per definition är oförenliga med internationell lag – hade alltså lagts som presskonferensens tredje punkt, liksom för att understryka hur odramatiskt uttalandet egentligen var.

Pompeo gick igenom USA:s inställning till Israels bosättningar på Västbanken, från Carter-administrationens slutsats 1978 att de kategoriskt strider mot internationell lag, till Reagan-administrationens opposition mot denna slutsats 1981. ”Efterföljande administrationer tillstod att obegränsad bosättningsaktivitet kunde utgöra ett hinder för fred, men de erkände medvetet och klokt att fred inte främjades av att älta juridiska positioner”, sammanfattade Pompeo.

I december 2016, när bara några dagar återstod av Obama-administrationen, gjorde emellertid USA ett dramatiskt avsteg från denna nyanserade och behärskade inställning och lade ner sin röst, när FN:s säkerhetsråd röstade igenom resolution 2334, som beskrev bosättningarna som ett ”flagrant brott” mot internationell lag.

”Efter att noggrant ha studerat alla sidor i den juridiska debatten håller denna administration med president Reagan”, konstaterade Pompeo sammanfattningsvis. ”Grundandet av israeliska civila bosättningar på Västbanken är inte nödvändigtvis ett brott mot internationell lag”.

Genom att återknyta beslutet till Reagan poängterade han alltså att USA nu återgår till den tidigare inställningen i frågan, som var väl förankrad och hade brett stöd i både det rebublikanska och det demokratiska partiet.

Man kan ifrågasätta tidpunkten för detta tillkännagivande, då det gjordes när Israels tillförordnade premiärminister, Benjamin Netanyahu, desperat kämpar för sin politiska överlevnad. Man kan också ifrågasätta visheten i att ha säkrat detta erkännande från USA:s genom tiderna mest kontroversielle president, som nu också desperat kämpar för sin politiska överlevnad.

För att kalla tillkännagivandet för ”en kalldusch” eller ”ett slag i ansiktet” måste man dock ha levt i en fantasivärld i ganska många år. Tragiskt nog är det många av Sveriges påstådda experter som gör det, vilket förklarar varför de nu chockas av att Trump-administrationen än en gång har haft fräckheten att konstatera ett empiriskt faktum.

Israel erövrade Västbanken när man 1967 utkämpade ett försvarskrig mot Jordanien, som i sin tur upphörde att göra anspråk på området 1988. Att den palestinska befrielseorganisationen PLO och dess utväxt i form av den Palestinska myndigheten gör anspråk på området, har inte genom ett magiskt trick förvandlat dess juridiska status: Västbanken har aldrig tillhört ”Palestina”, och att kalla området för ”palestinska territorier ockuperade sedan 1967”, som FN:s säkerhetsråd gjorde i resolution 2334, är därför rent önsketänkande.

Genom att återknyta beslutet till Reagan poängterade han alltså att USA nu återgår till den tidigare inställningen i frågan, som var väl förankrad och hade brett stöd i både det rebublikanska och det demokratiska partiet.

Under helgens Landsdagar väntas SD överge flera värdefrågor med stark kristen prägel. (Bild från SD:s landsdagar 2017.) Foto: Vilhelm Stokstad/TT

När SD-stenarna slutat ropa måste vi kristna börja tala

Ledare · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

Sänkt abortgräns, nationell samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill utföra abort och nej till homoadoptioner. Det är några av de värdefrågor med stark kristen prägel som SD väntas ge upp i och med helgens Landsdagar i Örebro.

Det blev för jobbigt att hålla fast vid så obekväma åsikter i snålblåsten. Och partiets värdekonservativa ådra har knappast gett dem välbehövliga popularitetspoäng i ett starkt sekularistiskt Sverige. Tvärtom. Inte ens från de kristna samfunden.

Trots sitt uthålliga försvar för dessa värdefrågor har partiet – på grund av sina rötter och sin hållning i invandringsfrågan – inte alls fått det erkännande man kanske väntat sig från den breda kristenheten. I stället har man varit föremål för starka fördömanden från kyrkligt och frikyrkligt håll. 

I valrörelsen 2018 pressades partiet hårt för sin hållning i abortfrågan, för sitt krav på sänkt övre abortgräns från vecka 18 till vecka 12.

Vid helgens landsmöte röstar man om att ge upp det kravet.

Den inre övertygelsen var uppenbarligen inte stark nog, tron på Sveriges kristna värderingsarv inte omutlig när det kom till kritan.

Likväl har Sverige­demo­kraterna under åtskilliga år klamrat sig fast vid just dessa värderingar. Åtminstone på pappret. Och detta i en period då till och med den kristna kyrkan själv – i alla fall delar av den – kastat samma värderingar överbord. Eller åtminstone tonat ner dem och absolut inte tagit offentlig ställning eller stått på några barrikader.

Ett märkligt förhållande har uppstått där den kristna kyrkan tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem. Vi som förväntades tala har tigit, medan det parti man minst hade väntat sig har talat. Personer som inte är stöpta i en klassisk bibeltrogen form, eller som i många fall inte skulle kalla sig ”frälsta” eller ”pånyttfödda” om de fick frågan, har sagt det vi som Kristi församling kanske skulle ha sagt. 

Jesus sade till sin tids gudsfolk: ”Om ni tiger ska stenarna ropa.” Alltså, om ni som skulle stå upp för Guds eviga sanningar på den offentliga arenan inte gör det, så kommer de personer ni minst anar, de som ni menar ha hjärtan av sten, att göra det.

Nu tystnar SD-stenarna i Sverige. De viktiga sanningar och värderingar som de, oaktat övriga frågor, hållit vid liv, saknar plötsligt till stora delar en röst i riksdagspartiernas program. 

Historiens rampljus faller nu i stället på oss, den kristna kyrkan i Sverige. Är vi beredda att ge profetisk vägledning i de aktuella frågorna i en tid som lider svårt av brist på bestående värden?

Antingen tiger vi och påskyndar en slutlig solnedgång för det kristna värderingsarv som ligger till grund för vårt samhälles medmänsklighet, välfärd och demokrati. Eller så reser vi på oss, tar bladet från munnen och står upp för de eviga sanningar som är centrala i biblisk kristen tro och som historiskt varit självklara i vårt samhälle.  

Stenarna må ha tystnat efter helgen, men den levande Gudens församling finns kvar. Är vi redo att tala?

Den kristna kyrkan har tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem.

Blåvitts ledare, Benny Gantz (t h), sträcker sig för att skaka hand med premiärminister Benjamin Netanyahu (t v). Tidsfristen går snart ut för de två att hitta en överenskommelse för regeringsbildning. Foto: Heidi Levine/AP/TT

Ett land som Israel behöver en stark ledare

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 20 nov 2019

När detta skrivs kvarstår fortfarande alla möjliga alternativ för en regering: en mitten-vänster minoritetsregering stödd av de arabiska partierna, en samlingsregering med Blåvitt och Likud, och till och med en högerregering under ledning av Netanyahu. Det sistnämnda alternativet kan bli en verklighet om Benny Gantz inte lyckas bilda regering och lämnar tillbaka mandatet till presidenten.

Troligtvis avgörs ingenting innan de sista timmarna före midnatt.

Chansen för en minoritetsregering som stöds av Förenade arablistan är i vilket fall som helst osannolik. Efter en vecka då drygt fyrahundra raketer regnat ner över södra Israel, kommer folket inte förlåta Blåvitt om de skulle bilda regering med stöd från arabiska Knessetmedlemmar, som kallar Israels soldater för krigsförbrytare.

I princip alla israeler har tjänstgjort i armén, deras barn eller barnbarn befinner sig där nu. Många har förlorat nära och kära i krig och terrorangrepp som har påtvingats dem. Förtal och underminering av IDF är därför inte acceptabelt.

Gantz, en tidigare IDF-chef, använder troligtvis hotet om en minoritetsregering endast som utpressningsmetod mot Netanyahu. Allt annat skulle vara högst överraskande.

Men Blåvitts önskan att sitta i regeringen är mycket stark. Netanyahus önskan att fortsätta som premiärminister medan utredningarna mot honom pågår, är också stark. Det mest troliga vid den här tidpunkten är därför att man hittar en kompromiss för en samlingsregering. Om folkets röst ska få bestämma är detta vad man vill ha.

Blåvitt och Likud har sammanlagd majoritet i Knesset, och det som huvudsakligen skiljer dem åt är inte först och främst politisk ideologi – det är ledarstil: för eller emot Netanyahu.

När raketerna föll över Israel förra veckan gav Gantz fullt stöd till Netanyahus politik. Faktum är att Blåvitt flera gånger har förordat en tuffare politik mot terroristerna i Gaza. Sådant är inte ovanligt för politiker i opposition – de slipper ta ansvar för konsekvenserna av sina uttalanden på samma sätt som man gör om man sitter i premiärministerstolen.

Men skulle det bli en samlingsregering är terrorhoten från Gaza något man blir tvungen att ta tag i. Förra veckans angrepp visade att Hamas inte har kontroll över de andra terrorgrupperna i Gaza. Islamiska jihad stängde ner stora delar av Israel och hotade också att skjuta raketer mot fotbollslandskampen mellan Israel och Polen på lördagen.

Islamiska jihad är de mest oberäkneliga, eftersom de inte bär ansvaret för Gazas befolkning, såsom Hamas tvingas göra. Det finns ingen effektiv avskräckningsmetod mot sådana organisationer.

Detta är inte en situation som Israel kan leva med. Det är därför bara en tidsfråga innan IDF tvingas gå in i Gaza och tillintetgöra det här problemet. I dylika situationer behövs det starka, men också visa, ledare. Man får be att den nya israeliska regeringen blir välsignad med sådana.

Det mest troliga vid den här tidpunkten är att man hittar en kompromiss för en samlingsregering. Om folkets röst ska få bestämma är detta vad man vill ha.

Min exman sviker vår son gång på gång, vad ska jag göra?

Familjefrågan Familjefrågan. Min son Kevin är tolv år och bor med mig. Jag och sonens pappa är skilda. Min exman sviker ofta vår son genom att lova saker de ska göra och köpa,... fredag 15/11 11:20
Senaste nytt
Mest lästa just nu

Hälsning från bron i Mostar

Missionsrapporten Missionsglimten. Jag står nu på den nybyggda bron Stari Most i staden Mostar i Bosnien-Herzegovina. Bron invigdes 1566 och är ett av Unesco:s världsarv. Jag tänker på...