De senaste dagarna har varit en mardröm för mannen, som kallar sig Afsar. Han, hustrun och deras tre små döttrar byter ständigt adress och fruktar hela tiden att talibanerna ska komma genom dörren.
– De har börjat gå från hus till hus i jakten på tolkar. De säger att vi är utländska agenter, att vi fört utlänningarnas talan, berättar han på en skakig telefonlinje.
Familjen har tagit sig till Kabulområdet och Afsar hoppas desperat på e-post eller telefonsamtal från svenska företrädare. Men hittills har det varit tyst. Han står i kontakt med andra tolkar, men känner inte till att någon evakuerats.
– Vi hoppas på goda nyheter. Men även om vi skulle få visum så verkar det omöjligt att ta sig till flygplatsen på ett säkert sätt, säger han.
Detta på grund av de enorma folkmassor som söker sig till flygplatsområdet med desperata förhoppningar om att komma bort från ”talibanernas svarta regim”, som Afsar kallar den.
– Diplomaterna har inga problem, de flesta är redan på flygplatsen. Vi afghaner kommer i sista hand och vi har ingen chans att ta oss dit, säger han sorgset.
När Afsar talade med TT för några dagar sedan var han uppgiven och kallade Sveriges löften om hjälp för ”tomma ord”. Men nu får rösten plötsligt energi: Snälla, snälla, skriv att den enda lösningen är en chartrad buss eller helikopter, ber han.
– Alla svenska kollegor kan samlas på ett hotell där de kan hämta oss med en hyrd buss. Eller så kan de göra helikopterevakueringar, som tyskarna, föreslår han.
– Den svenska regeringen måste snarast göra ett detaljerat schema för evakueringar för tiden är knapp.
För att inte röja sin identitet har Afsar låtit sitt skägg växa ut och han bär nu enbart traditionella afghanska kläder, som talibanerna. Av säkerhetsskäl låter han inte ens sin fru veta var de ska övernatta härnäst, och de reser till den nya adressen åtskilda.
– Hon och våra döttrar får ofta åka buss med ett annat manligt sällskap, berättar Afsar.
– Det är svårt för min hustru. Hon gråter mycket. Hon vill att våra flickor ska få gå i skola.
Barnen – fem och tre år samt tre månader gamla – förstår ännu inte mycket av vad som sker, enligt pappan. Men de blir ledsna när de får nej när de vill gå till parken eller affären.
– Hur förklarar man för ett barn att talibanerna berövad dem deras rättigheter, frågar sig Afsar retoriskt.
Han säger att extremiströrelsens stridande nu är överallt – på vägarna, i moskéerna, på de tidigare befälhavarnas kontor. Han har hört att en tolk dödats i Kandahar och en i Kabul.
– Hittar de oss så dödar de oss. De vill hämnas.
Afsar har arbetat både för Storbritannien samt för de svenska Isaf-soldaterna i Mazar-e-Sharifområdet i norra Afghanistan. Han säger att han gick ”skuldra vid skuldra” med svenskarna och han har hållit kontakt med flera gamla kollegor.
När insatsen i Afghanistan officiellt avslutades 2014 beviljades de tolkar som då arbetade för försvaret asyl i Sverige, men de som tjänstgjort tidigare omfattades inte av samma regelverk. Afsar blev kvar i sitt hemland och har de senaste åren arbetat för en organisation som bland annat lyft mänskliga rättigheter och ungas rättigheter. Men det enda han vill nu är att lämna Afghanistan.
– Gör något för oss. I morgon är det för sent, vädjar han till svenska myndigheter när vi avslutar samtalet.