I många länder har journalistiken redan från början, eller tidigt i pandemin, varit granskande i sitt förhållningssätt till makthavarna. Men i Sverige dröjde det till efter sommaren och den andra vågen innan medierna generellt intog en mer kritisk hållning.
Det framkommer i en rapport som journalisten och författaren Lisa Bjurwald gjort och som ges ut av Näringslivets medieinstitut. Bjurwald anser att svensk mediebevakning av coronapandemin ofta varit underdånig och undermålig.
Enligt Bjurwald var det coronakommissionens kritiska delrapport i december som gav journalister ”tillåtelse” att bryta den mediala borgfreden. I rapporten, där medieföreträdare och forskare intervjuats, pekas flera områden ut där svenska medier strukit myndigheter och politiker medhårs i stället för att ifrågasätta.
”Sverige mottar i internationell press både kritik och hyllningar för sitt vägval. Ofta återges i svenska medier endast hyllningarna – gärna stort uppslagna”, står det i rapporten.
Det har också funnits en okritisk hållning till pandemins makthavare, något som fortfarande är tydligt – särskilt i personintervjuer.
Statsepidemiolog Anders Tegnell har beskrivits som både hjälte och landsfader, och bakteriologprofessorn Agnes Wold har fått agera expert inom en rad områden där hon saknar expertkunskap.
Bjurwald konstaterar att medierna sällan bjudit Wold motstånd eller ställt följdfrågor, trots flera kontroversiella ställningstaganden.
Bland annat har Wold i en läsarchatt på en stor medieplattform menat att skolelever inte behöver vara oroliga för corona eftersom det är gamla människor som blir smittade.
I rapporten konstateras även att mediecheferna generellt är nöjda med den egna pandemibevakningen och gett sig själva höga betyg.
”Men på golvet låter det annorlunda. Inte ens hälften, 43 procent av de tillfrågade medlemmarna i Journalistförbundet tycker att svenska medier har varit bra på att granska landets pandemistrategi”, skriver Bjurwald.
Svenska medier har, enligt Bjurwald, fått beröm från myndigheter och har, inte minst i pandemins tidiga fas, fokuserat på att inte ”skrämma upp” människor.
”Att ifrågasätta är dock journalistikens uppdrag. Makthavare ska ställas till svars för hattig, svårbegriplig kriskommunikation och/eller svara på varför de ändrar rekommendationer – och vuxna läsare, lyssnare och tittare är inte barn som behöver skyddas från verkligheten”, framhåller Bjurwald.
”Svenska journalister måste våga tänka självständigt, lyssna till kritiker och ifrågasätta konsensus medan en fråga är högaktuell, obekväm och splittrande. Kanske allra mest då”, avslutas rapporten.