Nyhetskommentar. Påven Franciskus är utan tvekan en fascinerande person. En orädd och proaktiv ledare som inte verkar tveka en sekund att agera utifrån sin auktoritet som efterträdare av självaste Petri ämbete (enligt katolsk definition). Oavsett från vilket kristet perspektiv man betraktar jesuiten Jorge Mario Bergoglio är de allra flesta överens om att han hittills har gjort det bra. Ja, riktigt bra till och med. Hans villighet att på djupaste allvar ta tag i frågan om de sexuella övergreppen och dess offer inom katolska kyrkan är förtroendeingivande. Hans tydliga intention att röja upp i oklarheter om Vatikanbankens affärer, där anklagelserna om maffiapengar är legio, är också respektingivande. Därtill kommer hans ödmjuka livsstil och genuina intresse för världens fattiga och utsatta, 'dessa mina minsta', som Jesus sa. Att han dessutom vågar lyfta upp frågan om prästernas celibat på samtalsbordet vittnar om både mod och relevans. Allt detta fascinerar både andra kristna och icke troende. Det är inte precis en rädd byråkrat, en kollektivets vindflöjel, vi har att göra med här. I Sverige har vi vant oss vid politiskt korrekta och trendkänsliga biskopar som verkar byta teologi efter vad majoriteten för tillfälligt tycker. Hos påven Franciskus ser vi något annat. När svenska biskopar knappt vågar nämna om allt trauma runt aborter, står påven stabilt fast vid alla människors värde, även de ännu inte födda. Respekt.
Men 'pröva allt' säger Bibeln. Nu har alltså påven, återigen proaktivt och oväntat, bjudit in palestiniernas president Mahmud Abbas att be om fred i Mellanöstern tillsammans med Israels dåvarande president Simon Peres i Vatikanens trädgård. Är inte detta bra? Hur gärna vi än önskar enhet och fred i Mellanöstern är tyvärr detta initiativ djupt problematiskt. Kanske kan ett initiativ som detta verka taktiskt smart, men det är definitivt teologiskt grumligt. Hela detta skådespel gränsar faktiskt till hyckleri. Var finns trovärdigheten från Abbas sida i denna bön om fred när sanningen är den att han ju valt att bilda regering med terroristorganisationen Hamas, vars uttalade mål är nationen Israels utplåning. Och varför ställer president Simon Peres upp på denna maskerad när han ju är väl medveten om verkligheten? Vem vill be tillsammans med någon vars partner önskar utplåna mina barn?
Kanske jag som kristen ändå blir mest förundrad av påvens agerande i detta. Är verkligen den katolska läran att vi ska be tillsammans med muslimer och andra religioner? Är inte ett inbjudande till bön, om än utomhus och var för sig, ett mått av accepterande av den andres religion? I praktiken innebär ju det att vi kristna därmed borde upphöra med förkunnelsen av omvändelsens nödvändighet, med tro och dop i den treenige Gudens namn, för våra muslimska och judiska medmänniskor. Eller ska vi först be med dem och sedan predika omvändelse för dem? Att vi som kristna bekänner oss till Israels Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud är ju en historiskt vedertagen sanning. Jesus och kyrkans första apostlar var judar. Men inkluderar vi kristna även Muhammed bland profeterna? Eller är det teologiskt försvarbart att taktiskt be med andra religioner för enhetens och fredens skull? Kan vi be med animister, hinduer, spiritister för 'den goda sakens' skull? Är det själva bönen (den subjektiva processen) som är viktig eller är det vem jag ber till (den objektiva verkligheten) som avgör värdet av min bön? I synen på Jesus Kristus har de muslimska teologerna föredömligt tydligt klargjort vem han inte är. Han är inte Guds son. Judendomen har kommit till samma slutsats fast med andra argument. Men påven vet ju vem Jesus är. Är det inte viktigt vilken Gud man ber till och i vems namn man ber?
Sven Almkvist
sven.almkvist@varldenidag.se
