Sven Almkvist: Påven Franciskus förundrar

Nyhetskommentar. Påven Franciskus är utan tvekan en fascinerande person. En orädd och proaktiv ledare som inte verkar tveka en sekund att agera utifrån sin auktoritet som efterträdare av självaste Petri ämbete (enligt katolsk definition). Oavsett från vilket kristet perspektiv man betraktar jesuiten Jorge Mario Bergoglio är de allra flesta överens om att han hittills har gjort det bra. Ja, riktigt bra till och med. Hans villighet att på djupaste allvar ta tag i frågan om de sexuella övergreppen och dess offer inom katolska kyrkan är förtroendeingivande. Hans tydliga intention att röja upp i oklarheter om Vatikanbankens affärer, där anklagelserna om maffiapengar är legio, är också respektingivande. Därtill kommer hans ödmjuka livsstil och genuina intresse för världens fattiga och utsatta, 'dessa mina minsta', som Jesus sa. Att han dessutom vågar lyfta upp frågan om prästernas celibat på samtalsbordet vittnar om både mod och relevans. Allt detta fascinerar både andra kristna och icke troende. Det är inte precis en rädd byråkrat, en kollektivets vindflöjel, vi har att göra med här. I Sverige har vi vant oss vid politiskt korrekta och trendkänsliga biskopar som verkar byta teologi efter vad majoriteten för tillfälligt tycker. Hos påven Franciskus ser vi något annat. När svenska biskopar knappt vågar nämna om allt trauma runt aborter, står påven stabilt fast vid alla människors värde, även de ännu inte födda. Respekt.