Åtskilliga spaltmeter har skrivits om tragedin i Knutby sedan mordnatten i januari 2004. Nu kommer ytterligare ett bidrag – detta från Institutet för pentekostala studier (IPS) inom Akademi för ledarskap och teologi (ALT) i form av forskningsrapporten ”Entusiastisk kristendom och fanatism i Knutby”.
Forskarna och skribenterna bakom rapporten har försökt dra några generella slutsatser av händelserna.
Knutbyfenomenet är så spektakulärt att det är lätt att tänka att det inte skulle kunna hända någon annanstans inom svensk frikyrklighet, men det finns all anledning att försöka förstå vad som låg bakom att det blev som det blev, menar Ulrik Josefsson, prorektor på ALT och ledare för forskningsprojektet.
– Det som hände har väldigt lite att göra med en vanlig frikyrkomiljö, men det som ledde fram till händelserna har mycket med oss att göra, säger han till Världen idag.
I 80 år var Filadelfiaförsamlingen i Knutby en vanlig landsbygdspingstförsamling, men ett tiotal år före mordet blev den alltmer en fri karismatisk församling, samtidigt som församlingens offentliga förkunnelse betonade helgelse, överlåtelse och renhet på ett sätt som påminde om tidig pingströrelse, förklarar Ulrik Josefsson.
– Under 90-talet formades många olika karismatiska rörelser, men det var bara Knutby som gick överstyr. Här finns en massa lärdomar att dra av vad som gjorde att Livets Ord, Vineyard eller Charisma center inte blev som Knutby.
Tydliga övertygelser, uttrycksfull karismatik och tät gemenskap var något av det som präglade församlingen i Knutby, liksom flera andra sammanhang, men kruxet i Knutby var att man samtidigt kopplade bort kontrollfunktioner som maktdelning, reflektion, insyn och transparens, säger Josefsson.
Det gällde att lita på sina ledare, göra det Gud talade genom dem och inte tänka så mycket själv.
– Det ledde till att kloka, reflekterande, vettiga människor började göra sådant de aldrig skulle ha nedlåtit sig att göra i andra sammanhang.
Det finns en risk att vi drar slutsatsen att det är farligt med starka, karismatiska ledare, men det är inte hängivenheten som är problemet, anser Ulrik Josefsson. Det farliga är när den inte balanseras av kontrollfunktioner.
– I en klassisk, karismatisk miljö är allas röster lika mycket värda, alla kan höra Guds röst, inte bara en stark ledare.
Ett av kapitlen i rapporten behandlar bibelsyn och bibelbruk i Knutbyförsamlingen, ett annat går igenom läror och förkunnelse. Forskarna konstaterar att Åsa Waldau inte hänvisade särskilt mycket till Bibeln. Hennes uppenbarelser var viktigare.
Däremot var flera av de andra predikanterna mycket bibelkunniga och använde många bibelcitat, men tog dem ofta ur sitt sammanhang.
– Idéerna föregick bibeltexten och blev ett instrument för det man ville säga. Bibeln var inte auktoriteten. Det är en mycket viktig lärdom att dra för ganska många frikyrkopastorer, inklusive mig själv, anser Ulrik Josefsson.
Något som också kommer fram i rapporten är bilden av Gud som en oåtkomlig, dömande kontrollant av att medlemmarna lever upp till kraven på helgelse. Jesus blir, enligt läran om Åsa Waldau som Kristi brud, en vanlig människa.
Och trots betoningen på helgelse hade många av ledarna polyamorösa, utomäktenskapliga relationer.
– Det är ett exempel på vad som kan hända om man frikopplar en mindre grupp maktpersoner från insyn.