1974 antog riksdagen en ny abortlag, som gjorde abort till kvinnans rättighet. Lagändringen föregicks av ett decennium där Sverige drastiskt ändrade inställning i abortfrågan.
– Att fostret, eller det ofödda barnet, skulle ha rätt till liv, ett rättsligt skydd, ansågs tidigare självklart. Både bland läkare, kvinnoorganisationer och politiska partier ansågs det som självklart med en förbudslagstiftning, med undantag i vissa nödfall, förklarar Stefan Swärd, ordförande för Ja till livet, och som tidigare doktorerat med avhandlingen ”Varför Sverige fick fri abort”.
1938 fick Sverige sin allra första abortlag, då abort blev tillåtet under svåra medicinska eller sociala omständigheter, med läkarbeslut. Fram tills mitten av 1960-talet fungerade lagen väl, menar Stefan Swärd.
– Sedan blev det stegvis en praxisförändring och man ser i abortstatistiken att det blev en dramatisk ökning från 1965. Lagändringen 1974 blev en bekräftelse av en utveckling som pågått i tio år.
Kvinnoorganisationer, som Fredrika Bremer-förbundet och Socialdemokratiska kvinnoförbundet, var alla helt emot fri abort ända till mitten 1960-talet. Men sedan kom den nya, radikala kvinnorörelsen, med Grupp 8 i spetsen.
– De omdefinierade frågan och började tala om kvinnans rätt till sin kropp och drev kravet på fri abort. Det dröjde ett bra tag innan de gamla organisationerna hakade på den argumentationen, men det blev en glidning under en 10–15-årsperiod.
När lagen antogs 1974 talades det fortfarande om en intressekonflikt mellan kvinnans och fostrets rättigheter, och så sent som 1989 beskrev en statlig utredning fostret som en skyddsvärd individ ”som inte enbart kan ses som en del av kvinnans kropp”. Men i dag vill den fria abortens förespråkare inte kännas vid någon sådan problematik.
– Man talar om en abort ungefär som om det vore en blindtarmsoperation och för inte något som helst resonemang om fostrets rättsskydd och det etiska dilemmat i en abort, säger Stefan Swärd.
– Det problematiserande resonemang som var självklart på 1970- och -80-talet accepteras inte längre, det råder ett slags åsiktsmonopol och den som vågar sig på att ifrågasätta det får genast en svärm av kritiker efter sig.
Den svenska abortlagen fyller nu alltså 40 år. Något som organisationen RFSU, som länge arbetat för fri abort, ”firar” med en ”aborträttsfestival”. Samtidigt benämner högt uppsatta politiker i olika läger ofta abort som en ”mänsklig rättighet”. Denna retorik säger något om hur stor förskjutningen i debatten kring abort är.
I riksdagsdebatten 1974 inför omröstningen om abortlagen lät det annorlunda. Socialdemokraten och socialutskottets dåvarande ordförande Göran Karlsson underströk att abortförespråkare också är människor med moral.
– Vi är inga förtappade varelser, vi är människor med hjärta och hjärna, känsla och förnuft, vana att ta ansvar.
Just att fostret genom den nya lagen skulle bli rättslöst var ett fullt legitimt argument, det framfördes bland annat av moderaten Ingegerd Troedsson.
– Fostret är inte kvinnans kropp och inte heller mannens kropp. Det är en självständig varelse, givetvis helt beroende av sin omgivning. Vilket för övrigt det nyfödda barnet och den svårt sjuke också är.
På den här tiden var det bara Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) som stod bakom förslaget som parti. Inom samtliga andra riksdagspartier pågick en diskussion kring huruvida detta var rätt eller fel.
Förarbetena till 1974 års abortlag underströk tydligt att abort skulle ses som en nödfallsåtgärd när prevention misslyckats. Målet var att arbeta hårt för att förebygga en ökning av antalet aborter.
Och mot bakgrund av den senaste tiden stundtals hätska debatt kring samvetsfrihet för vårdpersonal kan det vara värt att notera att samvetsfrihet var självklart för lagstiftarna 1974.
Riksdagen var enig om att ”läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamheten härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad.” Utskottets utlåtande är citerat i en motion från 1975. Redan då fanns det nämligen vårdpersonal som inte fick den samvetsfrihet man menade att riksdagen garanterat.
En viktig faktor i processen mot fri abort är den kristna kyrkans allt mer marginaliserade roll i samhället och att den svenska kristenheten i stort tystnat när det gäller aborter, menar Stefan Swärd.
– Det mest tragiska i allt detta är hur kyrkan förändrats. 1974 var det en kompakt och enhällig kristen opinion mot fri abort, där även ärkebiskopen var engagerad. Men sedan är det tydligt att tidsandan tagit över i kyrkorna, och inte ens i samfund som hävdar att man står för klassisk bibeltro står man upp i den här frågan.
När diskussionen om samvetsfrihet var uppe nyligen sa statsminister Stefan Löfven (S) att han tyckte att det är bekymmersamt att man ens diskuterar frågor som går åt det hållet. Men så sent som 1980 hade vi en statsminister som uttryckte sig på ett helt annat sätt när det gäller aborter.
– Alldeles oavsett vilken inställning vi har till den nuvarande abortlagen så anser jag att det är otillfredsställande att nästan varje fjärde graviditet avbryts genom en abort. Aborter är som jag ser det en nödåtgärd och rymmer som jag ser det etiska problem av en särskild dimension, sa Thorbjörn Fälldin (C) vid en debatt i riksdagen.
Diskussionen väcktes efter att han tillsammans med dåvarande moderatledaren Gösta Bohman uppträtt i Filadelfiakyrkan i Stockholm och uttryckt sig kritiskt mot abortlagen.
I dag är det bara Sverigedemokraterna bland riksdagspartierna som föreslår sänkt abortgräns. Kristdemokraterna, som länge hade abortmotståndet som en profilfråga, beslutade efter omfattande diskussioner 1997 att ställa sig bakom abortlagstiftningen.
– Under de senaste åtta åren har vi haft en kristdemokratisk socialminister som administrerat Europas mest liberala abortlagstiftning. Det handlar om en enorm moral- och värdeförskjutning sedan partiets bildande 1964, konstaterar Stefan Swärd.
Samuel Teglund
samuel.teglund@varldenidag.se
David Högfeldt
david.hogfeldt@varldenidag.se