Reduktionsplikten innebär att den svenska drivmedelsbranschen varje år måste blanda in förnybara drivmedel i bensin och diesel för att minska utsläppen av växthusgaser. Målet är att fram till år 2030 blanda in så mycket förnybart att klimatmålet om 70 procent lägre växthusgasutsläpp inom transportsektorn kan nås. Eftersom biodrivmedel är dyrare än fossila bränslen har detta lett till högre priser på bensin och diesel.
Alla riksdagspartier utom SD har ställt sig bakom den här färdvägen. Men när energipriserna skenar, pådrivna av reduktionsplikten, signalerar både moderater och kristdemokrater att de svängt i frågan och nu vill se sänkta nivåer.
KD vill minska kravet på förnybart i tanken och satsa mer på elektrifiering. Liksom andra partier som den senaste tiden talat varmt om glesbygden pekar KD på att förlorarna på det system de varit med om att godkänna ”är alla de barnfamiljer, pensionärer och människor på landsbygden som behöver bilen för att få ihop sin vardag”.
Även från vänster kommer rop på en snabbare elektrifiering.
Johan Ehrenberg, grundare av tidningen ETC vill att regeringen ska ”storsatsa på ökad elektrifiering och sluta låta lobbyisterna styra politiken”.
”Det går inte att driva en klimatpolitik som ensidigt lägger kostnaderna på individen, det slår bara bakut”, skriver han.
Liksom många andra debattörer påpekar han att även produktionen av biobränsle leder till höga utsläpp av kväveoxid, även om dessa flyttas från transporterna.
Producenterna av biodrivmedel är inte glada.
En minskad reduktionsplikt skulle äventyra klimatmålet och slå undan benen för bolagets miljardsatsning på förnybart bränsle, menar Preem. I stället borde man ”sänka skatten för den förnybara delen inom reduktionsplikten, och avstå från skattehöjning på rena biodrivmedel”, föreslår bland andra Preem i en debattartikel i Dagens Industri.
Framöver kan spelplanen emellertid komma att ändras radikalt. Får EU-kommissionen som den vill förbjuds all försäljning av nya förbränningsmotorbilar från 2035.