Det är svårt att profetera, särskilt om framtiden, lär någon ha sagt. Men det gäller inte utgången i söndagens presidentval i Ryssland. Det kommer Vladimir Putin att vinna, allt annat vore en präktig sensation, eftersom inga kandidater som skulle utgöra något reellt hot tillåts ställa upp i valet – och parlamentsvalet i december visade enligt valövervakare att Putins anhängare inte drar sig för omfattande valfusk.
Ett av Vladimir Putins löften i valkampanjen är en mycket omfattande militär upprustning. Tusentals nya stridsflygplan och stridsvagnar samt hundratals nya interkontinentala missiler inom tio år, har han utlovat. Lena Jonson, ansvarig för Rysslandsprogrammet på Utrikespolitiska institutet, ser upprustningslöftet som en del i en förändring av vilka grupper Putin söker stöd från.
– Man ser en svängning på senare tid. Han vänder sig nu till framträdande nationalistiska personer som han tidigare kallat för rödbruna och det är ganska anmärkningsvärt att de blivit så framträdande. Han har bland annat tagit in förre Nato-ambassadören Dimitrij Rogosin, som ansvarar för militärindustrin, i regeringen som sin vice premiärminister.
Den utlovade storsatsningen på försvaret är en flirt med de grupper som vill ha en stark militär, menar Lena Jonson.
– De som är knutna till militären och försvarsindustrin röstar i hög utsträckning. När försvarsindustrin får stora beställningar från regeringen ser de också Putin som framtiden för Ryssland. När Putin satsar på militären förstärker det intrycket av att landet byggs upp och blir något att räkna med internationellt. Det är också ett enkelt sätt att höja sysselsättningen.
Att Ryssland på nytt skulle bli en militär stormakt som hotar omvärlden har Lena Jonson däremot svårt att tro på.
– Jag tror att det här främst handlar om inrikespolitik. Utrikespolitiken under Putin har varit mer pragmatisk än vad retoriken tyder på och Ryssland har enorma inre problem, säger Lena Jonson som också ifrågasätter den ryska militärens moral.
Jag är inte så säker på att militären är så användbar. Det finns ett stort missnöje inom trupperna med de sociala förhållandena och ser man på det senaste kriget med Georgien är det svårt att tro att den ryska armén klarar av så mycket mer.
På torsdagen i förra veckan höll Putin ett tal inför tiotusentals anhängare på sportarenan Luzjniki nära Kreml. Inför åhörarna, varav många enligt journalister på plats gav intrycket att vara ditkommenderade, varnade Putin bland annat för utländsk inblandning i Ryssland. Enligt Lena Jonson är det ett sätt att skjuta ifrån sig ansvaret för problem i landet.
– Putin, som flera andra halvauktoritära ledare, skyller på illvilliga utländska krafter när protesterna växer mot honom. Egentligen är det en typ av hjärnspöken.
Efter det hårt kritiserade parlamentsvalet i december, där Putins parti backade kraftigt trots uppgifter om omfattande valfusk, startade en våg av protester. På sikt kan protesterna få stor effekt, tror Lena Jonson.
– På kort sikt åstadkommer demokratiaktivisterna ingenting. Putin vinner valet och de får ingen politisk makt. Men att de protesterar i öppna ordalag mot det korrupta styret av landet har mycket stor betydelse. Det kommer att bli en sten som rullar och eftersom Putin inte vill genomföra de reformer som behövs kommer protesterna att växa sig starkare.
Trots all kritik har Putin i dagsläget så brett stöd att han skulle kunna vinna presidentvalet även om det skulle vara helt fritt, menar Lena Jonsson. Dels är hans anhängare mer benägna att gå till vallokalerna än hans kritiker och Putin rider också på det höga oljepriset, som gett Ryssland bättre ekonomi.
– Levnadsstandarden har höjts i Ryssland, men inte på grund av politiken utan av oljeintäkterna, konstaterar hon.
I Lena Jonsons hoppfulla framtidsscenario kommer med tiden oenigheten att öka inom eliten, vilket kan ge möjlighet till en allians mellan dagens aktivister och demokratiskt lagda personer i den politiska eliten.
Den fängslade ryske oligarken Mikhail Chodorkovskij skrev häromdagen en artikel i brittiska The Guardian, där han hävdade att Rysslands växande medelklass snart inte längre kommer att acceptera Putins form av "kontrollerad demokrati". Lena Jonson håller med om den bedömningen.
– Den proteströrelse vi nu ser kommer från medelklassen, är inte är så välbärgad men högutbildad och sätter värdefrågor framför det materiella. De är mer intresserade av hur staten ska se ut och styras och det är en process som fortsätter.
Lena Jonson beskriver sig själv som optimist och tror på en växande opposition de kommande åren.
– Man får inte glömma de starka nationalistiska strömningar som söker utlopp och kan ta sig elakartade former, men jag tror mer på den demokratiska oppositionen. Det är ett jättearbete och jag tror inte Ryssland förändras så väldigt mycket på 10-15 år. Men då kanske vi är på väg och Ryssland kanske har en president som försöker förändra landet med demokratiska reformer. Förhoppningsvis är det så.
David Högfeldt