Hur kan ett barn uppleva att ett annat barn tar på dess könsorgan, eller drar ner byxorna på det? Med de frågorna vände sig Världen idag till psykologen Moa Mannheimer, centrumchef på Barnafrid – ett nationellt kunskapscenter för barn som utsatts för övergrepp.
– I det avseendet anser jag inte att barn skiljer sig från vuxna. Barn har samma upplevelse och rätt till integritet, även om uppfattningen om ansvar och huruvida något är ett brott inte är utvecklat på samma sätt, säger hon.
Om händelsen inte är ömsesidig är den lika förnedrande som för en vuxen, menar hon.
Kan händelser av dessa slag sätta spår i vuxenlivet?
– Det är klart att de kan. Enstaka händelser klarar vi generellt bra, men om saker sker vid upprepade tillfällen är det allvarligare. Särskilt om de sker i en miljö som inte skyddar barnet, säger Mannheimer.
– Att leva med upprepade kränkningar kan påverka ens syn på sig själv och tillit till andra. Vid allvarlig utsatthet eller under lång tid riskerar man att utveckla psykisk ohälsa såsom missbruk, depression eller traumasymtom, fortsätter hon.
Hur tycker du att man som vuxen ska agera om dessa saker sker?
– På samma sätt som man skulle reagera om barnet gör andra saker som är problematiska – exempelvis slår ett annat barn. Man måste dels vara tydlig med att stoppa det som barnet gör, dels hjälpa barnet förstå varför man inte får göra så, säger Mannheimer.
– Det är ett jättebra tillfälle att säga: ”Man får inte göra så här”, lägger hon till.
Kan man kräva att en ettåring ska säga ifrån om han eller hon inte är med på något?
– Nej. Ju yngre barnet är, desto mer måste vi vuxna vara där och se till att rätt saker sker. Vi kan inte lämna dem till att göra vad som helst – som att stoppa in pinnar i varandras rumpor.
Kan det bli en konflikt inom barnet om man säger att ”nakenlekar” är okej med jämnåriga barn, men fel med äldre barn och vuxna?
– Ja, det är det som är det svåra. Hur ska man lära barn att ”det och det” är okej, men inte ”det och det”. Det finns inte en enkel princip. Det handlar om nyanser. Att förmedla det till barn är bland det svåraste som finns.
Är det inte lättare att dra en tydlig gräns då?
– Jo, till viss del tror jag det. Man kan exempelvis ta hjälp av regler.
En regel kan, enligt Mannheimer, vara att man får gå i bara kalsongerna hemma, men inte på förskolan. En annan regel kan vara att man inte får låsa in sig tillsammans med andra barn på toaletten.
– Jag tror dock att det är viktigt att man förklarar varför regeln är viktig, så att man tänker att reglerna ska lära barnet något, snarare än utgöra ett 100-procentigt skydd. För det tror jag inte att de kan göra, säger hon.