Plusarkiv: Libanon 2006: Bilden som vapen

Libanon 2006:
Bilden som vapenAtt skildra kriget mellan Israel och Hizbollah i Libanon sommaren 2006 var en tröstlös uppgift – jag vet, för som ViD:s utsände var jag med.

Fronten fanns överallt och ingenstans: hela norra Israel och Libanon upp till Beirut.
Vi körde till Haifa och kunde snart konstatera att folk flytt sina hem. Enligt officiella siffror lämnade kanske 500 000 israeler landets norra del och en miljon libaneser södra Libanon, en folkvandring i panikens tecken.
Libaneserna flydde framryckande israeliska tanks; vi som befann oss i Israel flydde raketer. Situationen var den att Israel hade radarstationer vid gränsen.

Dessa stationer rapporterade inkommande raketer, men inte deras riktning.
Alltså måste alla fly ner i skyddsrum – snabbt, snabbt, snabbt – varje gång larmet gick. Ut ur hemmet, bilen, bussen, iväg från gatan, torget, jobbet gång på gång på gång.
I 33 dagar befann sig tiotusentals människor på mer eller mindre evig flykt.

Hizbollah dammade in 4 228 raketer (enligt israeliska uppgifter). Man siktade på civila och lyckades perfekt med att sprida skräck och avsky.
Allt detta rapporterades bara summariskt i världsmedia.
Föga konstigt – så gott som alla journalister hade sökt sig till Libanon där dramatiken var större.
Så kom det sig att Israel – militärt starkare – framstod som en förstörelsemaskin, medan Hizbollah, som urskiljningslöst, sökte döda civila, tilldelades rollen som försvarare.

De talesmän vi träffade försökte få oss att inse att Israel måste vinna alla krig – annars väntar en ny Förintelse. Men vem lyssnar på talesmän?
Hizbollah började kriget. Man infiltrerade en väl beväpnad grupp över gränsen och slog med granatgevär ut två Humvees – tre döda, två sårade, två bortförda.
Ett försök till fritagning resulterade i ytterligare fem döda israeler.
Och så var det i gång.
Israel med flyg (12 000 sortier!), tungt artilleri och stridsvagnar. Hizbollah med små, välutbildade patruller, alltid försedda med moderna vapen från Ryssland, Syrien och Iran. Och nästan alltid baserade i områden med många civila.

Slutsatsen kan bara bli en. Hizbollahs ledning vill att civila ska bli dödade.
Man använder dem som sköldar.
Med deras hjälp vinner man propagandakriget – och nya anhängare. Att bilden är ett viktigt vapen, har Hizbollah, liksom Hamas
i Gaza och Fatah på Västbanken, förvisso lärt sig. Libanonkriget 2006 gav flera exempel:
Det är numera lätt att "bättra på" foton med datorns hjälp. Frilansfotografen Adnan Hajj, som jobbade för Reuters, fixade in tunga rökmoln i en bild på beskjutna hus i Beirut. Avsikt: att visa förödelsen värre än den var och – därmed – Israel som mer bestialiskt.
Bluffen avslöjades och Reuters rensade småningom ut alla Hajjs 920 bilder.
Men, men, rökbilden publicerades först världen runt och hur många fick veta att den var en bluff?

En annan bild visade israeliska F-16 skjuta raketer mot ett flyktingläger.
Sanningen var dock att "raketerna", som med datorns hjälp blivit tre i stället för en, inte alls var raketer utan ett enda, ofarligt föremål avsett att dra på sig luftvärnseld – inte offensiv utan defensiv.
En man hjälper upp en yngre man som ligger utslagen framför ett bombat hus.
Han är halvnaken och ser lidande ut.
Men varför – säg varför! – är han absolut ren över hela kroppen utom fötterna. Bomber mot betong sprider ohyggliga mängder damm.
Var det möjligen så att de två promenerade in efter bombningen, just för att få en propagandabild?

En kvinna sörjer sitt förstörda hus. På en bild den 22 juli och samma bild den 5 augusti.
I samtliga fall gäller att fotografen på platsen kan ha mixtrat för att skapa mer dramatik – och bättre försäljning.
I vilket fall som helst har han samtidigt hjälpt Hizbollah – och bortom Hizbollah arabvärlden – att vinna propagandakriget.
Inte bara i arabvärlden, Europa och USA, för den delen.
Utan tvivel bidrog medias rapporter starkt till att 63 procent tillfrågade israeler fördömde kriget 2006 och krävde Ehud Olmerts avgång...

Ulf Nilson
ulf.nilson@varldenidag.se