Plusarkiv: Janina var fånge 22 736

Janina var fånge 22 736 – nu vill hon hjälpa andraJanina Nilsson från Göteborg är ett 83 år ungt och 158 centimeter högt energiknippe. Som tonåring var hon tre år fånge i koncentrationslägret Ravensbrück i nordöstra Tyskland. Det var ett under att hon överlevde. Och sedan dess har hela hennes liv handlat om att hjälpa och ge liv till andra. Janina, som är född i Polen, var bara 15 år när tyskarna kom med pansarvagnar och lastbilar och gjorde razzior. De behövde arbetskraft och sökte unga människor. De slet Janina från hennes mamma där de stod i köket.

– Med lastbil fördes jag och flera av mina skolkamrater till tågstationen där vi lastades på godsvagnar för en flera dagar lång resa till Tyskland.
– Våra behov fick vi göra i ett hål i golvet. Tyska bönder som behövde slavhjälp kom och tittade på oss för att välja ut vilka de ville ha, berättar hon.
Janina kom till en kvinna som hade två barn. Hennes hårda arbetsdagar varade från 4.30 på morgonen till 22.30 på kvällen.
I sju månader var hon inlåst i ett vindsrum nattetid. När våren kom fick hon hjälpa till med familjens vinodlingar.
– En dag fick jag se tåget komma och såg min chans att rymma. Jag rusade genom odlingen och hoppade på tåget.
Men tåget gick inte österut, utan till en annan tysk stad. Hungrig och utan pengar drev Janina omkring på järnvägsstationen och greps snart av polisen.

Hon bedömdes som lat eftersom hon inte ville arbeta för tyska staten. Det kallades lagbrott. Straffet blev nio månader i fängelse. I ensamcell.
– Jag visste inte vad det var för dag eller månad. Inte ens vilket klockslag det var. Jag såg inte solen på nio månader. Jag var rädd att jag skulle glömma hur man pratar, så jag gav väggarna min mammas, min systers och min mormors namn och sedan pratade jag med dem, säger hon.
Från fängelset kunde hon höra bomberna falla. Janina, som vuxit upp i ett katolskt hem, la sig under sängen och bad till Gud om att få överleva.
Efter tiden i fängelset, fördes hon och andra fångar med lastbil till tåget där de stuvades in i godsvagnar för en lång, hemsk resa.
– När tåget till slut stannade hördes hundskall. När de tunga skjutdörrarna öppnades, såg vi SS-soldater med gevär och stora schäferhundar.
Tåget hade kört in i koncentrationslägret.
Fångarna fick ställa upp sig i fyra led och en vakt delade upp dem. Barn, äldre och sjuka gick direkt till gaskamrarna. De arbetsföra fick gå till duscharna.
– De rakade av oss håret och brände in fångnumret på armen. Det gjorde hemskt ont. När vi kom ut därifrån med våra randiga kläder var vi så förändrade att vi inte kände igen varandra, säger hon.

Janina blev arbetsfånge nummer 22 736 och hamnade i barack 26. Varje morgon klockan fem väcktes fångarna för att stå appell och bli räknade. Frukosten var bara något varmt att dricka. Lunchen utgjordes av soppa, gjord på potatisskal och kvällsmålet var ett stycke svart bröd samt lite välling.
Rädsla, förvirring och fruktansvärd hunger var de känslor som dominerade fångarna i lägret. Bland Janinas arbetsuppgifter ingick att sopa
i gaskamrarna och att arbeta i ammunitionsfabriken, där hon synade hylsor som användes i automatgevär. En dag upptäckte en av de fruktade SS-fruarna att hon råkat missa en spricka i en granathylsa. Janina anklagades för sabotage.
– Jag blev utropad på gården och pryglad över hela kroppen med piskor som var försedda med blytyngder och järnkulor. De bussade också schäferhundarna på mig som slet av mig kläderna och satte tänderna i mig. Sedan doppade de mig med huvudet före i en vattenfylld silltunna om och om igen. Därefter fick jag stå appell på gården i flera timmar. De få klädtrasor jag hade kvar på kroppen frös till is. Jag tror att det var den 21 februari 1944, samma dag som jag fyllde 18 år, berättar hon.
Janina fick tyfus och förpassades, likt de andra sjuka, till karantän i sjukstugan.

Hon var svårt sjuk, kräktes blod, rasade i vikt och var nära att dö. Men det hindrade inte SS-frun från att fortsätta skymfa henne: "Du är lat, ditt polska svin. Du bara simulerar."
– Jag knäppte mina händer och bad: "Gode Gud, jag vill inte dö. Jag är ju så ung. Låt mig få leva så att jag kan vara ett redskap för dig och de människor som behöver mig." Och jag blev bönhörd!, säger hon.
I slutet av april 1945 upplevde Janina befrielsens dag. Det var då Folke Bernadotte stod på en hopsnickrad talarstol inne i lägret och talade till fångarna. Janina var en av dem som fick följa med de vita bussarna till Sverige för att få vård. Hon var svag. Hon blev buren. Det sista hon såg när hon lämnade lägret, var en jättestor hög av magra lik.
– Jag var svårt sjuk i tbc och vägde bara 36,5 kilo.
I Malmö blev jag omhändertagen och tvättad i ett badhus av snälla vitklädda tanter. Att få känna varmvatten och tvål efter alla dessa år var som att komma till himmelriket, minns hon.

Janina blev kvar i Sverige och tillfrisknade. Hon gifte sig och fick tre barn.
1949 flyttade hon till Göteborg där hon ännu bor i samma hyreshus. Hon arbetade som vårdbiträde, servitris och busschaufför. Hon tog dessutom en fil kand i slaviska språk. Hon talar och skriver fem språk – svenska, polska, tyska, ryska, tjeckiska – och har ofta anlitats som tolk i olika sammanhang.
1982 började en ny era i Janinas liv. När hon såg fattigdomen och barnhemsbarnen i det gamla hemlandet Polen kände hon en stark längtan att hjälpa och göra livet bättre för dem. Hon började ordna insamlingar av kläder, mat, leksaker och sjukvårdsmaterial.

Under de senaste 27 åren har Janina ensam, och på eget initiativ, kört hjälpsändningar till "sina" barnhemsbarn och andra behövande runt om i Polen och Ryssland.
Hon står i sitt källarförråd och tvättar kläderna – viker, sorterar och packar. Sedan hyr hon lastbil och, när hon har en riktigt stor last, även ett släp.
Det är dessutom hon själv som kör lastbilen och hon delar personligen ut allt till dem som hon vet behöver. Varenda pinal kommer fram.
– Det är inte ovanligt att jag för en resa packar och fyller lastbilen med ett ton kläder, berättar hon. Rekordet på ett år är 18 resor. Var och en innebär 160 mil, tur och retur. Det är värt allt slit när man med egna ögon får se hur glada människor blir och att de verkligen känner sig hjälpta, säger hon.
Janina älskar att köra bil och har alla behörigheter man kan ha – från A till E. För två år sedan gick hennes körkort ut. Med tanke på att hon då var 81 år, trodde hon aldrig att hon skulle få tillbaka alla behörigheter:
– Men när det nya körkortet kom fanns varenda behörighet kvar, så jag kan fortsätta köra till och med tung lastbil, säger hon med ett leende.
Det är svårt att förstå hur man kan bli människa igen efter att ha gått igenom så enormt mycket plågsamt som Janina har gjort. Själv är hon helt övertygad om var hon har fått sin kraft ifrån.
– Det är min tro på Gud som har burit mig hela vägen. Jag är så tacksam för att jag fick den tron i barndomen. Till och med när det var som värst i lägret kände jag mig ändå inte ensam. Jag hade Gud med mig hela tiden. Jag litade på att mitt liv var i hans händer. Vi i lägret som delade samma tro brukade träffas i smyg och be tillsammans. Det gav oss en oerhörd styrka.

Trots allt fruktansvärt Janina blivit utsatt för har hon förlåtit allt och alla. Hennes förklaring till detta är enkel och logisk:
– Man vinner inget med att hata. Man måste förlåta för att orka leva och få ro inom sig själv. Glömma kan man inte, men man måste förlåta – för sin egen skull. Om man inte kan förlåta sin nästa, mår man värst av det själv.
Trots sin höga ålder känner hon sig aldrig frestad att slå sig till ro. Det har hon varken tid eller lust med.
– Fast jag är 83 år och har gjort så mycket, känner jag ändå att jag har så mycket ogjort ännu. Jag tänker hålla på med mina hjälpsändningar så länge jag orkar. Det jobbiga är att få ihop pengar. Min lilla pension räcker inte långt. Det tar tid innan jag tiggt ihop alla pengar som ska räcka till bensinen och hyran av lastbilen. Nu ber jag till Herren om hjälp med att få ihop pengar till min nästa resa.
Janinas dagar börjar och slutar på samma sätt: med att tacka Gud.
– Sedan sätter jag i gång och jobbar. Och min aftonbön slutar alltid med: "Tack gode Gud för denna dag. Ge mig ork och kraft så att jag vaknar lika klar i morgon". Jag har så mycket att vara tacksam för. När jag hade det som svårast kunde jag aldrig drömma om vad livet hade i beredskap för mig: att jag kunde bli mamma och få tre underbara ungar, nio barnbarn och fyra barnbarnsbarn, avslutar hon.

1. Janina Nilsson älskar att köra lastbil.
2. Janinas allra första hjälpsändning 1982 för 27 år sedan.
3. Återbesök i det krematorium i vilket Janina i 1,5 år som straffånge fick sopa askan efter de brända kropparna.

Lilian Andersson
redaktionen@varldenidag.se