Plusarkiv: Gud tog Michael Lundh ur polisens kåranda

Gud tog Michael Lundh
ur polisens kårandaMöt ex-polisen – som i sina böcker avslöjade polisens strukturer – i ett samtal om tuffa män, rädslor och GudVärlden idag möter Michael Lundh på ett mysigt café på Långholmen i Stockholm, bara ett stenkast från den före detta polisens nya arbetsplats NBV – Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet.
– Det passar mig bra, det var läge att sluta dricka alkohol, säger Michael Lundh, medan han smuttar på sin kaffekopp.
Han definierar sig inte som alkoholist, men förklarar att han drack för att våga.
– Min första fråga till psykologen var hur jag kunde berusa mig nykter. Det handlar om att få modet att våga göra sådant man egentligen är rädd för, säger Michael Lundh som för två år sedan gjorde en lista på saker han är rädd för. På listan stod bland annat sjunga högt och dansa.
Sjunga hade han inte gjort nykter sedan hans skolfröken uppmanat honom inför skolavslutningen att bara röra på läpparna. I dag tar han sånglektioner och sjunger i Caroline af Ugglas kör. Han går även regelbundet på buggkurser.
– Det var på en sådan kurs jag hittade min blivande fru, säger Michael Lundh som planerar bröllop framöver.

Rädsla ingår även i titeln på hans nya bok "Rädda Sverige" som nyligen har släppts.
Boken är den tredje i ordningen och handlar om hur rädslorna begränsar våra liv.
– Uppslaget fick jag av Gud när jag cyklade förbi Andreaskyrkan på vilken det står "Var inte rädda". Alla är vi rädda för saker, säger Michael Lundh som konstaterat att rädslorna hämmar utvecklingen.
Michael Lundh ville som barn bli präst, men blev i stället polis. En hård sådan. Han var med och misshandlade många människor genom åren när han tjänstgjorde på den så beryktade Norrmalmspiketen.
– Jag blev en brutal piketpolis. Nu efteråt ser jag hur jag gick in i en annan identitet – det var inte jag. Vi gjorde många tjänstefel genom åren som exempelvis vittna falskt och plantera droger hos dem vi grep, säger han.

År 2000 fick Michael Lundh ett telefonsamtal från en pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm som i sin bibelskola hade en grupp romska unga killar som ville prata om sina erfarenheter av diskriminering. Mötet med de romska grabbarna förvandlade Michael Lundhs liv totalt.
– Vi pratade om diskriminering, men när vi skulle avsluta frågade grabbarna om de fick be för mig, vilket de fick. Jag ramlade omkull eftersom det var så stark kraft i rummet när de bad.
Dagen efter tog han ledigt och satte sig vid Adolf Fredriks kyrka för att gå igenom sitt liv. Valet stod mellan hans materiella förmåner kontra att ta upp kampen för människor som utsattes för polisens orättvisa.
– Jag brukade gå till Palmes grav, så här i efterhand förstår jag att det bara var mitt sätt att komma till kyrkan.
Han tog ett beslut att följa sin inre kompass och ringde Expressen för att få skriva en debattartikel om hur polisen diskriminerar människor vilken publicerades i slutet av år 2000.
– När jag tog beslutet vid Adolf Fredriks kyrka vågade jag inte ens prata om Gud, jag ansågs ju redan tillräckligt knäpp i huvudet som ens tog upp strukturen i polisen.

Den dag som skulle bli hans sista på polishuset var han kallad till ett möte med sex chefer som gick till kraftfull attack.
– Men jag försvarade mig lugnt och sakligt, säger Michael Lundh som på grund av all press kollapsade på sitt tjänsterum.
Han förklarar promenaden från polishuset genom Kronbergsparken till Fridshemsplan som en näradödenupplevelse. Vid busshållsplatsen stod en heroinmissbrukare som kände igen honom från Sergels torg.
– Han undrade vad som hade hänt, med tanke på att jag grät.
Michael Lundh förklarade och mannen satte honom på bussen och hjälpte honom hem.
– Det var min Golgata-vandring. För mig var mannen som Simon från Kyrene.
Nu var han sjukskriven. Innan hade han varit polisens representant som rådgivare åt regeringen. Totalt hade han lagt 24 av sina bästa år på polisen. Men han tog inte sitt liv den kväll han hade planerat utan valde i stället att leva. I dag säger Michael Lundh att det var Gud som räddade honom.
– Nånstans djupt här inne har jag haft en undantryckt barnatro, men jag växte upp i ett totalt okristet hem och det var ingen i min släkt som talade om Gud. Men var jag än varit har jag sökt mig till kyrkor.

Han bestämde sig för att bli präst när han följde med sin alkoholiserade morfar till Frälsningsarmén och såg "Barnen från Frostmofjället".
Parallellt med arbetet på NVB är Michael Lundh ute i olika sammanhang och föreläser. På senare tid har det blivit många besök på fängelser och i häkten.
– Jesus uppmanar ju att besöka de som är i fängelse. Det är ganska komiskt att se mina gamla kollegors reaktion när jag står utanför häktet med en gitarr i handen. De tycker säkert att jag är knäpp.
På Kronobergshäktet som är en av de platser han besöker, har han många gånger misshandlat de intagna. Nu sjunger han i stället med dem.
Han har även haft studiecirklar på slutna säkerhetsavdelningar som exempelvis den på Hall.
– Vi hade en studiecirkel för livstidsdömda fångar. Där satt jag med några av landets farligaste fångar och sjöng med min gitarr.
Trots goda resultat får han inte komma till Hall nu eftersom de fått en ny chef – rekryterad från polisen.
– Jag är för kontroversiell för Hall nu, men jag får fortfarande hälsningar från fängelset, säger han och visar ett sms. Det är från en av de intagnas tjej och det står bland annat att fångarna gillar hans nya bok och att grabbarna på Hall hälsar till honom.

Michael Lundh har många exempel på hur Gud har lett hans processer.
– Slumpen är ju bara Guds sätt att vara anonym, säger han.
När han åkte tunnelbana och passerade Kristineberg kom ett minne upp som var så starkt att han var tvungen och gå av och kräkas.
– Det var ett minne från min pikettid när jag misshandlade en knarkare på en toalett.
Kort därefter, när han var på gudstjänst med över 100 personer hamnade han bredvid mannen han hade misshandlat och var tvungen att hålla hans hand när de läste sinnesrobönen tillsammans.
– Jag tog hans telefonnummer och vi träffades senare och då fick jag be honom om förlåtelse.
När han gick ut och kritiserade polisen trodde han att många av kollegorna skulle vända honom ryggen. Men i stället blev det tvärtom.
– Jag trodde de skulle hata mig, men i stället var det många som ville ha samtal.

Ju mer Michael Lundh läser Bibeln ser han hur saker hänger ihop.
Som när han hoppade av piketstyrkan och i stället arbetade med gäng. Då hittade han en 26-tums damcykel i polisgaraget som han åkte till Sergels torg på.
I efterhand ser han paralleller med när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna.
– Många skrattade ut mig, inte minst piketkillarna i sina stora Dodgebussar, säger Michael Lundh och berättar att hierarkin inom polisen är "ju större buss, desto mer man". Poliserna i folkvagnsbussen tittar på dem i piketbussen som i sin tur tittar på poliserna i insatsstyrkan som åker svarta vanar med tonade rutor.
– Jag var egentligen livrädd när jag mötte ungdomarna. Det är ju skillnad på att vara en piketstyrka med en medellängd på 1,90 mot att komma ensam.
– Men jag ser mig som en av Jesu lärjungar som försöker förkunna kärleksbudskapet.

Erik Lundström
erik.lundstrom@varldenidag.se