Plusarkiv: Christiansfeld

Christiansfeld – staden som är byggd till Guds äraHonningkagernes by. Brødremenighedens by. Hjerternes by. Tre namn på Christiansfeld, den lilla byn i Sønderjylland där "den kære frelser" är Herre, och som är världens bäst bevarade Brödramenighetsby – något som kanske leder till en placering på UNESCO:s världsarvslista.Christiansfeld – Att det är "Honningkagernes by" vet nästan alla danskar. Men att Christiansfeld också är Brödramenighetens by, staden som är uppförd till Guds ära, där "den kære frelser" är Herre, är inte lika allom bekant. Borsett från i kristna kretsar, förstås.

Mannen bakom orden är Henri Nissen, journalist och författare, som efter en sejour i den danska huvudstaden tillsammans med familjen – hustru och tre barn – för snart 25 år sedan återvände till Sønderjylland, där han är född. Anledningen till att familjen kom att slå ner bopålarna i just Christiansfeld, berodde på att Henri Nissen fick arbete inom Folkekirkens Afrikamission, som har sitt säte där. Numera är han chefredaktör på den kristna veckotidningen Udfordringen.
För en person som Henri Nissen, vars hjärta klappar för historia och med en sedan barnsben innerlig tro på Jesus Kristus, var det något av ett eldorado att hamna just i Christiansfeld. För denna lilla oansenliga by – flække, som man säger på danska – och som inte är mycket mer än just en fläck på kartan, har en storslagen historia och bär vittnesbörd om en kristen tro som gett eko långt utanför landets gränser.

Christiansfeld är nämligen också Brödramenighetens by – den bäst bevarade i hela världen – och det enda samhälle i Norden som helt och hållet är byggt på kristen grund och för att förverkliga de kristna idealen.
– Det var Thomas More som redan 1516 skrev boken Utopia – landet ingenstans, och det var Brödramenigheten som realiserade tanken på den fullkomliga byn, där Gud regerade och bestämde, säger Henri Nissen.
Själv har han också skrivit en bok om den fullkomliga byn, Christiansfeld, Hjerternes by, som utkom för ett par år sedan.
– Det beror helt enkelt på att det inte har funnits några böcker som på ett lättillgänglig språk berättar om Christiansfelds spännande historia. Det som fanns var tyngre litteratur med tonvikt på det andliga. Men efter att ha besökt Herrnhut blev jag inspirerad, säger han.
Och det är just i Herrnhut – som betyder "under Herrens skydd" – i delstaten Sachsen i östra Tyskland, som rötterna till Christansfeld finns. Här fick en grupp böhmiska bröder, som tvingats fly motreformationen i Böhmen och Polen, en fristad på greve Ludwig Zinzendorfs gods.

Hans mormor var starkt påverkad av pietismen, en reformrörelse inom lutherdomen som vände sig mot den lutherska ortodoxin, som man menade hade fastnat i traditioner. Pietisterna tog avstånd från den yttre fromheten och betonade det inre andliga livet, som ledde till en ändrad livsstil. Man visade sin tro genom konkret barmhärtighetsarbete bland sjuka, fattiga och handikappade och genom att leva moraliskt, anständigt och ödmjukt.
– Zinzendorf var influerad av pietismen, som han dock ansåg koncentrerade sig allt för mycket på synd, bot och allvar. I stället såg han glädjen i att Jesus har dött och segrat, och det blev en mer frigörande och glad tro. Greven kallade Jesus "den käre frälsaren" som han ville skulle vara en personlig vän, berättar Henri Nissen.
Att i detalj gå in på den fascinerande och dramatiska historia, som inbegriper både kungahus och namn som Struensee, inte minst känd från P.O. Enquists Livläkarens besök, och som bäddade för Brödramenighetens ankomst till det dåvarande hertigdömet Slesvig, vars norra del nu är Sønderjylland, låter sig inte här göras.
Men Zinzendorfs tankar om en friare och gladare kristendom nådde också Danmark och med Christian VII:s välsignelse kunde bröderna 1773 börja bygga Christiansfeld, staden som fick bära kungens namn.
Här fick de också en fristad, som inte föll under någon biskop eller präst i ett land, som Folkekirken annars höll i ett hårt grepp.
När staden var som störst, hade Brödramenigheten cirka 1 000 medlemmar, men från starten var de bara 200-300. På cirka 20 år var staden helt uppbyggd, och detta efter en stadsplan, som kan glädja de mest kräsna stadsplanerare, med raka och breda gator. Den ursprungliga bebyggelsen finns fortfarande kvar och hela den unika miljön gör att Christiansfeld nu står uppsatt på UNESCO:s lista för blivande världskulturarv.

Mest iögonfallande är den jättelika kyrkan, salen kallad, placerad mitt i byn och som stod färdig redan 1776-77. Den är Danmarks största kyrkorum utan bärande balkar, och att gå in i den är en upplevelse utöver det vanliga. Det första som slår en är förstås det enorma utrymmet – den byggdes för att kunna rymma 1 000 personer – och att bänkarna är placerade på ena långsidan. Mitt på den andra finns den prediko-stol, på vilken prästen i bokstavlig mening sitter; inte, som i andra kyrkor högt över församlingen utan på ungefär samma nivå. För han är ju bara en av bröderna – eller systrarna. Allt är vitmålat och här finns inga prydnader som kan distrahera och stjäla uppmärksamheten från Gud. Det finns heller inget altare: eftersom Jesus offrades för alla en gång, behövs inte nya offer. Det över 200 år gamla trägolvet täcks av sand för att hålla det rent.
– Att kyrkan är byggd på tvären och inte med kor och altare i öst och tornet i väst, beror på att man såg byggnaden som en gemenskapssal och inte som en helgedom. Helgedomen finns nämligen inuti människorna eftersom Gud bor i våra hjärtan, förklarar Henri Nissen.
– Teglet på yttertaket är svart till skillnad från övriga hus som har rött tegel. Detta visar att kyrkan är ett "herrskapshus", eftersom Jesus är byns herre.
Utanför kyrkan finns den brunn som också finns med i Christianfelds vapen. Kopior hittar man lite varstans i byn. Brunnen är placerad i mitten av fyra grusgångar, som tillsammans bildar ett kors för att visa att livets vatten rinner ut från korset.

Redan 1784 fanns det i byn en internatskola för flickor – detta i en tid då boklig bildning inte ansågs vara något för det täcka könet. Dit skickades många flickor från det bättre ställda borgarskapet, inte bara från Skandinavien utan från hela Europa. Först fyra år senare stod en skola för pojkar klar.
I det dåtida Christiansfeld fanns ett Systerhus för ogifta kvinnor, ett Brödrahus för likaledes ogifta män och ett Änkehus. Gifta par bodde för sig. Det kanske mest märkvärdiga är ändå begravningsplatsen, Gudsagern, Gudsåkern. Vid portalen vid ingången läser man: "Det sås förgängligt" och på andra sidan: "Det uppstår oförgängligt." (1 Kor 15:42). Här vilar systrarna till höger, bröderna till vänster – sett från norr – och de nu cirka 2 000 gravarna är identiska för att visa att vi alla är lika. Gravarna är dessutom vända mot öst – för från öst väntar man att Kristus ska återkomma.
En baktanke med kungens inbjudan till Christiansfeld var utveckling av bygden, eftersom många av bröderna var skickliga hantverkare. Och den lilla staden kom också att blomstra. Här bakades de honungskakor som gett den ett av dess namn och som fortfarande är mäkta populära.
Här fanns ljusstöperi, tobaksfabrik, margarinfabrik, hattmakare och de berömda kakelugnarna, som tillverkas än i dag.
1864 kom hertigdömet Slesvig under Preussiskt styre, något som varade fram till 1920, och Christianfelds storhetstid gick mot sitt slut. I dag har Brödramenigheten cirka 150 medlemmar och frågan är om den, och Christiansfeld, med sina 4 000 invånare, har en framtid?
Henri Nissens recept är bönen:
– 24 timmars bön dygnet runt, sju dagar i veckan. Så gjorde man i starten, och då blev det också tillväxt.

Annica Skenberg
redaktionen@varldenidag.se