Kristin föddes i Bagdad i ett kurdiskt hem som inte var religiöst; pappan var kommunist. Men själv hade Kristin, redan som liten flicka, fascinerats av stjärnorna, månen och naturen. Det måste finnas en skapare, var hennes
slutsats.
– Jag började läsa i Koranen och tyckte mig där hitta den Gud som jag redan trodde på – Skaparen av allt.
När hon läste, växte en rädsla för att denne Gud skulle straffa henne. Kristin började därför bära slöja, be fem gånger om dagen och fasta som en god muslim.
– Jag ville behaga denne Gud till vilket pris som helst. Samtidigt kunde jag i smyg avundas dem som inte bar slöja, det var som en konflikt inom mig.
Pappans politiska aktiviteter tvingade familjen att fly från Bagdad, först till Kurdistan och sedan vidare till Iran. Där, i den islamiska republiken, menar Kristin att hennes ögon för islam öppnades. Hon mötte en slående dubbelmoral och hon fick göra skräckupplevelser av det religiösa förtrycket.

18 år gammal fick hon bevittna hur den religiösa polisen plötsligt, mitt på stan, kunde slå till mot en kvinna för att hennes lugg stack ut lite under slöjan.
– En gång fick jag syn på en stor folksamling mitt på gatan. När jag kom nära såg jag bara huvudet på en man vars kropp i övrigt var nedgrävd i jorden. Alla kastade stenar på hans huvud; han hade begått äktenskapsbrott.
Sådana händelser fick Kristin att backa från sin muslimska övertygelse. Men tron på Gud levde kvar på insidan. Åtminstone i ett och halvt år – tills familjen kom till Sverige 1988.
Här satsade hon allt på att lära sig svenska och att skaffa sig en bra utbildning –  som frisör. Kristin fick även jobb på en salong i Sundsvall. Vid det här laget hade hon glömt bort Gud.
Men hon skulle vakna till när hennes kollega en dag berättade att hon blivit frälst.
– Det lyste om henne, minns Kristin.

Men kollegan blev mammaledig och för Kristin väntade stora motgångar. Monotona rörelser i arbetet gav henne problem med fötterna och förslitningar i tårna.
– Till slut kunde jag inte ta på mig strumporna, berättar hon.
Läkare konstaterade att Kristin ådragit sig skadan då hon stått mycket på tå för att nå upp när hon klippte sina kunder.
– Läkaren förklarade att mina tår var helt förstörda och att jag inte kunde jobba mer som frisör.
Envist försökte hon ändå att arbeta – nu stående på hälarna för att avlasta tårna. Som ett resultat fick hon i stället fel på ryggraden. För att döva smärtorna fick hon varje vecka en spruta kortison.
Kristins chef ansåg sig inte kunna ha kvar henne och hon blev uppsagd från sin tjänst.
– Jag blev väldigt besviken och djupt deprimerad, förklarar Kristin som gick in i en mörk tunnel.
Sin besvikelse riktade hon nu mot Gud och hon kom fram till att han inte finns.

Hon gjorde två misslyckade självmordsförsök. Inför det tredje försöket valde hon en "säkrare" metod – att hoppa från bron i Sundsvall.
– Jag gick med mina kryckor i riktning mot bron. På väg genom stan såg jag en folkmassa som stod och tittade på något. I folkmassan dök plötsligt min kollega från frisörsalongen upp.
Kollegan undrade hur Kristin mådde, och hon berättade då ärligt om sina smärtor och sin depression. Kvinnan förklarade att Jesus kan bota sjukdomar. Hon hävdade också – till Kristins stora förvåning – att Gud inte är den som orsakar sjukdom.
– I islam hade jag ju fått lära mig att allt kommer från Gud, både det onda och det goda, säger Kristin.

Det visade sig att folkhopen på stan hade samlats kring en dramagrupp från Livets ord på besök i stan. På kvällen skulle gruppen ha möte i Sundsvalls bibelcenter och kollegan vädjade nu till Kristin att följa med dit.
– Vi hamnade på sista raden i en fullsatt kyrka. Jag grät mig igenom hela mötet.
I slutet inbjöds människor som ville bli frälsta eller helade från sjukdomar att komma fram för förbön. Kristin hoppade fram på sina kryckor och fick tala med en pastor: "Är du frälst?", frågade han. "Nej, jag är muslim", kom hennes svar.

Hon avböjde erbjudandet att bli frälst men önskade i stället förbön för sina skadade fötter. En tjej från bibelskolegruppen lade nu sina händer på den hjälpsökande kvinnan.
– Hon bad i tungor på ett språk som jag inte förstod. Det lät som hebreiska, säger Kristin.
Eftersom hon är språkintresserad fascinerades hon av det hon hörde. Efter en stund talade flickan direkt till Kristin (nu på svenska) och uppmanade henne att pröva att gå utan kryckor. Kristin tvekade, men för att inte göra tjejen ledsen valde hon att ändå försöka.
– Och det fungerande, säger hon, alltjämt förbluffad över det som hände i mötet. Det gjorde inte ont längre. Jag var så chockad så jag bara skrek, berättar Kristin.

Hon vände sig till tjejen som hade bett för henne och frågade: "Vad har du gjort med mig?"
"Det är inte jag, det är Jesus", kom svaret.
"Men varför har han gjort det, jag är ju inte ens kristen?"
"Men Jesus älskar alla människor", förklarade tjejen i den heliga oredan.
– Sedan sprang jag fram och tillbaka i kyrkan, jublande och gråtande. Och jag och min kollega kramades.
De började också samtala om Jesus och kollegan förklarade att han är Guds son.
"Nej, Gud har ingen son", invände Kristin trots att hon just hade blivit helad i det kristna mötet.
Efter mötet plockades Kristin upp i bil av sin syster som nu fick höra om miraklet. Systern undrade om Kristin blivit en kristen men fick svaret: "Aldrig i livet!"
– Min syster tyckte att det var märkligt. Om det hade varit hon så hade hon blivit en kristen, sa hon.

Kristin fick nu tillbaka sitt gamla jobb.
– När jag vittnade för chefen om mitt helande satt han med tårar i ögonen och lyssnade, berättar hon.
Sedan flyttade Kristin till Stockholm där hon fick arbete. En dag blev hon uppringd av kollegan och vännen i Sundsvall. Hon ville tipsa Kristin om en bra kristen kyrka att besöka i Stockholm.
Samtidigt vädjade Kristin till sin vän att be till Gud för hennes bror som vid den tiden satt fängslad i Kurdistan. Vännen föreslog då att Kristin i stället själv skulle be för sin bror, och att hon skulle be i Jesu namn. Att be i Jesu namn är nyckeln till bönesvar, menade vännen.
Oron för sin bror fick Kristin att ta steget och ropa på namnet Jesus i sin bön.
– Plötsligt kände jag hur hela rummet uppfylldes med Jesu närvaro som omslöt mig. I samma stund insåg jag att det som hände nu och det faktum att min fot blivit helad, inte alls var någon slump.

Det hade gått nio månader efter helandet när Kristin slog sig ned på läktaren i Södermalmskyrkan. Hennes avsikt var att församlingen skulle få be till Gud för hennes fängslade bror.
I eftermötet lämnade hon sin plats och gick ända fram till andra bänkraden. Hon vände sig till kvinnan bredvid och bad henne att kontakta pastorn för att han skulle be för Kristins bror.
Kvinnan, som hette Carolina Torebring, undrade om Kristin var frälst men hon avvisades bestämt: "Nej, och jag vill absolut inte bli det".
Kristin vände i stället blicken mot pastorn som stod på scenen och förklarade att Jesus står vid varje människas hjärtedörr och vill komma in.
– I den stunden upplevde jag hur en kraft bara lyfte mig upp och fick mig att gå fram och uppför trapporna till plattformen.

Den överrumplade pastorn frågade Kristin: "Vill du bli frälst?" Utan att kunna säga ett ord, nickade hon jakande på pastorns fråga och snart bad hon med i frälsningsbönen.
– Det var en sådan befrielse – all fruktan och all sorg jag bar på bara lämnade mig i den stunden. Jag grät så jag var alldeles blöt av tårar.
Det har nu gått 17 år sedan Kristin blev frälst. För Kristin har det varit fantastiska år då hon fått lära känna och börja tjäna Jesus. Två år efter sin frälsning reste hon till Kurdistan för att besöka släktingar.
– Det var helt fantastiskt. Jag var helt orädd och jag berättade om mitt helande. Jag fick också lägga händerna på en del, och Gud gjorde mirakel. Tolv personer i min släkt tog emot Jesus.
Kristin har också tillbringat en period i Australien, som missionär i en arabisk församling. Där fick hon se en väckelse ta fart med många människor som kom till tro.
En baksida av omvändelsen är att flera personer i familj och släkt brutit kontakten med Kristin.
I stället har hon fått en ny familj. På bibelskolan på Livets ord 2002 träffade hon Micael. Paret är nu sedan länge gifta, har ett barn, och arbetar som pionjärpastorer.
– Det liv som jag har fått är en ren bonus. Jag skulle ha varit död, men nu lever jag för att sprida budskapet om Jesus, strålar Kristin.
Hon var 27 år när hon tog emot Jesus och hon har aldrig ångrat sig.
– Under dessa år har Jesus aldrig svikit en sekund. För varje dag får jag bara mer kärlek till denne Gud. Jag får bara simma i hans nåd.

Jonas Adolfsson
jonas.adolfsson@varldenidag.se