Fyra män från församlingen Trans­figu­rations­kyrk­an i Slavjansk i östra Ukraina fördes bort av pro-ryska separatister 8 juni. I juli hittades de fyra männen i en massgrav. Två av de dödade var 30-årige Reuben och 24-årige Albert, söner till pastor Oleksandr Pavenko. De båda andra var diakonerna Viktor Bradar­sky, 40, och Vladimor Velichko, 41.
Pastor Pavenko är delegat i det rysk-ukrainska kyrkotoppmöte som den här veckan (läs: i förra veckan) arrangeras av Norska bibelsällskapet. Efter lunchen ska han berätta sin version av det som hände för toppmötets delegater. I publiken kommer det då att sitta personer som troligen bara hört den ryska versionen av morden, där det förnekades att proryska separatister var inblandade.

Pavenko har kämpat sig igenom händelserna den förfärliga söndagen i början av juni. Men när han ska förklara hur sönerna försökte ta sig i säkerhet medan bilen de satt i blev beskjuten, då spricker rösten.
– De försökte rädda varandra när de mördades.
Han sväljer tungt och tittar bort. Att tänka på hur de kämpade för sina liv ända in i döden gör för ont.

Oleksander Pavenko är tredje generationens kristen och leder församlingen Trans­figurations­kyrkan. Fram till 1985 var det den enda evangeliska kyrkan i regionen. I början av 1990-talet bröt väckelsen ut. Samtidigt som Ukraina blev självständigt hittade invånare i Slavjansk tron på Jesus.
– Ett stort antal människor i vår stad blev kristna. För att klara att ta hand om alla bildades 13 systerförsamlingar utifrån vår församling, berättar han.

Evangeliska kristna förföljdes svårt under Sovjettiden. Pavenkos farfar, pappa och mamma satt alla i fängelse under långa perioder. Mamman fängslades i fem år enbart för att hon svarade ja på frågan om hon var kristen.
Sovjetunionens fall ledde inte heller till att evangeliska kristna blev fullt ut respekterade i östra delen av Ukraina. Många såg på dem som andra klassens medborgare. Ändå kunde den starka kyrkotillväxten pågå utan att någon försökte stoppa den. Pavenko betonar att de ukrainska myndigheterna hela tiden har gett de evangeliskt troende full frihet, men att en negativ inställning funnits hela tiden hos delar av folket.

När pro-ryska separatister i våras angrep Slavjansk och utsåg staden till högkvarter, dök de gamla fördomarna upp med full kraft.
– Separatisterna ser på evangeliska kristna som svikare. De anklagar dem för att ha övergett moderkyrkan, den rysk-ortodoxa kyrkan, och är mycket negativa till allt som kommer från väst. Ja, ibland ses evangeliskt troende som spioner. Att man har utländska telefonnummer i mobilen eller varit på besök i västländer kan vara nog för att bli misstänkliggjord, förklarar Pavenko. Han tror att det kan vara en förklaring till att hans egen familj föll i onåd.

Söndag 8 juni angreps Slavjansk av rebellernas artilleri från alla håll. Församlingen samlades ändå för att fira den årliga treenighetsfesten. Gudstjänsten var avslutad och folk hade börjat lämna kyrkan när beväpnade män i omärkta uniformer dök upp. De krävde att ägarna till fyra utpekade bilar skulle komma fram. Bilarna tillhörde två av Pavenkos söner, Ruben och Albert, och två av församlingens diakoner, Viktor Bradarsky och Vladimir Velichko.
– De fick besked om att de var arresterade och fördes bort i sina bilar i okänd riktning.
Oleksandr Pavenko var i kyrkan när sönerna fördes bort och såg vad som hände, men kunde inte förhindra det. Senare fick han veta att upprorsmännen varit ute efter honom också. Han tror att han kan ha undgått att bli tagen för att de inte visste vem han var.
– Våra andra barn bad mig lämna staden omedelbart. De var rädda för att jag också skulle arresteras, säger Pavenko, som är far till åtta barn, sju söner och en dotter.

Fruktan var berättigad. Grannar berättade senare att separatister kom till familjens hus flera gånger och letade efter honom. Senare brände de ned snickeriet där han tillverkade möbler.
Pastorn berättar att han och hustrun gav sig av meddetsamma. De lyckades ta sig förbi flera vägspärrar innan de nådde fram till tryggheten på ukrainsk-kontrollerat territorium. Där började de genast ringa runt för att försöka få tag på sina söner.
Det visade sig att de blivit frigivna efter en dag och fick lov att ge sig av i en av de beslagtagna bilarna. Men de hann bara en liten sträcka innan bilen blev beskjuten. De försökte hoppa ur bilen och fly till fots men sköts efter bara några få meter.

Paradoxalt nog var det en man som sympatiserade med separatisterna som berättade sanningen för familjen. Han hade fått i uppgift att begrava konfliktens offer. En av diakonerna hann ta sig 20 meter bort innan han sköts. Den andre diakonen dödades medan han satt i bilen, som senare hittades utbränd.
– Vi vet också att de blev torterade en hel dag. Vi har bilder som bevisar det. Folk från staden som var i fängelse tillsammans med dem har berättat att de hörde dem, berättar Pavenko.
Det var också den nämnda sympatisören som berättade att de fyra lagts i en massgrav och som på ett ungefär kunde ange var de låg.
Det var den första massgrav som upptäcktes under sommarens konflikt i östra Ukraina och det väckte stor uppmärksamhet internationellt. Enligt AFP låg ett 20-tal lik i graven. De flesta andra var pro-ryska separatister som dödats i striden om Slavjansk.

I slutet av juli begravdes Pavenkos söner på nytt. Nu vilar de sida vid sida med de båda diakonerna på en begravningsplats i Slavjansk.
– Nu har vi tre änkor och elva faderlösa barn att ta hand om, säger Pavenko.
Var hämtar du styrka till att gå vidare?
Oleksandr Pavenko ler sorgset.
– Min familj har lång erfarenhet av sorg och förföljelse. Jag är inte den förste som upplever det här, och blir helt säkert inte den siste, och påminner om Jesu ord: ”Har de förföljt mig kommer de också att förfölja er”.
– Jag tror att vad som än händer oss här i livet så är det en del av Guds plan för oss. Dessutom tänker vi att det verkliga livet inte är det vi lever här, utan det vi ska leva i evigheten.

Nu har ukrainska styrkor återtagit kontrollen över Slavjansk och Oleksandr Pavenko har flyttat hem. Det har också en del av många andra evangeliska kristna som flydde staden under sommaren.
– De kommer sakta tillbaka, men många är rädda för att separatisterna ska slå till igen. En medlem i församlingen har upplevt så traumatiska saker i fångenskap att han aldrig vill återvända.

Pavenko säger att han inte är bitter, varken på Gud eller människor. Återigen pekar han på sina föräldrars och farföräldrars exempel under uppväxten.
– Trots allt de upplevde talade de aldrig nedsättande, varken om myndigheterna eller ryssarna. Och en sak vet jag, säger han – och plötsligt glimrar det till i ögonen medan han citerar Jobs bok:
– Jag vet att min förlossare lever. Det är grunden i mitt liv.

Kari Fure / Norska Dagen
redaktionen@varldenidag.se