Skolinspektionen har låtit besöka 196 slumpmässigt utvalda förskolor för barn under tre år, för att utföra en flygande granskning av personalens arbete med uppmärksamhet, trygghet och tillsyn. Man har funnit att vid en femtedel var personalen inte tillräckligt lyhörd för barnens behov, eller hade bristande uppsikt över barnens aktiviteter. Det fanns ett antal fall med uppenbara risker för barnens trygghet, konstaterar myndigheten.

– Trygghet är en viktig del i förskolans uppdrag. Det är förskolans huvudman som ansvarar för att alla barn har en trygg och säker miljö, och att verksamheten är anpassad efter barnens behov. Det är viktigt att huvudmannen och förskolechefen regelbundet följer förskolans situation och ger personalen goda förutsättningar för detta uppdrag, säger Helén Ängmo, tillförordnad generaldirektör, Skolinspektionen.

I granskningen kan konstateras att ju fler barn per personal det var i barngrupperna, desto mindre uppmärksamhet och tillsyn bedömdes personalen ge barnen. Risken för en otrygg miljö var större i de grupper där varje personal hade fler barn att ta hand om. 

Utöver personaltäthet och barngruppsstorlek finns andra faktorer som påverkat hur väl förskolorna kan tillgodose barnens behov av uppmärksamhet. Det handlar bland annat om personalens förhållningssätt mot barnen, den fysiska miljöns utformning, och hur arbetet på förskolan är organiserat.

Skolinspektionen menar utifrån granskningen att det ser bra ut på de flesta förskolorna, samtidigt finns oroande noteringar. Det är exempelvis cirka 24 procent av förskolorna ”där personalens uppsikt över riskfyllda områden skattades som låg”.

Man konstaterar också att det på vissa förskolor ”uppstod situationer i såväl inomhus- som utomhusmiljö där de yngsta barnen befann sig utom personalens synhåll, vilket utgjorde uppenbara risker för barnens trygghet.”

Skolinspektionen mötte också vuxna som ”inte var engagerade i de yngsta barnens aktiviteter och inte sällan kommunicerade med dem genom tillsägelser och förmaningar”.

Den senaste tiden har förskolans kvalitet förorsakat en rad debattartiklar i Dagens Nyheter. Ursprungsartikeln som fått stor spridning och många svar är skriven av skribenterna och debattörerna Linda Bjuvgård och Mats Sederholm.

”Vet vi egentligen hur våra barn har det, och hur de mår av att leva åtskilda från sina föräldrar många timmar varje vecka?” frågar de sig.

”Varför saknas det en diskussion, en analys och någon som törs sätta gränsen för vad som är på väg att bli 2000-talets barnhem, vår förskola? Alla föräldrar vet, utan att behöva rådfråga psykologer eller annan social expertis, att återkommande gråtande avsked av ens barn i förskolehallen inte är ett humant eller civiliserat beteende.”

Sederholm och Bjuvgård tycker att barnomsorgsdebatten handlat om förskolepersonalen, bättre arbetsmiljö, bättre löner, brist på resurser, brist på platser och problemet med stora barngrupper och låg personaltäthet. Men, påpekar de, det handlar sällan om barnens mående.

”Vill vi leva i ett samhälle där det råder ett ständigt motsatsförhållande mellan två sådana fundamentala mänskliga behov som närvaro med sina barn och möjligheten att försörja sig?”

Kärnfrågan är vad barnen tycker, menar debattörerna.

”Kan det vara så att de längtar efter oss. Och om vi skulle våga fråga dem om det, skulle vi vara vuxna nog att lyssna till svaret?”

En av dem som svarat på inlägget är My Tegelgård, förändringsledningskonsult och hon tycker inte att man ska blanda ihop begreppen.

”Att små barn behöver sina föräldrar visar forskningen entydigt. Tid och kärlek. De är det flesta antagligen överens om. Men. Det betyder inte att barnen inte klarar att vara ifrån sina föräldrar, mår sämre eller utvecklas långsammare på förskolan.”

Förskolan som komplement till hemmet kan vara en lärande plattform och en demokratisk mötesplats, menar hon.

”Att barn är ledsna när de lämnas på förskolan är en naturlig del i den mänskliga utvecklingen.”

De senaste veckorna har också Göteborgs-Posten genomfört en stor granskning av situationen i förskolorna och hur barn, föräldrar och personal mår. De konstaterar bland annat att föräldrarna framför allt är oroliga för barnens säkerhet och trygghet. Nästan alltid kopplas denna oro till stora barngrupper, hög sjukfrånvaro bland pedagogerna och stor personalomsättning.

I ett debattinlägg i GP skriver en anonym förskollärare om deras stressiga vardag som denne menar går ut över barnens behov:

”Vi finns för de föräldrar och barn som verkligen behöver oss, som inte har ett val att jobba mindre. Däremot vill vi lyfta att förskolan inte är en magisk plats. Föräldrar gör det viktigaste jobbet i världen genom att finnas för sina barn. Jag tänker att om man är två föräldrar, kan båda jobba 90 procent. Det innebär, för barnet, en ledig dag i veckan. 80 procent per förälder så kan barnet vara ledig två dagar i veckan. Barn behöver inte förskolan som den ser ut i dag.”

Professorerna Pia Williams, Sonja Sheridan och Ingrid Pramling Samuelsson slår med hänvisning till sin forskning fast att det är för många barn i flera av dagens förskolegrupper.

”Vi menar att en barngrupp är för stor när förskollärare och barnskötare blir stressade av att de inte hinner se barnen och att arbeta professionellt utifrån läroplansmålen. För barn är en grupp för stor när de inte blir sedda utifrån sina behov av omsorg, inte har inflytande eller är delaktiga i verksamheten”, skriver de i GP.

Familjeterapeuten Jesper Juul med mångårig erfarenhet av att jobba med barn är också intervjuad i tidningen. Han menar att ett barn som dagligen möter nya vikarier och okända ansikten känner sig svikna ”på precis samma sätt som om deras föräldrar lämnade bort dem till olika grannar och 'nannies'”.

Sveket ligger i att vuxenvärlden ser barnen som "välanpassade", men barnen mår egentligen inte bra utan försöker bara lösa en svår tillvaro och vara välfungerande på förskolan.

– De starka barnen med en omsorgsfull och sund familjebakgrund kommer att hitta sätt att vara oberoende av vuxna. De flesta kommer utveckla egocentriska egenskaper och mindre empati, säger Juul till GP.

– Av de barn som är "svagare" vill ungefär hälften anpassa sig och lära sig att klara sig själva. Det kommer få allvarliga konsekvenser för deras förmåga att ingå i olika typer av personliga och sociala relationer senare i livet.

Barnpsykologen Gunilla Niss säger till tidningen att hon vill se ett förbud när det gäller förskolegrupper på över 20 barn.

– Stora grupper är rent skadligt för många barn. Jag kallar det strukturell barnmisshandel. Det handlar inte om elakhet, men om stress, stora barngrupper och lite personal. Många barn klarar sig, de är robusta och har det skapligt i övrigt men förskolan måste vara maximalt bra för alla barn, säger hon till GP.

Jesper Juul menar att långa dagar i stora barngrupper ger avtryck i barnens liv.

– Existentiellt kommer det leda till isolation och ensamhet – tillsammans med erfarenheten av att det inte lönar sig att be om hjälp. Emotionellt kommer det att medföra tristess, melankoli eller en konstant känsla av frustration och vrede. Socialt kommer det ofta leda till hyperaktivitet och aggressivitet, säger han till GP och menar att det kan liknas vid att en av föräldrarna skulle vara konstant missnöjd och stressad på sitt jobb.

Utvecklingen i förskolan styrs av vad som är politiskt möjligt och inte barnens välbefinnande, anser han.

– Föräldrar måste fråga sig: vad är okej för mig som mamma eller pappa? Är jag nöjd med min kontakt med mitt barn och har jag tid och möjlighet att njuta av samvaron och samarbetet med barnet? Det finns ingen nedre gräns för vad barn kan överleva men det finns gränser för vad som gör deras liv bra eller inte, säger Jesper Juul till GP.