Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Socialstyrelsen presenterar direktiv kring dödshjälp för media 2010. Foto: Claudio Bresciani / TT

”Omöjligt införa dödshjälp utan samvetsfrihet”

Debatten om legalisering av aktiv dödshjälp i Sverige har tagit ny fart. Och både bland förespråkare och motståndare tycks det finnas en enighet om att laglig dödshjälp samtidigt kräver att den så omdebatterade samvetsfriheten införs i vården.

Nyheter · Publicerad 00:00, 6 jul 2015

– Det skulle bli uppror.

Det svarar Jörg Carlsson, professor i hälso- och vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet, på frågan om hur vården skulle reagera om man försökte införa aktiv dödshjälp i Sverige, utan samvetsfrihet.

– Det är otänkbart. Inom vården säger även de som inte är religiöst eller filosofiskt lagda att det är omöjligt. Det finns inget land som har aktiv dödshjälp och inte har samvetsfrihet.

Jörg Carlsson har studerat debatten om samvetsfrihet ingående och var nyligen med vid en konferens i Tyskland där diskussionen gällde just dödshjälpens vara eller icke-vara inom vården.

– Jag kan inte förstå dem som tror att man ska införa dödshjälp och som menar att de läkare som börjar i yrket därefter ska ha som plikt att utföra det. Då förstår man inte vad vårdens huvudmål är.

Den senaste tiden har diskussionen om dödshjälp blossat upp igen i Sverige. En av orsakerna till det är att Miljöpartiet vid sin kongress nyligen beslutade att arbeta för att det ska införas.

Partiet antog, mot partistyrelsens vilja, en motion som hävdade att människor i dag står maktlösa inför sin egen död. Målet är i första läget att en utredning ska tillsättas.

Beslutet välkomnades av kända dödshjälpsförespråkare, däribland Humanisterna, medan Kristdemokraterna uttryckte hård kritik.

MP:s beslut ska ses mot bakgrund av att frågan om dödshjälp länge varit politiskt frånvarande i Sverige. Den anses av många så pass kontroversiell och svårmanövrerad att man väljer att inte lyfta den.

Det har funnits ett inofficiellt nätverk i riksdagen, med ledamöter från flera olika partier som arbetat med frågan, men några konkreta förslag har det ännu inte resulterat i. Kanske tvingas regeringen framöver att hantera dödshjälpsdebatten?

Ett seminarium i Almedalen, som arrangerades av Statens medicinsk-etiska råd (SMER), illustrerar väl de olika synsätt som finns i frågan.

Thomas Idergard, tidigare moderatpolitiker och nu jesuit och debattör, var en av de medverkande och lyfte fram några av argumenten mot ett införande av aktiv dödshjälp.

Det handlar bland annat om det sluttade planet, alltså att en legalisering börjar i något uppfattat litet och begränsat, men stegvis och med tillvänjning växer sig större. Det finns forskare som menar att just detta skett i länder som Belgien och Holland där dödshjälp är tillåtet.

Men det viktigaste argumentet, menar Idergard, är att vi faktiskt inte har äganderätt till våra kroppar eller liv.

– Talet om rätt att dö förutsätter att vi överlåter eller avstår vår rätt till liv. Ungefär som att vi fritt kan kassera egendom, som till exempel en soffa. Men liv tillhör inte kategorin det som kan överlåtas, menade han.

Han ifrågasätter också hur begrepp som "mänsklig värdighet" används.

– Lidande som sådant har inget med minskad mänsklig värdighet att göra. Det är skillnad på att vara i en ovärdig situation och att vara en värdig person. Vi har rättigheter bara genom att vara människor.

Elisabet Wennlund, sjukhusdirektör vid Stockholms sjukhem, som arbetar med vård i livets slutskede, så kallad palliativ vård, slog fast att man från deras sida är negativa till läkarassisterat självmord och aktiv dödshjälp.

– Patienter i livets slutskede ändrar inställning, ibland flera gånger varje dag, sa hon, och påpekade att självbestämmande kan vara en svårdefinierad sak.

– Som patient lever man i ett socialt sammanhang nära sin familj och är inte i den situationen helt autonom. Och vad säger att en patient har rätt att begära att en läkare ska avsluta ett liv?

PC Jersild, författare och före detta sakkunnig i Smer, är positiv till en legalisering och berättade att han blev omvänd vid besök i Holland.
– De har ett mer humant system än i Sverige.

Problemet är, menade Jersild, att det finns många olika etiska synsätt. Själv betraktar han sig närmast som en konsekvensetiker.

– Om vi vet att det finns ett antal människor som är döende på sätt jag inte finner acceptabelt, ska vi då strunta i det för att det kan komma den eller den konsekvensen? frågade han.

Jersild ser stora likheter med abortdebatten där det massiva motståndet luckrades upp på 1970-talet då det blev en kvinnofråga.

– Det finns en enkel lösning, låt var och en göra som den vill och om man hittar en läkare som är villig att hjälpa, vem skadar vi då?

– Får man en sådan här lag måste man ha samvetsklausuler. Den sjukvårdspersonal som inte vill medverka ska naturligtvis slippa.

Just konklusionen kring samvetsfrihet är intressant, också med tanke på abortdebatten. För när abortlagen kom 1974 stod det uttryckligen i förarbetena att vårdpersonal som inte kunde tänka sig att medverka skulle slippa det. Så har det dock inte blivit, i dag menar bland andra lobbyorganisationen RFSU att samvetsfrihet "hotar aborträtten", och många politiker går på samma linje.

Om man ska införa rätt till dödshjälp kräver det svar på flera etiskt mycket svåra frågor, menar Jörg Carlsson.

– Hur ska den rätten se ut? Hur ska den skilja åt sådana som har rätt och inte har rätt till dödshjälp? Vi har i dag en nollvision mot självmord som vi hamnar i konflikt med.

– Det leder till att vi behöver en statlig definition av vilket liv som är värt att fortsätta och vilket som är värt att avsluta. För mig är det en omöjlighet att staten, eller någon annan, kan sätta en sådan definition.

Jörg Carlsson är överlag mycket besviken på hur debatten om samvetsfrihet bedrivs i Sverige. Frågan kring abort kan vara lika etiskt komplicerad som den om dödshjälp, menar han.

– Att ett embryo inte kan jämföras med en levande människa, oavsett hur den människan lever, det tycker jag inte går att konsistent argumentera för. Det är omöjligt att dra en biologisk gräns för livet. Nu har vi vecka 22 med tillåtelse från Socialstyrelsen. Då är fostret inget värt om modern eller föräldrarna bestämmer det. Men plötsligt vecka 23 kan man i vissa fall satsa miljoner för att rädda ett liv. Att den här linjen skulle gå mellan just vecka 22 och 23 är omöjligt att motivera, varken biologiskt eller etiskt.

Inom vården finns det enligt Carlsson ingen pågående diskussion om dödshjälp.

– Det man pratar om är att ta hand om döende och att det ska finnas personalresurser för att se till att ge en värdig död.

Samuel Teglund
samuel.teglund@varldenidag.se

Jörg Carlsson, professor. Foto: Linnéuniversitetet

Viktig strid för livet har inletts i USA

Ledare Krig inleds inte alltid med en stor smäll. Ibland smyger de i gång, tills det en dag står klart att man står mitt i en stor strid. Det är en sådan...

Sparare kan tänka sig offra chipsen

Godis, hämtmat och uteluncher är sådant som många kan tänka sig offra för att spara mer. Män har större sparmarginaler än kvinnor och kan i snitt...