Från och med 1 januari är inte längre staten arbetsgivare för de drygt 1 600 prästerna och andra anställda inom Norska kyrkan, och kyrkorådet och stiftsråden är inte längre statliga förvaltningsorgan. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Norge är inte längre ”statens offentliga religion”, men ska vara ”Norges folkkyrka”.

Vad betyder detta i praktiken för den vanliga kyrkobesökaren?

– Man kommer att märka att ansvaret för kyrkans verksamhet kommer att vila mer på den lokala församlingen och den enskilde medlemmen, säger norska kyrkorådets ordförande Jens-Petter Johnson.

– Kyrkan kommer inte längre att ha statens stöd, utan måste bäras av troende och tjänande människor.

På vilka områden kommer enskilda medlemmar märka en skillnad?

– Jag tror man kommer att uppleva ett större behov av frivilligt engagemang. Medlemmar kommer också i större grad få bidra till att finansiera verksamheten.

Betyder detta att Norska kyrkan får mindre pengar från staten?

– Vi kommer säkert ha samma ekonomiska trygghet vi haft hittills – det finns inga politiska signaler om reducerade anslag. Det finns stor politisk vilja att ha en landstäckande kyrka som fordrar understöd på samma nivå som tidigare, säger Jens-Petter Johnson.

– Men jag tror att en obunden norsk kyrka önskar göra mer, och kommer därmed utmana folk att utöka sitt ekonomiska engagemang.

Vad ser du som det största hotet mot kyrkan de kommande åren?

– Det största hotet mot kyrkan är likgiltiga människor, som inte låter sig engageras utan bara vill bli betjänade när behov uppstår.

Även om mycket förändras i och med 1 januari kommer kommunens ekonomiska ansvar förbli detsamma.

Finns det en fara att kommunerna inte kommer att prioritera kyrkan när den inte längre är statlig?

– Det är alltid en hård kamp om kommunala anslag, men vår erfarenhet är att kyrkan har en stark ställning i lokalmiljön. Kyrkobyggnaden är i många avseenden kommunens signalbyggnad och har en stark ställning i folks medvetande som ”min kyrka”, där viktiga händelser äger rum.

Du är alltså inte bekymrad?

– Huvudbilden är att kyrkan har en stark ställning i lokalmiljön. Sedan finns det områden, till exempel i större städer, där 40 procent av invånarna inte är medlemmar av Norska kyrkan. Det kommer att påverka kyrkans position.

Betyder det att man måste lägga ner kyrkor?

– Jag tror det kan bli en aktuell problematik i vissa stadsdelar. Men det är alltid svårt att ta bort kyrkor. Folk har en speciell relation till dem.

Att kyrkan inte längre är statlig betyder också att den kan disponera sina medel på friare grund. Det är något kyrkorådets ordförande ser fram emot.

– Det betyder i praktiken att vi nu kan sätta upp mål och strategier och själva använda pengarna för att nå de målen, säger Jens-Petter Johnson.

Det kommer bland annat att få ny betydelse i rekryteringen av präster, tror han.

– En av kyrkans stora utmaningar är rekrytering av nya präster och andra medarbetare. Vi har aldrig haft pengar att lägga på det, men från och med i år kan vi disponera medel till det. Det kan röra sig om pengar till allt från att motivera unga människor att studera teologi genom utbildning och ungdomsarbete, till marknadsföring av studier och lediga tjänster.

– Jag säger inte att pengar ger oss snabba lösningar, men nu kan vi arbeta mer målinriktat än förut.

Även om den vanlige församlingsmedlemmen kommer att känna av en större förväntan på frivilligt engagemang, är det de kyrkligt anställda inom administrationen som kommer att märka den största omedelbara förändringen.

Kyrkan har tidigare fått statlig hjälp inom redovisning, ekonomi- och personalförvaltning, IT-system, bank-, revisor- och försäkringstjänster för nästan 400 miljoner norska kronor. Nu måste kyrkan själv köpa in dessa tjänster. Det innebär nya system och verktyg.

– De anställda har fått bra utbildning. Nu ska det sättas i praktik, vilket innebär några krävande veckor med omställning, säger Jens-Petter Johnson.