Några författningsfäders syn på Gud och kristen tro

Även bland mer upplysningsorienterade amerikanska författningsfäder fanns en tilltro till Gud som aktiv i den amerikanska historien. En av dessa var Benjamin Franklin (1705–1790), även känd som författare och vetenskapsman. I Papers of Benjamin Franklin kan man läsa om hur han resonerar om Guds existens.

Franklin pekar på en Skapare som han tidsenligt beskriver som ett ”varande” med stor, ja, oändlig ”vishet”, som uttrycks i den beundransvärda ordning vi ser i skapelsen. Men Skaparen kännetecknas också, argumenterar Franklin, av en ”stor godhet”, som visar sig i skapelsens mångfald, samt av ”stor makt”.

Men Gud finns inte endast bakom allt. Han agerar. I ett tal inför konstitutionskonventet den 28 juni 1787 säger Franklin följande:

”Jag har levt länge, och ju längre jag lever, desto mer övertygande bevis ser JAG på denna sanning … att Gud styr människors angelägenheter. Och om en sparv inte kan falla till marken utan att han ser det, är det troligt att ett imperium kan resa sig utan hans hjälp? Vi har i de heliga skrifterna blivit försäkrade om att ’om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves’ … utan hans medverkande hjälp kommer vi inte lyckas bättre i vårt politiska byggande än byggarna i Babel.”

Till detta lade Franklin: ”Därför ber jag om att härefter ska böner som ber om himmelens bistånd och dess välsignelser över våra överläggningar hålls varje morgon innan vi fortsätter till våra förhandlingar”, och att en präst skulle leda dessa. Gudstron var fast, bönen viktig, kristendomen ”den excellenta” tro som är ”överlägsen alla andra religioner, äldre eller moderna”.

Men Franklins tankar om Jesus Kristus var inte apostoliska, utan liknar den moderna liberalteologins, det vill säga att Jesus är ett moraliskt föredöme, ”god och perfekt” men inte trinitariskt gudomlig. Han menade att det viktigaste är inte att säga ”Herre, Herre” (Matt 7:21) utan att göra gott i förhållande till medmänniskorna.

Den kände författningsfadern Thomas Jefferson (1743–1826) avvisade också treenighetsläran och kunde tala nedsättande om prästers utövning och dogmatik. Även om han kallade sig för en ”verklig kristen” var Jesus för honom främst ett stort föredöme, ja, det främsta.

Han klippte i Nya testamentet, uteslöt det övernaturliga (under, uppståndelsen, etcetera) och lät publicera ”Jeffersons Bibel” under titeln Jesus av Nasarets liv och moral. Centrum var att älska Gud och medmänniskan av hela sitt hjärta, men kristologin var urvattnad.

Dessa två får ofta stor plats i diskussionerna om amerikansk historia. De citeras dessutom ofta bland moderna presidenter. Men faktum är att deras uppfattning om Jesus inte var den som var mest företrädd bland författningsfäderna. Långt därifrån. En traditionell kristen tro var det normala och fanns hos en förkrossande majoritet av fäderna.

I sammanhanget är det viktigt att notera att James Madison (1751–1836), landets fjärde president och kallad konstitutionens fader, i The Federalist Papers (10, 40 och 51) argumenterar för ett maktbalanssystem (checks and balances) i vilket varje styrande del – presidenten, kongressen och Högsta domstolen – inbördes kan kontrolleras för att förhindra maktmissbruk.

Systemet infördes och ett sätt att bruka detsamma är att kongressen kan att ställa presidenten inför riksrätt, något som nyligen prövades mot Trump och tidigare mot Clinton, i samband med hans otrohetsaffärer. Hur argumenterade Madison? Jo, utifrån den bibliska läran att alla människor är syndare.

Maktfördelningsprincipen i USA vilar alltså på kristen människosyn, utifrån det dystra konstaterandet att ingen människa är ofelbar utan drabbad av synden, vilket kan leda till korruption och maktmissbruk.

Författningsfadern Alexander Hamilton (1755/57–1804), USA:s förste finans­minister, kunde uttrycka sig på följande sätt: ”Jag har noga undersökt bevisen för den kristna tron, och om jag skulle sitta som jurymedlem när det gäller dess autenticitet skulle jag utan att tvekan rösta till fördel för densamma. Jag kan bevisa dess sanning …”

Den förste chefsdomaren i Högsta domstolen, författnings­fadern John Jay (1745–1829) förklarade: ”Försynen har gett vårt folk valet av ledare, och det är såväl vår plikt som vår kristna nations privilegium och i vårt intresse att välja och föredra kristna som ledare.”

Konstitutionsfädernas resonemang är fortsatt högaktuella, inte minst i juridisk mening, eftersom den amerikanska konstitutionen, med ett antal tillägg, fortfarande gäller; dess text och andemening ska uttolkas och tillämpas.