Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.
Matteusevangeliet 24:1

Världen idag

Doinita Luca, från byn Valea Seaca i Rumänien, och aktivisten Micael Grenholm. Foto: Arash Asadi

Micael tar Jesu ord på allvar

Antalet tiggare i svenska städer har ökat kraftigt de senaste åren. Det handlar främst om rumänska romer som tack vare den fria rörligheten i EU kan åka till andra länder för att tigga. Möt eldsjälen och den kristna aktivisten Micael Grenholm som kämpar mot världsfattigdomen, också i Sverige.

Nyheter · Publicerad 13:00, 26 maj 2014

Uppsala. I en liten pappmugg skramlar det till när en medelålders man stannar upp och ger några mynt till Doinita Luca som sitter utanför Systembolaget i centrala Uppsala. Hon är 38 år och mamma till sju barn. Bredvid sig har hon en inramad text som uppmanar de förbipasserande att hjälpa henne och hennes familj med det belopp som ”Gud lägger på ditt hjärta”.

Just i dag vaknade hon hos en kvinna som erbjudit henne husrum för en natt. Annars sover hon oftast i en bil, under tiden som hon är i Sverige. Och här har hon varit sedan i mars, den här gången.

Därhemma i den romska byn Valea Seaca, utanför Bacau i Rumänien, frågar hennes barn om mat, men oftast har hon inget att ge dem, berättar hon.

– Där får vi inga socialbidrag. Barnbidraget räcker till potatis och lite kött, sedan är pengarna slut, säger hon på knagglig engelska.

Barnbidraget är på totalt 400 kronor i månaden. Här i Sverige blir det uppemot 300 kronor om dagen i pappmuggen, berättar hon. Pengarna räcker till mat, men inte till dottern Saras blodtransfusioner varje månad.

Doinita ber till Jesus att hon inte längre ska behöva åka fram och tillbaka mellan Rumänien och Sverige. Och att det på något sätt ska lösa sig med det ofärdiga huset i Valea Seaca, som skulle kosta runt 10 000 euro att färdigställa.

Micael Grenholm är vän med många av Uppsalas romska tiggare. Han har hjälpt flera av dem att ta fram CV och skriva in sig hos Arbetsförmedlingen. Och ibland bjuder han hem dem till gudstjänsterna i husförsamlingen Mosaik, som han är med i.

Vad är det som får den 23-årige Uppsalabon att inte bara skänka en slant till tiggarna eller köpa mat till dem, utan bli vän med dem och i vissa fall till och med betala deras bostadshyra?
– Drivkraften är Jesus, till 100 procent, säger han.

– Om jag inte hade blivit frälst för åtta år sedan hade jag inte engagerat mig på det här extrema sättet. Det jag gör är något han har sagt åt mig att göra, och det är han som ger mig kraft i detta.

Och extrem kan Micael Grenholm tyckas vara i den enkla livsstil han valt för att kunna hjälpa fattiga och kämpa emot social orättvisa. Ett val som går tillbaka till en ögonöppnande upplevelse han hade för sju år sedan när han läste en krönika om världsfattigdomen. Där stod att över en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen. Senare samma dag läste han Bibeln och kom till berättelsen om den rike ynglingen som av Jesus anmodas att sälja allt han äger och ge till de fattiga.

– Dittills hade jag tolkat den passagen bildligt. Jag tänkte att ”sälj allt du äger” var en bildlig formulering för att man ska vara överlåten. Men den dagen insåg jag att det inte går att ge pengar till de fattiga bildligt. Det är bokstavligt.

Micael Grenholm lever i dag på runt 4 000 kronor i månaden. Kläder köper han bara på second hand och han bor i kollektiv.

– Jag ser det verkligen som en kristen plikt att leva enkelt. Paulus säger i 2 Kor 8:13-15 att målet med att ge till fattiga är att alla ska få det lika. Vissa kristna är rädda för att tala på det sättet, man tänker att det luktar kommunism.

Vad säger du till dem?
– Att apostlarna levde långt innan Marx och de hade allting gemensamt. Jämlikhetsidealet är något som kyrkan måste erövra.

Antalet tiggare på svenska gator har ökat drastiskt på några år. Och färre lär de inte bli under överskådlig framtid. Om inte tiggeriet förbjuds, det vill säga. En Novus-undersökning tidigare i år visade att 56 procent av de tillfrågade ville se ett förbud. Bara 23 procent såg förbud som ett dåligt förslag.

– Jag är ganska övertygad om att det är väldigt få av dem som vill se ett förbud, som har gjort som jag och satt sig ner och pratat med de här människorna och lärt känna dem. Och det är extremt få som har tagit med dem till Arbetsförmedlingen och försökt hjälpa dem att få ett jobb. Jag tror att opinionen skulle ändras om fler lärde känna tiggare.

Det hela är en fråga om enkel matematik, menar Grenholm. Den som inte har ett jobb, är beroende av gåvor för att överleva. Antingen kommer gåvorna institutionellt, alltså genom ett socialt skyddsnät, eller från privatpersoner.

– Att förbjuda tiggeri, alltså att förbjuda människor att ge pengar till andra människor, skulle vara en väldigt obarmhärtig och destruktiv lag, som riskerar att människor faktiskt kan dö, dels på grund av matbrist, och dels på grund av att sjukvården kostar väldigt mycket i de flesta EU-länder. Ofta tigger de just för att få råd till sjukvård. Det är väldigt många romer som är beroende av att deras släktingar tigger pengar i andra EU-länder.

I Sverige avskaffades tiggeriet i praktiken genom införandet av bidragssystemet, säger Micael Grenholm.

– Men de rumänska romerna är en grupp som är exkluderade från vårt bidragssystem. Det jag verkligen skulle vilja se är att vi öppnar upp bidragssystemet också för de här tiggarna.

Men är det inte Rumäniens ansvar att ta hand om sina fattiga?
– Rumänien har ett väldigt stort ansvar. Men Sveriges BNP är flera gånger större, och så länge de är här, är det inte bara Rumäniens ansvar, utan även vårt.

– Rumänien har en väldigt lång historia av antiziganism och rasism, och det sker en omfattande diskriminering av romer. I många romska byar finns inget rinnande vatten, inga asfalterade vägar. Jag tror att alla är överens om att Rumänien måste ta ett större ansvar, men det kommer inte att ske över en natt, det kommer att ta tid. Så länge landet inte har ett bra skyddnät och så länge romer är väldigt exkluderade på arbetsmarknaden, kommer de att åka till andra EU-länder för att tigga. Det är verkligheten.

En del menar att Rumänien inte kommer att ta sitt ansvar, så länge romerna får hjälp på annat håll. Vad tänker du om det?
– Det håller jag inte med om. Som jag ser det är vägen framåt att EU ger ekonomiska bidrag till Rumänien, kopplat med tydliga krav på att förbättra situationen.

Det finns de som hävdar att merparten av tiggarna är, eller åtminstone kan vara, föremål för människohandel, och att de pengar som förbipasserande skänker i själva verket hamnar i fickorna på maffiaherrar som organiserar tiggarligor.

Micael Grenholm delar inte den analysen.

– Min erfarenhet är att i de allra, allra flesta fallen så går pengarna till att hjälpa människor. Sen finns det ju personer som är misstänksamma mot allt och som skulle säga att Doinita har ljugit här i en timme för dig.

Han medger dock att människohandel förekommer.

– Men det är undantagsfall. En enkel sak som de som är oroliga för att pengarna ska gå till kriminella ligor kan göra, är att stödja organisationer som hjälper de här människorna. Det kan ju de flesta göra.

Micael Grenholms kontakt med Doinita Luca och hennes familj, började med att han tre dagar i rad skänkte en hundring i hennes pappmugg. Så småningom växte en vänskap fram och i dag är han en av volontärerna på Fyrisgårdens center för rumänska barn, där han undervisar de två barn som Doinita har med sig till Sverige.

– Micael är bra, han har Jesus. Vi är vänner i Jesus, säger hon och lägger handen på det stora, röda träkorset runt hans hals.

Arash Asadi
arash.asadi@varldenidag.se

Vi måste våga tala om sex.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Sexualiteten har alltid varit ett hett ämne. De senaste årtiondena har dess temperatur däremot ökat så pass drastiskt att vi i dag som ledare, kyrkor och samfund behöver tänka till rejält kring hur vi ska förhålla oss till den i förkunnelse och församlingsliv.

I den här delikata situationen finns det tre stora fallgropar, tre förhållningssätt vi som församlingar kan välja, som var och en på olika sätt skulle få allvarliga konsekvenser.

1. Vi säger något annat än vad Bibeln säger.

Dagens intensiva idiotförklarande av alla som på något sätt talar om ramar, normer, regler, rätt och fel inom sexualiteten, lägger naturligtvis en stark press på kyrkan att ändra sitt förhållningssätt för att inte upplevas föråldrad och mossig. Där föds tendensen att retirera till en betoning av allmänna bibelverser om kärlek, och tydligt undvika de mer specifika om hur denna kärlek ska levas ut.

Djupast sett går detta tillbaka till ett förändrat förhållningssätt till Gudsordet. Så länge vi ställer oss själva i mitten och låter skriften rotera runt oss, kommer vi enbart att leta efter – och acceptera – de bibelord som stämmer överens med hur vi redan har bestämt oss för att saker och ting ska vara.

Men när vi ställer bibelordet i mitten och väljer att själva snurra runt det, kommer vi visserligen inte alltid att ha de enklaste svaren eller de populäraste åsikterna. Men de som sätter oss fria.

Med detta perspektiv kommer vi inte till någon annan slutsats än densamma som hela den världsvida kristna kyrkan grundläggande har haft angående sexualiteten i tvåtusen år: att den är en gåva från Gud, men att forumet för den är äktenskapet mellan man och kvinna.

2. Vi säger rätt sak på fel sätt.

Sexualiteten bär i sig en komplexitet som gör den känslig att tala om. Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck. Tappar vi den balansen kommer vi att andas mer präktighet och självgodhet än kärlek.

Det kan aldrig försvaras, och det är värt att komma ihåg att samma bibelord som nämner exempelvis homosexualitet som synd, också nämner förtal.

Den grupp av människor som Jesus uttalade sig hårdast om – fariséerna – var den som just präglades av religiös stolhet och gärna pekade finger mot alla utom sig själva.

Jesus själv är vårt största föredöme här. Att han var ”full av nåd och sanning” (Joh 1:14) också när det gäller människor som syndat sexuellt, visar sig så tydligt och vackert i mötet med kvinnan som begått äktenskapsbrott (Joh 8). ”Inte heller jag dömer dig” är nåden, upprättelsen och nystarten. ”Gå, och synda inte mer” är sanningen, tydligheten kring rätt och fel, och att nåden aldrig legaliserar synd.

3. Vi säger ingenting alls.

Detta är fallgropen med högst riskfaktor i dagens frikyrka.

Man har en grundläggande åsikt i frågan men undviker att tala om den, för att slippa negativ publicitet eller undvika element som kan göra att Svensson studsar mot tron.

Därför retirerar man till tystnad på de kristna konferenserna och gudstjänsterna, eller reducerar ämnet till panelsamtal utan ställningstaganden, där alla åsikter lyfts men ingen högre än någon annan.

Det förhållningssättet kommer inte att bygga något annat än en skadlig svaghet i församlingens framtid. Inte minst i dess nästa generation som ska försöka navigera mitt i en stormvind av sexuell liberalisering, men lämnas helt utan vägledning, och utan en sanning som trots sin otidsenlighet ändå bär kraften att producera verklig frihet.

Vi måste våga tala om sex. Tala sanning. Tala i nåd. Tala med respekt. Tala i kärlek. Men tala.

Det krävs en viktig balans mellan Bibelns tydliga budskap och respekten för den enskilde som lika älskad av Gud oavsett sitt sexuella uttryck.

AF-kaos drabbar de funktionsnedsatta

Nyhet Arbetsmarknad. De har oftast svårast att få jobb. Men kaoset på Arbetsförmedlingen har medfört att nästan tusen personer färre med funktionsnedsättning får hjälp... onsdag 13/11 08:03

Om 68-rörelsen och EU:s relationer med Israel

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

I år har det gått sextio år sedan Europeiska gemenskapen och staten Israel slöt diplomatiska förbindelser. Att detta jubileum närmast gått spårlöst förbi har sina orsaker. Misstron mellan Europa och Israel är alltjämt stor och kan inte trollas bort av ett minnesår.

Ändå är det omöjligt att tänka sig en judisk stat utan Europa. Det var i Europa som tanken på en judisk stat först fick luft under vingarna, efter att den ungerske journalisten Theodor Herzl kallat samman till den första sionistkongressen i Basel, Schweiz, 1897.

Det skulle visserligen dröja ytterligare tjugo år innan regeringen i London utlovade stöd för ett judiskt nationalhem i mandatet Palestina, men när denna brittiska befästelse, under fredskonferensen i Sanremo, Italien, 1920, blev en del av folkrätten, hade grunden till en framtida judisk stat lagts. Grunden lades i Europa.

Men bilden av Europa som format det judiska folkets öde blir inte komplett utan att man även nämner Auschwitz-Birkenau, Buchenwald, Treblinka, Dachau, Theresiestadt, Bergen-Belsen etcetera. Det var i dessa dödsläger som ödet för miljontals judar beseglades av tyska bödlar, ofta i nära samarbete med den lokala befolkningen.

När de diplomatiska relationerna mellan den nya Europeiska gemenskapen (EG) och Israel etablerades 1959, hade det knappt gått fjorton år sedan nazisternas sista koncentrationsläger hade stängts i Europa. I både Europa och Israel ville man bygga en gemensam framtid i fred och trygghet.

Men det historiska minnet är kort. Som Tomas Dixon skriver i sin utmärkta bok Israel och hela världens framtid så förändrades relationerna mellan Israel och EU snabbt under slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Förändringen hade ingenting med folkrätt att göra, utan var i stället ett utslag av den så kallade 68-våren.

Konsekvenserna av denna studentrevolt har beskrivits ingående i denna tidning och behöver inte upprepas. Men ibland har man glömt hur genomgripande konsekvenserna var även angående synen på Israel. 

På samma gång som studentrevolten ville rasera traditionella borgerliga värderingar inom samlevnad och familjeliv, ville man även skrota geografiska och moraliska gränser. ”Imagine there are no countries and no religion, too” sjöng John Lennon, och studentrevolutionärerna höll med.

Synen på Israel kom därför att präglas negativt i dubbel bemärkelse eftersom den var ett uttryck för såväl nyspirande nationalism som gammal gudstro.

När Otto von Bismark under 1800-talet hade förklarat judarnas historia som det yttersta beviset för Guds existens, hotade således den judiska statens nyfödelse att omkullkasta 68-rörelsens vision om en ny värld, där det varken fanns några geografiska gränser eller någon gud. Israel var stötestenen.

Det var i kölvattnet av denna ung­doms­revolt som även EU:s inställning till staten Israel skulle komma att omdefinieras. Samtidigt som Israel i början av sjuttiotalet av Sov­jet­unionen och dess allierade anklagades för rasism på FN-nivå, bytte även Europa sida.

Efter Yom Kippur-kriget 1973 ställde man sig bakom Arab­för­bundets krav på israeliskt tillbakadragande till 1949 års gränser, trots att förbundets målsättning från första början hade varit densamma som för Hitler. Men när Hitler ville förinta det judiska folket nöjde sig Arabförbundet med att förinta den judiska staten.

I bakgrunden fanns naturligtvis även arabländernas oljevapen, men i grunden handlade det om en ideologisk kursändring som framför allt drabbade Israel. Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Bakom kritiken stod framför allt den nya vänstern. Svenske Olof Palme var för övrigt en av de första västledarna som öppet anklagade israelerna för nazism, samtidigt som han med öppna armar välkomnade PLO-ledaren Yassir Arafat till Sverige.

Alltsedan 1973 kan EU:s relationer till staten Israel närmast betecknas som schizofrena. På det officiella planet värnar man gärna ett nära samarbete, men i grunden ser man fortfarande Israel som det stora hindret till fred i Mellanöstern.

Samtidigt som man ser genom fingrarna med (och ekonomiskt stöder) palestinsk uppvigling till hat och terrorhandlingar, vill man göra livet svårt för den judiska staten, bland annat genom att ursprungsmärka varor från de omtvistade territorierna och indirekt uppmana till bojkott i stället för att stödja ekonomiskt samarbete mellan israeler och araber.

Det europeiska projektets huvudmål är inte längre att försvara det judiska folket mot en ny undergång – exempelvis genom att hindra Iran att skaffa kärnvapen – utan att egenhändigt försöka skapa fred i regionen, men på palestiniernas villkor.

När EU-kommissionen inkommande månad inleder en ny femårsperiod finns det därför ingenting som tyder på att den nya utrikespolitiska linjen med spanske socialisten Joseph Borrell (född 1947) i spetsen skulle förändras. Borrell representerar i allra högsta grad 68-generation och har som spansk utrikesminister drivit linjen av ett erkännande av en palestinsk stat.

Vill man hoppas på förändring bör man i stället rikta blickarna till nästa generation. Nyligen krävde tyska regeringspartiet CDU:s ungdomsförbund att Tyskland omedelbart ska flytta sin ambassad till Jerusalem. Kravet har en naturlig motivering: Israel har lika stor rätt som Tyskland att bestämma sin egen huvudstad, resonerade de tyska ungdomarna.

Senast om tjugo år är denna årsklass i regeringsställning. Förhoppningsvis firas därför nästa viktiga milstople mellan EU och Israel under mera gynnsamma förhållanden.

Mindre än trettio år efter att röken från de sista gasungnarna i Europas koncentrationsläger hade skingrats, anklagades de judar som hade överlevt infernot – och mot alla odds lyckats bygga upp en egen judisk stat – för rasism och nazism!

Kämpa för ett bibliskt miljöansvar

Tro och Liv Klimathot. När svenska folket får klimatångest och oroas över klimatfrågan och framtiden, har vi som kristna ett bibliskt budskap att förmedla om förvaltarskap.... tisdag 12/11 00:00

Richard Dawkins, brittisk biolog, författare och ateist, menar att det är en dålig idé att avskaffa religionen. Foto: Janerik Henriksson/TT

Nu är det upp till bevis för andra livsåskådningar

Ledare · Publicerad 00:00, 14 nov 2019

Världens mest kände ateist, Richard Dawkins, skapade nyligen stora rubriker. Det har han för övrigt kontinuerligt gjort sedan 1986, då hans bok Den blinde urmakaren först publicerades. Rubrikerna har konsekvent handlat om Dawkins kritik av Gud och allt vad religion heter.

Med bitsk ironi och slagfärdiga sarkasmer har Dawkins fört sin kamp mot religionerna och med sin effektiva retorik har han länge varit de nya ateisternas främsta talesperson.

Men den här gången var det annorlunda. En intervju i tidningen The Times har – till allas förvåning – rubriken: ”Att avsluta religionen är en dålig idé, säger Richard Dawkins”.

Han menar nu att om religionen avskaffas skulle människor kunna känna sig fria att göra dåliga saker, eftersom Gud inte längre ser dem.

Om den individuella människan är alltings mått – som den sekulära humanismen som Dawkins företräder hävdar – då innebär det att det saknas förpliktigande måttstockar!

Det är en välkommen insikt. Om vi förnekar Gud, blir moral enbart en följd av evolutionära processer och social betingning. Därmed förlorar den sin objektivitet och sin tyngd. Det blir som den situation som Domarboken beskriver, efter Mose och Josuas död, då relativism och kaos rådde i landet: ”Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt” (Dom 17:6 och 21:25).

Dawkins uppvaknande på denna punkt illustrerar ett fenomen som följt oss under lång tid. Många vill avskaffa Gud och menar att det kan man göra utan att det behöver få några dramatiska följder. Det mesta i det mänskliga livet ska bara fortsätta som förut, tänker man, men nu lyckligt befriat från Gud.

Många filosofer har sett annorlunda på saken. Jean-Paul Sartre, den ateistiska existentialismens galjonsfigur, talar med ironi om människor som menar att ”ingenting ska behöva ändras för att Gud inte existerar”.

Och han fortsätter: ”Existentialisten, däremot, anser att det är mycket hindersamt att Gud inte finns, ty med honom försvinner varje möjlighet att leta efter några värden i en andlig himmel: det kan inte längre finnas någonting gott a priori, eftersom det inte finns något oändligt och fullkomligt medvetande som kan tänka sig det … Om Gud inte existerar är i själva verket vad som helst tillåtet” (ur Sartres bok Existentialismen är en humanism).

Ofta finns det en eftersläpning vad gäller idéer och deras konsekvenser. Det tar tid för tankar att slå rot, bära frukt och få ordentligt genomslag. Så har det varit med människovärdestanken, att alla människor är skapade till Guds avbild och därför bär en inneboende värdighet.

Samma process förekommer också åt andra hållet, när idéer avvecklas. Den västerländska kulturen har nu allt tydligare avvisat Gud, men haft lyxen att kunna leva med de positiva frukter som följt av just den kristna tro man vill avvisa. Men inte för alltid.

Det tidigare kristna Europa är i dag som en plockad blomma, vars rötter tappat kontakten med den näringskälla som tidigare utgjort dess liv. Nu inser till och med Richard Dawkins allvaret i situationen och erkänner att hans egen ateism inte kan ersätta kristen tro.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Det går inte längre, den tiden är förbi. Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för de olika livssynsperspektiven att på egna meriter visa vägen framåt.

Det har vi som kristna verkligen inga invändningar mot.

Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron.

Första signalen är mottagen efter magisk rymdpassage

Vardag För ett år sedan tog den amerikanska rymdsonden Voyager 2 klivet ut i den ”riktiga” rymden. Nu har sonden skickat tillbaka den mest detaljerade... måndag 11/11 08:00

Den spanska politiken verkar ha gått i baklås

Nyhetskommentar · Publicerad 00:00, 13 nov 2019

Regeringsfrågan är lika oklar som tidigare i Spanien efter söndagens nyval. Detta trots påtagligt starka högerframgångar för två värdekonservativa partier – dels kristdemokratiska Partido Popular (Folkpartiet) PP och dels dess nationalkonservativa och migrationskritiska utbrytarparti sedan 2013, Vox (latin för röst).

Bakom grundandet av Vox finns missbelåtna kristdemokrater över att moderpartiet PP aldrig infriade vallöftet om en mer fosterbeskyddande lagstiftning än den abortliberala socialisterna infört.

För att ta del av allt innehåll på hemsidan behöver du ha en prenumeration på Världen idag.

Ingen prenumeration?

Prova Världen idag gratis i en månad

Har du inget lösenord?

För att du som prenumerant ska kunna logga in på vår hemsida behöver du först välja ett eget lösenord. Detta gör man i vår digitala kundtjänst. Tveka inte att kontakta kundtjänst om du har några frågor.

Senaste nytt
Mest lästa just nu

Något av det vackraste kan ligga dolt precis var som helst.

Krönikor Flera kvällar levde han rövare på kajen då vi sjöng från Elidas däck. Denna stora båt som ihop med musik lockar folk att komma nära, hade även fått...