Uppsala. I en liten pappmugg skramlar det till när en medelålders man stannar upp och ger några mynt till Doinita Luca som sitter utanför Systembolaget i centrala Uppsala. Hon är 38 år och mamma till sju barn. Bredvid sig har hon en inramad text som uppmanar de förbipasserande att hjälpa henne och hennes familj med det belopp som ”Gud lägger på ditt hjärta”.

Just i dag vaknade hon hos en kvinna som erbjudit henne husrum för en natt. Annars sover hon oftast i en bil, under tiden som hon är i Sverige. Och här har hon varit sedan i mars, den här gången.

Därhemma i den romska byn Valea Seaca, utanför Bacau i Rumänien, frågar hennes barn om mat, men oftast har hon inget att ge dem, berättar hon.

– Där får vi inga socialbidrag. Barnbidraget räcker till potatis och lite kött, sedan är pengarna slut, säger hon på knagglig engelska.

Barnbidraget är på totalt 400 kronor i månaden. Här i Sverige blir det uppemot 300 kronor om dagen i pappmuggen, berättar hon. Pengarna räcker till mat, men inte till dottern Saras blodtransfusioner varje månad.

Doinita ber till Jesus att hon inte längre ska behöva åka fram och tillbaka mellan Rumänien och Sverige. Och att det på något sätt ska lösa sig med det ofärdiga huset i Valea Seaca, som skulle kosta runt 10 000 euro att färdigställa.

Micael Grenholm är vän med många av Uppsalas romska tiggare. Han har hjälpt flera av dem att ta fram CV och skriva in sig hos Arbetsförmedlingen. Och ibland bjuder han hem dem till gudstjänsterna i husförsamlingen Mosaik, som han är med i.

Vad är det som får den 23-årige Uppsalabon att inte bara skänka en slant till tiggarna eller köpa mat till dem, utan bli vän med dem och i vissa fall till och med betala deras bostadshyra?
– Drivkraften är Jesus, till 100 procent, säger han.

– Om jag inte hade blivit frälst för åtta år sedan hade jag inte engagerat mig på det här extrema sättet. Det jag gör är något han har sagt åt mig att göra, och det är han som ger mig kraft i detta.

Och extrem kan Micael Grenholm tyckas vara i den enkla livsstil han valt för att kunna hjälpa fattiga och kämpa emot social orättvisa. Ett val som går tillbaka till en ögonöppnande upplevelse han hade för sju år sedan när han läste en krönika om världsfattigdomen. Där stod att över en miljard människor lever på mindre än en dollar om dagen. Senare samma dag läste han Bibeln och kom till berättelsen om den rike ynglingen som av Jesus anmodas att sälja allt han äger och ge till de fattiga.

– Dittills hade jag tolkat den passagen bildligt. Jag tänkte att ”sälj allt du äger” var en bildlig formulering för att man ska vara överlåten. Men den dagen insåg jag att det inte går att ge pengar till de fattiga bildligt. Det är bokstavligt.

Micael Grenholm lever i dag på runt 4 000 kronor i månaden. Kläder köper han bara på second hand och han bor i kollektiv.

– Jag ser det verkligen som en kristen plikt att leva enkelt. Paulus säger i 2 Kor 8:13-15 att målet med att ge till fattiga är att alla ska få det lika. Vissa kristna är rädda för att tala på det sättet, man tänker att det luktar kommunism.

Vad säger du till dem?
– Att apostlarna levde långt innan Marx och de hade allting gemensamt. Jämlikhetsidealet är något som kyrkan måste erövra.

Antalet tiggare på svenska gator har ökat drastiskt på några år. Och färre lär de inte bli under överskådlig framtid. Om inte tiggeriet förbjuds, det vill säga. En Novus-undersökning tidigare i år visade att 56 procent av de tillfrågade ville se ett förbud. Bara 23 procent såg förbud som ett dåligt förslag.

– Jag är ganska övertygad om att det är väldigt få av dem som vill se ett förbud, som har gjort som jag och satt sig ner och pratat med de här människorna och lärt känna dem. Och det är extremt få som har tagit med dem till Arbetsförmedlingen och försökt hjälpa dem att få ett jobb. Jag tror att opinionen skulle ändras om fler lärde känna tiggare.

Det hela är en fråga om enkel matematik, menar Grenholm. Den som inte har ett jobb, är beroende av gåvor för att överleva. Antingen kommer gåvorna institutionellt, alltså genom ett socialt skyddsnät, eller från privatpersoner.

– Att förbjuda tiggeri, alltså att förbjuda människor att ge pengar till andra människor, skulle vara en väldigt obarmhärtig och destruktiv lag, som riskerar att människor faktiskt kan dö, dels på grund av matbrist, och dels på grund av att sjukvården kostar väldigt mycket i de flesta EU-länder. Ofta tigger de just för att få råd till sjukvård. Det är väldigt många romer som är beroende av att deras släktingar tigger pengar i andra EU-länder.

I Sverige avskaffades tiggeriet i praktiken genom införandet av bidragssystemet, säger Micael Grenholm.

– Men de rumänska romerna är en grupp som är exkluderade från vårt bidragssystem. Det jag verkligen skulle vilja se är att vi öppnar upp bidragssystemet också för de här tiggarna.

Men är det inte Rumäniens ansvar att ta hand om sina fattiga?
– Rumänien har ett väldigt stort ansvar. Men Sveriges BNP är flera gånger större, och så länge de är här, är det inte bara Rumäniens ansvar, utan även vårt.

– Rumänien har en väldigt lång historia av antiziganism och rasism, och det sker en omfattande diskriminering av romer. I många romska byar finns inget rinnande vatten, inga asfalterade vägar. Jag tror att alla är överens om att Rumänien måste ta ett större ansvar, men det kommer inte att ske över en natt, det kommer att ta tid. Så länge landet inte har ett bra skyddnät och så länge romer är väldigt exkluderade på arbetsmarknaden, kommer de att åka till andra EU-länder för att tigga. Det är verkligheten.

En del menar att Rumänien inte kommer att ta sitt ansvar, så länge romerna får hjälp på annat håll. Vad tänker du om det?
– Det håller jag inte med om. Som jag ser det är vägen framåt att EU ger ekonomiska bidrag till Rumänien, kopplat med tydliga krav på att förbättra situationen.

Det finns de som hävdar att merparten av tiggarna är, eller åtminstone kan vara, föremål för människohandel, och att de pengar som förbipasserande skänker i själva verket hamnar i fickorna på maffiaherrar som organiserar tiggarligor.

Micael Grenholm delar inte den analysen.

– Min erfarenhet är att i de allra, allra flesta fallen så går pengarna till att hjälpa människor. Sen finns det ju personer som är misstänksamma mot allt och som skulle säga att Doinita har ljugit här i en timme för dig.

Han medger dock att människohandel förekommer.

– Men det är undantagsfall. En enkel sak som de som är oroliga för att pengarna ska gå till kriminella ligor kan göra, är att stödja organisationer som hjälper de här människorna. Det kan ju de flesta göra.

Micael Grenholms kontakt med Doinita Luca och hennes familj, började med att han tre dagar i rad skänkte en hundring i hennes pappmugg. Så småningom växte en vänskap fram och i dag är han en av volontärerna på Fyrisgårdens center för rumänska barn, där han undervisar de två barn som Doinita har med sig till Sverige.

– Micael är bra, han har Jesus. Vi är vänner i Jesus, säger hon och lägger handen på det stora, röda träkorset runt hans hals.

Arash Asadi
arash.asadi@varldenidag.se