Stockholms kyrkor, men också Fryshuset, den stora moskén och otaliga frivilliga, har ryckt in dygnet runt för att hysa de så kallade transitflyktingar som fortsätter att anlända med tåg söderifrån.

Det handlar om hundratals personer som tagit sig in i Europa den senaste månaden, på olika väger rest in i Sverige men inte vill söka asyl i Sverige utan i Norge eller Finland.

– Vi tog emot ett upprop till Frälsningsarmén i måndags, och på en halvtimme mobiliserade vi så att fyra kårer i staden kunde ta emot flyktingar för natten, berättar Christina Vauhkola, som fick samordningsansvaret.

Men hjälp av anställda och frivilliga har kårerna kunnat hysa flera familjer, innan de reser vidare norr- eller västerut.

Även Immanuelskyrkan har upplåtit sina lokaler som tillfälligt boende för flyktingarna. Och Stockholms stora moské har sedan förra veckan ordnat boende för hundratals människor, samtidigt som man samverkat med de frivilliga som funnits till hands på T-Centralen.

Men nu tryter krafterna, samtidigt som den löpande verksamheten blir alltmer lidande.

Moskén uppger att man söker efter varaktiga lösningar tillsammans med Stockholms stad, som formellt endast har ansvar för de ensamkommande flyktingbarn som kommer för att söka asyl eller bara tillfälligt upphåller sig i staden.

Även de kristna församlingar som ställt upp med boende i veckan har vänt sig till Stockholm stad för att finna en bättre lösning.
– Nu när denna vecka gått börjar vi förstå att det akuta läget består, och så måste man tänka långsiktigt, säger Christina Vauhkola när hon träffar Världen idag på Kår 393.

Idealet vore ett par större tillfälliga boenden, som kyrkorna kunde serva med volontärer och samordning.
– En vecka kan vi kraftsamla, och det borde ha gett staden tid att fundera över hur man ska göra.

Medan vi samtalar är det lunchdags för de två familjer som finns på kåren just nu, och som väntar på att ta ett tåg norrut senare under dagen. De kommer från Syrien respektive Irak, berättar kårledare Helena Andersson.

– Det är härligt att se att barnen börjar leka så fort de får en möjlighet. Men jag kan ju undra vad som kommer upp hos både barn och vuxna den dag då de får slå sig till ro mer långsiktigt, säger hon.

Vid det här laget har hon och de andra på kåren hört många historier om flyktingarnas upplevelser på vägen mot Norden.
– Mitt hjärta går nästan sönder när jag tänker på det, säger hon.

– Vi har mött 15-åringen som hade röda ögon efter pepparspray, 16-åringen som kommit ifrån hela sin familj under flykten, och familjen som mist mamman på vägen. Många har varit på resande fot i 20 dagar, de är utmattade, trötta och hungriga.

Många irakier har siktet inställt på Finland, där man fått höra att det är lättare att få permanent uppehållstillstånd än i Sverige.

När tidningen Svenska Yle besökte Åbo i Finland i veckan var de flesta flyktingar som kom dit – just nu mellan 30 och 50 personer om dagen – unga män från Irak.

Enligt det finska Migrationsverkets preliminära uppskattning kommer de flesta av dem från Bagdadtrakten, och de omstädigheter som råder där just nu ger sannolikt anledning att bevilja flyktingarna asyl, skriver Svenska Yle.

Även i Finland, som tagits på sängen av den stora anströmningen flyktingar från Sverige, ställer kyrkorna upp med husrum och annat. Evangelisk-lutherska kyrkans ärkebiskop Kari Mäkinen uppmanade häromdagen församlingarna att använda sina lägergårdar som tillfällig inkvartering åt flyktingarna.

Sedan en vecka finns också representanter för Frälsningsarméns kårer på Stockholms Centralstation för att ta emot flyktingar som anländer söderifrån med tåg och buss.

Där samarbetar de med polisen, Migrationsverket och Ungdomsjouren. De har valt att bemanna med personal som är utbildade socionomer för att kunna möta människor med svåra traumatiska upplevelser.

– Vi har folk på plats från klockan 20 till midnatt, berättar Christina Vauhkola, som räknar med att insatsen består september ut.
– Vi har inriktat oss på barnfamiljer och ensamkommande ungdomar, så att vi kan fånga upp dem. Och vi ska vara på det klara med att det är de flerspråkiga medarbetarna som gör den största insatsen.

De som vill hjälpa till kan sätt in pengar, säger hon, men också ansluta sig på Centralen och vara med och välkomna människor.
– Det handlar mycket om att lugna, om att samtala och guida och hjälpa de nyanlända till nästa instans, och till att få rättshjälp. Det har spridits rykten om att det skulle vara farligt att tala med Migrationsverket, och så kan vi lugna ner och förklara hur systemet fungerar.

– Migrationsverket har full koll på dem som vill söka asyl i Sverige, de har boendeplatser och allt, och även Stockholms stad är beredd för dem som vill söka asyl. Men en stor grupp är på väg mot Finland och Norge, och bara mellanlandar här, och de är lite svårare att finna nattlogi åt.

Även Immanuelskyrkan lät transitflyktingarna övernatta i dess lokaler under slutet av veckan.

Mat, volontärer och materiella förnödenheter organiseras av det Facebook-baserade nätverket Vi som välkomnar flyktingar till Stockholm, medan kyrkor stod för lokaler och viss bemanning, berättar diakon Anders Segersson.

Lasse Lähnn, som leder beredskapsinsatsen på T-Centralen för Röda korsets räkning, berättar att de flesta som kommer till Stockholm redan i Malmö fått grundläggande information om hur asylsystemet fungerar och fattat valet att stanna i Sverige eller resa vidare.

– När man sedan kommer till Stockholm har ofta den värsta stressen gått ur kroppen, man är inte under hot längre och då tillåter man sig att känna hur man själv mår, berättar han under en paus i arbetet.

– Då känner man av sina trasiga fötter, hjärtklappningen, tar itu med sin diabetes och annat. Vi gör en första bedömning, ser till att en del kommer till sjukhuset, ger andra första hjälpen och skickar sedan vidare dem till volontärnätverket med läkare och sköterskor som kan ge en konkret medicinsk bedömning.

Det viktigaste, både för Stockholms stad, Frälsningsarmén och Röda korset, är att identifiera de ensamkommande flyktingbarnen, så att de inte hamnar i den stora strömmen av människor utan får sina särskilda rättigheter tillvaratagna.

Röda korset räknar med att vara kvar på centralstationerna i de stora städerna så länge de behövs. Det som behövs just nu, säger Lasse Lähnn, är pengagåvor och frivilliga.

– Vi behöver volontärer som kan snabbutbildas för att på sikt avlasta alla dem som ryckt ut nu.

Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se