Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.
Matteusevangeliet 6:33

Världen idag

”Ledningen har hållit människor i schack”

Pastor Sune Nordin kopplades in som stöd till den uppmärksammade Filadelfia-församlingen i Knutby när ledargestalten Åsa Waldau tvingats bort. Genom sitt arbete kunde han följa hur församlingen bitvis öppnade sig för omvärlden – och hur den slutligen rasade som ett korthus.

Nyheter · Publicerad 16:56, 15 maj 2019

En vårdag 2017 satt Sune Nordin i en av bänkraderna i församlingslokalen i Knutby, som blev ett namn på mångas läppar efter morddramat i byn 2004. Han trodde knappt sina öron.

Runt honom berättade medlem efter medlem om hur de behandlats av ledarna under flera års tid, om hur de nu fått nog och ville begära utträde.

– Det var mitt första möte med församlingen, och det var överväldigande. Jag sade till den jag satt bredvid, att jag knappt klarade av att höra mer eftersom det var så plågsamt, säger Sune Nordin.

– Ju mer de vaknade upp och började inse vad de varit med om, desto sämre mådde de.

Sune Nordins del i berättelsen om den lilla församlingen i Knutby utanför Uppsala började med en kollega som ringde och bad om hjälp. Han hade kommit dit hösten 2016 för att hjälpa församlingen att komma på fötter igen, sedan Åsa Waldau och en annan ledargestalt tvingats lämna byn, men kände att han behövde en hjälpande hand. Sune Nordin säger att församlingen i första hand behövde hjälp med att tolka Bibeln, eftersom medlemmarna kört vilse under åren som ledde fram till hösten 2016.

– Merparten av den kristna världen tolkar begreppet Kristi brud som att det gäller alla kristna, och inte en person som i fallet med Åsa Waldau. Det fanns också andra saker som inte var helt okej ur ett teologiskt perspektiv, men som inte är åtalbara. Utan att gå in på detaljer har vi fått hjälpa människor som haft det svårt och som mått dåligt, säger han och fortsätter:  

– Den tidigare ledningen har hållit människor i schack genom hot, och utnyttjat människors underläge till det som nu blir åtal.

Under sommaren som följde gick luften på många sätt ur församlingen, berättar Sune Nordin. Processen började med att de tidigare så stränga reglerna om att inte träffa utomstående började luckras upp. Församlingens barn och ungdomar skickades på ett kristet sommarläger, och de vuxna åkte på konferenser och kristna samlingar.

– De var som kalvar på grönbete, de upplevde en sådan lycka i att få möta andra. Under mitt första möte med församlingen sade jag att det finns många kristna som ber för er. Men de trodde mig knappt eftersom de hade köpt de tidigare ledarnas verklighetsbeskrivning om att alla var emot dem. De levde väldigt isolerat, och det är en förklaring till att det har kunnat bli så här, säger han.

Under 2017 försvann nästan alla medlemmar. Våren 2018 fanns bara ett 15-tal kvar, och till slut lades församlingen ned.

Sune Nordin träffar fortfarande flera av de tidigare medlemmarna för att ge dem stöd. Han välkomnar att det som hänt i Knutby nu har lett till åtal, och säger att många av dem tycker att det är viktigt att händelserna får en rättslig prövning.

– Det är naturligtvis jobbigt och kommer att riva upp mycket, men det kan fungera som ett avslut, oavsett om det leder till fällande dom eller inte. Det är en hjälp till helande och framtidshopp för många av dem.

Läran om Kristi brud levde kvar i Knutby

Åsa Waldau slutade som pastor i Knutby 2008. Men i församlingen fortsatte många se henne som Kristi brud och levde i tron om att den yttersta dagen var nära. Nu åtalas tre tidigare medlemmar och vägen till upprättelse kan börja för dem som utsattes för fysiska och psykiska övergrepp.

– Officiellt tog Filadelfia­församlingen i Knutby avstånd från läran om Kristi brud, en religiös föreställning om att Jesus ska återvända till jorden för att hämta en kvinna att gifta sig med i himlen. Men fram till 2018 då församlingen upplöstes levde läran kvar hos många av medlemmarna, säger Sanja Nilsson, forskarstuderande i religionsvetenskap och författare till en studie av barn som vuxit upp i Knutby.

Och Jesus himmelska brud trodde man var Åsa Waldau.

– Åsa Waldau har inte varit pastor sedan 2008, utan fungerat som en slags andlig inspiratör. Men hon har haft ett stort inflytande på församlingen ändå. Pastorerna och hon har styrt församlingen, säger Sanja Nilsson.

Nu åtalas Åsa Waldau, som numera har bytt efternamn, och ytterligare två personer som tillhörde församlingen, för misshandel och sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning. Upprepade brott ska ha begåtts mot åtta personer under en längre tid.

Många har varit både offer och förövare. Det fanns ett krav på att man skulle stå ut med saker och där kunde slag och misshandel ingå. Det fanns även krav på att man skulle tukta andra som ett bevis på sin renhet.

Den strängt religiösa miljön tros vara en förklaring till varför det dröjde ända till 2017 innan händelserna polisanmäldes.

– De som skulle reagera väntade nog ganska länge tills de sade något till polisen. Många av dem som var med i Knutbyförsamlingen var ju ungdomar som mer eller mindre hade tagit avstånd från släkt och vänner, säger Jan Nordling, tidigare journalist och författare till boken ”Knutby – sanningen och nåden”.

Han tror att den väntande rättegången kan få positiva konsekvenser för församlingens tidigare medlemmar.

– Det är väldigt bra att man gör en sådan här slutlig summering om man nu ska kalla det för det, säger han.

Ju mer de vaknade upp och började inse vad de varit med om, desto sämre mådde de.

John Derneborg pastor Pingstkyrkan Värnesborg

Glädjen hos en människa som upplever verklig befrielse går inte ta fel på.

Ledarkrönika · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

För några år sedan satt jag på en samling under Nyhemsveckan, där pingströrelsens dåvarande ledare delade sitt hjärta för en ganska stor grupp pastorer. Han sade bland annat att det är mycket som kan skilja oss inom rörelsen, men att det finns sådant som vi aldrig kan kompromissa bort:

För det första, längtan efter den helige Andes kraft. För det andra, tron på varje människas befrielse, och för det tredje, längtan att umgås med allt Andens folk, var de än är någonstans.

Det skulle finnas goda skäl att utveckla alla tre områdena, men just nu upplever jag ett tilltal att lyfta fram tron på varje människas befrielse.

Det är i sanning helt underbart när en människa blir fri ifrån något som bundit henne. (Mycket bättre än en kopp varm choklad eller något annat härligt man kan tänka sig.) 

Bundenhet kan handla om att du i ditt sinne ständigt bombarderas av negativa tankar. Det kan vara tvångstankar eller ren synd som förslavar dig och du kommer inte loss. För att inte tala om fruktan som i dag plågar otaliga människor. Att leva under ständigt betryck kan göra människan både svag, sjuk och trött.

Häromdagen ställde min muslimske frisör frågor rörande hur vi kristna ser på befrielse. Det mynnade ut i ett samtal där jag fick dela flera berättelser om vad Gud har gjort.

Det var berättelser om frihet. Bland annat om hur jag nyligen satt med en god vän i bilen och där fick be en befrielsebön för vännen. Det ledde till att min vän i sin tur fick be för en annan person, som har plågats av fruktan på ett visst område i åratal. I dag är han också fri.

Glädjen hos en människa som upplever verklig befrielse går inte ta fel på.

Frihet är ingen lyx. Det är som livsluft för människan och vi behöver den för att kunna växa vidare, i vår tjänst och i våra liv. Och för att kunna uppleva befrielse behöver människor få veta att det är möjligt, att det finns frihet på riktigt och att namnet Jesus är nyckeln dit.

För den som lever i bundenhet är livet en kamp, ofta med frustration och olösta konflikter till omgivningen. Men glädjen och lättnaden hos den som upplever frihet överträffar allt. Det ger oss inget annat val än att för andra peka på vad Jesus kan göra.

Utifrån Bibelns undervisning och min egen erfarenhet av att se befrielse i funktion så är jag övertygad: Guds vilja är att alla församlingar i vårt land ska få vara befrielseplatser för människor.

Har du en genuin längtan efter att få se mer av befrielse i din omgivning och i din församling? Lova mig då en sak: Begränsa inte Gud. Ta till dig god undervisning i ämnet och sök Herren. Säg högt redan nu:  ”Gud vare tack som ger oss segern genom vår herre Jesus Kristus!” (1 Kor 15:57). 

Förbön till befrielse kan vara helt avgörande när människor med svår bakgrund, till exempel missbruk, kommer till tro och vill bryta med sitt gamla liv. Men min erfarenhet är att även troende, ja, faktiskt även personer som står i tjänst för Gud, kan komma under ett betryck. Glädjen och friheten trängs undan av känslor som hopplöshet och kanske depression.

Oavsett vem du är som just nu kört fast, som känner dig bunden, så vill jag säga dig: Det här behöver inte vara slutet för dig. Vi andra behöver dig, och Jesus älskar dig!

Låt oss stå tillsammans som syskon och hjälpa varandra ut i den frihet som Jesus har berett åt oss var och en.

Frihet är ingen lyx. Det är som livsluft för människan och vi behöver den för att kunna växa vidare, i vår tjänst och i våra liv.

Fånga ljuset i vintermörkret

Vardag En lång mörk vinter ligger framför oss. Då kan det vara svårt att se ljuset i tunneln. Men många kan få tillräckligt med dagsljus även på vintern. –... tisdag 19/11 10:00

I måndags meddelade USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, Trump-administrationens beslut att återgå till landets tidigare hållning rörande Israels bosättningar i Judeen och Samarien, nämligen att dessa inte, per definition, är oförenliga med internationell lag. Foto: Andrew Harnik/AP/TT

”Kallduschen” inget annat än ett empiriskt faktum

Israelkommentar · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

”God eftermiddag, allihop. Jag har flera uttalanden att göra i dag och börjar med ett uttalande om den islamiska republiken Iran”, inledde USA:s utrikesminister, Mike Pompeo, sin presskonferens i måndags. Efter att ha ägnat ett par minuter åt de omfattande protesterna mot regimen i Teheran, kommenterade han även oroligheterna i Irak.

”Om vi nu vänder oss till Israel”, fortsatte han, ”har Trump-administrationen beslutat att reversera Obama-administrationens inställning till israeliska bosättningar.”

Det som i Dagens Nyheter beskrivs som ”en kalldusch” och i Svenska Dagbladet som ”ett slag i ansiktet” – att Israels bosättningar på Västbanken inte per definition är oförenliga med internationell lag – hade alltså lagts som presskonferensens tredje punkt, liksom för att understryka hur odramatiskt uttalandet egentligen var.

Pompeo gick igenom USA:s inställning till Israels bosättningar på Västbanken, från Carter-administrationens slutsats 1978 att de kategoriskt strider mot internationell lag, till Reagan-administrationens opposition mot denna slutsats 1981. ”Efterföljande administrationer tillstod att obegränsad bosättningsaktivitet kunde utgöra ett hinder för fred, men de erkände medvetet och klokt att fred inte främjades av att älta juridiska positioner”, sammanfattade Pompeo.

I december 2016, när bara några dagar återstod av Obama-administrationen, gjorde emellertid USA ett dramatiskt avsteg från denna nyanserade och behärskade inställning och lade ner sin röst, när FN:s säkerhetsråd röstade igenom resolution 2334, som beskrev bosättningarna som ett ”flagrant brott” mot internationell lag.

”Efter att noggrant ha studerat alla sidor i den juridiska debatten håller denna administration med president Reagan”, konstaterade Pompeo sammanfattningsvis. ”Grundandet av israeliska civila bosättningar på Västbanken är inte nödvändigtvis ett brott mot internationell lag”.

Genom att återknyta beslutet till Reagan poängterade han alltså att USA nu återgår till den tidigare inställningen i frågan, som var väl förankrad och hade brett stöd i både det rebublikanska och det demokratiska partiet.

Man kan ifrågasätta tidpunkten för detta tillkännagivande, då det gjordes när Israels tillförordnade premiärminister, Benjamin Netanyahu, desperat kämpar för sin politiska överlevnad. Man kan också ifrågasätta visheten i att ha säkrat detta erkännande från USA:s genom tiderna mest kontroversielle president, som nu också desperat kämpar för sin politiska överlevnad.

För att kalla tillkännagivandet för ”en kalldusch” eller ”ett slag i ansiktet” måste man dock ha levt i en fantasivärld i ganska många år. Tragiskt nog är det många av Sveriges påstådda experter som gör det, vilket förklarar varför de nu chockas av att Trump-administrationen än en gång har haft fräckheten att konstatera ett empiriskt faktum.

Israel erövrade Västbanken när man 1967 utkämpade ett försvarskrig mot Jordanien, som i sin tur upphörde att göra anspråk på området 1988. Att den palestinska befrielseorganisationen PLO och dess utväxt i form av den Palestinska myndigheten gör anspråk på området, har inte genom ett magiskt trick förvandlat dess juridiska status: Västbanken har aldrig tillhört ”Palestina”, och att kalla området för ”palestinska territorier ockuperade sedan 1967”, som FN:s säkerhetsråd gjorde i resolution 2334, är därför rent önsketänkande.

Genom att återknyta beslutet till Reagan poängterade han alltså att USA nu återgår till den tidigare inställningen i frågan, som var väl förankrad och hade brett stöd i både det rebublikanska och det demokratiska partiet.

Under helgens Landsdagar väntas SD överge flera värdefrågor med stark kristen prägel. (Bild från SD:s landsdagar 2017.) Foto: Vilhelm Stokstad/TT

När SD-stenarna slutat ropa måste kyrkan börja tala

Ledare · Publicerad 00:00, 21 nov 2019

Sänkt abortgräns, nationell samvetsfrihet för vårdpersonal som inte vill utföra abort och nej till homoadoptioner. Det är några av de värdefrågor med stark kristen prägel som SD väntas ge upp i och med helgens Landsdagar i Örebro.

Det blev för jobbigt att hålla fast vid så obekväma åsikter i snålblåsten. Och partiets värdekonservativa ådra har knappast gett dem välbehövliga popularitetspoäng i ett starkt sekularistiskt Sverige. Tvärtom. Inte ens från de kristna samfunden.

Trots sitt uthålliga försvar för dessa värdefrågor har partiet – på grund av sina rötter och sin hållning i invandringsfrågan – inte alls fått det erkännande man kanske väntat sig från den breda kristenheten. I stället har man varit föremål för starka fördömanden från kyrkligt och frikyrkligt håll. 

I valrörelsen 2018 pressades partiet hårt för sin hållning i abortfrågan, för sitt krav på sänkt övre abortgräns från vecka 18 till vecka 12.

Vid helgens landsmöte röstar man om att ge upp det kravet.

Den inre övertygelsen var uppenbarligen inte stark nog, tron på Sveriges kristna värderingsarv inte omutlig när det kom till kritan.

Likväl har Sverige­demo­kraterna under åtskilliga år klamrat sig fast vid just dessa värderingar. Åtminstone på pappret. Och detta i en period då till och med den kristna kyrkan själv – i alla fall delar av den – kastat samma värderingar överbord. Eller åtminstone tonat ner dem och absolut inte tagit offentlig ställning eller stått på några barrikader.

Ett märkligt förhållande har uppstått där den kristna kyrkan tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem. Vi som förväntades tala har tigit, medan det parti man minst hade väntat sig har talat. Personer som inte är stöpta i en klassisk bibeltrogen form, eller som i många fall inte skulle kalla sig ”frälsta” eller ”pånyttfödda” om de fick frågan, har sagt det vi som Kristi församling kanske skulle ha sagt. 

Jesus sade till sin tids gudsfolk: ”Om ni tiger ska stenarna ropa.” Alltså, om ni som skulle stå upp för Guds eviga sanningar på den offentliga arenan inte gör det, så kommer de personer ni minst anar, de som ni menar ha hjärtan av sten, att göra det.

Nu tystnar SD-stenarna i Sverige. De viktiga sanningar och värderingar som de, oaktat övriga frågor, hållit vid liv, saknar plötsligt till stora delar en röst i riksdagspartiernas program. 

Historiens rampljus faller nu i stället på oss, den kristna kyrkan i Sverige. Är vi beredda att ge profetisk vägledning i de aktuella frågorna i en tid som lider svårt av brist på bestående värden?

Antingen tiger vi och påskyndar en slutlig solnedgång för det kristna värderingsarv som ligger till grund för vårt samhälles medmänsklighet, välfärd och demokrati. Eller så reser vi på oss, tar bladet från munnen och står upp för de eviga sanningar som är centrala i biblisk kristen tro och som historiskt varit självklara i vårt samhälle.  

Stenarna må ha tystnat efter helgen, men den levande Gudens församling finns kvar. Är vi redo att tala?

Den kristna kyrkan har tigit om nämnda kristna värden medan SD – ett parti som alltså förkastats i olika sammanhang – försvarat dem.

Ända sedan Hippokrates är läkarens roll att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Att hjälpa en människa att dö, i stället för att leva, går emot läkareden, skriver Stefan Gustavsson. Foto: isabell Höjman/TT

Argumenten för dödshjälp övertygar inte

Ledare · Publicerad 00:00, 20 nov 2019

Frågan om dödshjälp fortsätter engagera. Redan 2011 bildades ett första nätverk i riksdagen för aktiv dödshjälp. 2016 bildades ett nytt nätverk med ledamöter från samtliga partier, utom Kristdemokraterna.

Miljöpartiet har ett kongressbeslut från 2015 om att frågan ska utredas. Vid Liberalernas partistämma i helgen fattades samma beslut: Aktiv dödshjälp ska utredas av riksdagen. Politiskt stöd för dödshjälp växer därmed.

Det är inte svårt att förstå argumenten för dödshjälp. Tvärtom, de har en intuitiv styrka. Det finns sjukdomar och tillstånd som innebär hopplöst lidande. Vi vet att det finns lägen där vi ser döden som en befriare. Både för den lidande själv, och för närstående som plågas av den egna hjälplösheten, kan dödshjälp framstå som den humana vägen ut ur smärtan.

För Liberalerna är det också principiella argument om människans rätt till valfrihet och självbestämmande. Det är viktiga värden i andra sammanhang och bör gälla också vid livets slut, menar man.

Men argumenten övertygar inte.

Det räcker inte att ha ett antal argument på sin sida; man måste också kunna besvara de argument som pekar i den motsatta riktningen – och de är i den här frågan många.

Det första argumentet gäller läkarens roll. Ända sedan Hippokrates är läkarens roll att ”aldrig skada, om möjligt bota, ofta lindra, alltid trösta”. Att hjälpa en människa att dö, i stället för att leva, går emot läkareden. Det är inte en tillfällighet att Läkarförbundet menar att ”läkarassisterat självmord, liksom naturligtvis aktiv dödshjälp/eutanasi, inte bör tillåtas”.

Det bör politikerna respektera.

Det andra argumentet gäller patientens situation. Aldrig är väl en människa mer utlämnad än vid livets slutskede. Det är en verklighetsfrämmande abstraktion att enbart tala om valfrihet och självbestämmande.

Många andra aspekter måste vägas in. Önskan att inte ligga andra till last, outtalade förväntningar från anhöriga och vårdpersonal och egen oförmåga att i en pressad situation se konsekvenserna av ett beslut.

Det tar ungefär fyra sekunder att nå vattnet om du hoppar från Golden Gate-bron. Av hundra överlevare har samtliga hävdat att de ångrade självmordsförsöket redan under fallet.

Det tredje argumentet gäller frågan om det sluttande planet. Om dödshjälp införs, måste kriterier definieras för när det ska tillåtas. Erfarenheten från länder där detta prövats visar att kriterierna efter hand utvidgas och dödshjälp börjar tillämpas i allt fler fall.

Underskatta inte den ekonomiska dynamiken: I många situationer är det för sjukvården mycket lönsamt att bli kvitt en patient!

Det fjärde argumentet gäller medicinsk utveckling. Vi har sett en enorm utveckling av den palliativa vården och möjligheten till smärtlindring. I stället för att öppna genvägar med dödshjälp bör vi skjuta till mer resurser för forskning och utveckling av vården, så att frågan om lidandet kan mötas genom kamp för – inte mot – livet.

Det femte argumentet gäller frågan om smärta. Bland dem som efterfrågar dödshjälp är det nämligen inte alltid fysisk smärta som är skälet. Det kan finnas psykologiska skäl som depression eller känslan av förlorad värdighet eller relationen till omgivningen.

Då är det på de områdena vi ska hjälpa människor att vilja fortsätta leva.

Verklig liberal frihet borde inte handla om frihet att dö, utan om frihet att leva.

Aldrig är väl en människa mer utlämnad än vid livets slutskede. Det är en verklighetsfrämmande abstraktion att enbart tala om valfrihet och självbestämmande.
Senaste nytt
Mest lästa just nu

Hälsning från bron i Mostar

Missionsrapporten Missionsglimten. Jag står nu på den nybyggda bron Stari Most i staden Mostar i Bosnien-Herzegovina. Bron invigdes 1566 och är ett av Unesco:s världsarv. Jag tänker på...