Vågen av yoga och mindfulness – två metoder sprungna ur hinduism och buddism – har hittat långt in i svensk sjukvård. Albertus Magnus Sterner möter dem i sitt dagliga värv. Patienter frågar honom om yoga är lämpligt för dem, om det kan hjälpa mot deras stress eller kanske mot ortopediska besvär. Han är skeptisk.
– Jag ordinerar både psykoterapeutisk och fysioterapeutisk behandling när det är lämpligt. Som läkare är jag också för fysisk och mental träning, god andningsteknik och avslappningsövningar. Det där är jätteviktigt. Men jag ordinerar inte yoga – för det är i grunden religiöst.
Här är Albertus Magnus Sterner bergfast. Han framhåller att han som läkare ska verka inom ramen för vetenskap och beprövad erfarenhet. Och dit räknar han inte yoga och mindfulness. Trots det menar han att de ibland ordineras nästan slentrianmässigt. Sterner är kritisk.
– Om man över huvud taget ska ordinera religiös praktik så måste man – som vid all form av ordination eller behandling – informera om biverkningar, säger han och menar att detta inte sker i dag.
– Om man till exempel är kristen så måste man informeras om att yoga är religiös praktik. Den bottnar i ett gammalt, religiöst system som innebär att kroppen ska förberedas omsorgsfullt i syfte att uppnå andliga mål.
Men det finns ju många olika sorters yoga. Och många menar att yogan, i flera av dessa former, är frikopplat från yogans andliga ursprung. Kommentar?
– Jag förstår inte vad man försöker säga med det. Så fort något är yoga så är det yoga. Sedan kanske det kan graderas i sin intensitet men det blir inte mindre religiös praktik för det.
Han söker efter en liknelse för att beskriva vad han menar.
– Du kan gå in i ett kyrkorum för att värma dig eftersom det är kallt ute och du fryser. Men kyrkorummet blir inte mindre en plats för bön och tillbedjan av vår Herre för den skull. När du suttit i det där rummet ett tag så kanske du börjar titta på krucifix, läsa i Bibeln och faktiskt – på sikt, kommer till tro. Hur som helst så kan inte kyrkorummet reduceras till en värmestuga.
Han upprepar att yoga till sitt väsen – även om vi talar om enkel yoga-gympa – är just yoga. Det vill säga i grund och botten religion.
– De olika kroppsställningarna i yogan har olika namn, och en hindu betraktar dem som en slags offergåva till sina olika gudar, hävdar Sterner.
– Även om vi i Sverige säger att yoga handlar om att jag ska bli lugn och fridfull, så kommer en hindu att säga: ”Ja det är bra, men det är yoga i alla fall, och du tillber en av våra gudar genom att göra på det här sättet.”
– Detta har vi svenskar väldigt svårt att förstå eftersom många av oss tyvärr är teologiskt illitterata.
Att som läkare ordinera kristen förbön skulle i dag troligtvis rendera en anmälan. Det framhåller Sterner och påpekar att österländsk religion samtidigt tagit sig in bakvägen i svensk sjukvård. Det märks exempelvis på stora sjukhus som Danderyd och Karolinska där yoga ordineras av medicinska läkare.
– Som kristen ska man konfrontera sin läkare och kräva en redogörelse vad detta är för något och få en motivering till varför det är bra för en. Inklusive biverkningar! säger han bestämt.
Sterner menar att yoga och mindfulness strider mot den kristna människans andliga natur, riskerar att korrumpera henne.
– Detta är en biverkan – det vill säga oönskad effekt – som en kristen har rätt att informeras om, säger han.
– Som all korruption kan man avfärda den som en engångsföreteelse eller försöka släta över den med ursäkter. Men det kan successivt övergå i en livsstil.
Problemen är desamma med mindfulness som med yoga, anser Albertus Magnus Sterner. Han beskriver dem som en motsats till kristen bön.
– Bön är en relation med Gud, men i exempelvis mindfulness kröks man in i sig själv och hamnar i vad jag skulle beskriva som ett upplösande friläge. Dess motsvarighet i buddism är att man ska bli helt tom i sinnet för att kunna upplösas i någon ursprunglig opersonlig spirituell substans. Där handlar det i stället om att undvika reinkarnation.
– Självklart ska man stanna upp och dofta på blommorna och stanna till vid en vacker utsikt och betrakta den under reflektion. Men i mindfulness, i den form som kommer från meditation, handlar det om att bli tom i huvudet. Och då, menar jag, så går det inte att också be, läsa Bibeln och ha en relation med Kristus.
Men det finns faktiskt studier som visar hur patientgrupper fått hjälp genom yoga och mindfulness. Kommentar?
– Ja, vad bra då. Men ändå inte. Frågan är: Hade de kunnat bli hjälpta på något annat sätt? Ja förmodligen. Och har de, om de är kristna, äventyrat sin tro och identitet? Ja, det har de.
– För övrigt menar jag att man inte kan låta fallstudier påverka sjukvården. Det kan kännas bra för stunden, men på lång sikt – blir det någon förändring? Eller är detta bara någon slags inre refug man kan ta till när man inte har metoder att lösa livets problem. Då menar jag att sjukvården i stället ska hjälpa människor med metoder att på allvar lösa sina problem. Detta för att kunna gå vidare i relationer och att lära sig förstå sin omgivning.
Som jämförelse nämner han de ökända transplantationerna med strupar på Karolinska institutet.
– För dem som överlevde var det bra men för dem som inte överlevde var det inte bra. Till en början bländade kirurgen alla innan det hela skärskådades!
– Men yoga och mindfulness har inte skärskådats på det sättet. Tyvärr har vi i Sverige inte tillräcklig teologisk kunskap för att kunna bemöta dessa saker. I stället hänvisas vi till känsla: ”Ja det känns bra, alltså måste det vara bra.” Men ett sådant resonemang är fullständigt livsfarligt. Åtminstone om man ska syssla med sjukvård.