Kumlaanstaltens högste chef, Jacques Mwepu, medverkade nyligen vid ett välbesökt seminarium i riksdagen inbjuden av stiftelsen Familjen först. Temat var vad som kan göras för att stoppa den ökande kriminaliteten i Sverige, med fokus på gängvåld.

Inledningsvis konstaterade han att svensk kriminalvård är något att vara stolt över. Under sina dryga 25 år inom kriminalvården från sitt allra första ferievikariat till sin nuvarande tjänst – som chef för det fängelse som ansvarar för de tyngsta förbrytarna i Sverige – har han även varit i utlandstjänst på olika uppdrag. Och sett andra länders fängelser.

Mwepu menar att det är stor skillnad mellan svensk kriminalvård och främst utomeuropeisk när det bland annat kommer till rättssäkerhet, trångboddhet, hygien och mänskliga rättigheter, men även återfallsfrekvens för straffade.

– Många fängelser jag besökt under mina uppdrag utomlands är ren förvaring och främjar inte heller återanpassning efter avtjänat straff.

Han menar att svensk kriminalvård också är effektiv så till vida att majoriteten – 70 procent – inte återfaller i brott, vilket torde vara ett av de viktigaste målen med att frihetsberöva de som begår brott.

– Av de som sitter inne för att ha begått de grövsta brotten återfaller endast sex procent sade han.

Utvecklingen i samhället syns direkt i kriminalvården. Det skapar utmaningar. Beläggnings­graden ökar och att det blir vanligare med två personer i varje cell även på Kumlaanstalten. Försörjningen av utbildad och erfaren personal växer inte heller i samma takt som fångpopulationen ökar.

– Vi har i Sverige gått från en utveckling med skjutningar till att sprängningar blir allt vanligare. Förut handlade konflikter inne i fängelser ofta om enskilda personer. Nu måste vi även innanför våra murar hantera öppna konflikter inför personal – mellan de organiserade rivaliserande gängens medlemmar.

Ledare som hamnar i kriminalvården har ett stort nätverk nationellt och internationellt och beundras av yngre som inte kommit lika långt i sin brottsliga ”karriär”. Det finns inte heller samma ”regler” kriminella emellan som till exempel fanns bland Hells Angels och Bandidos.

– Trösklarna och mekanismerna för att ge sig på varandra eller personal är lägre och annorlunda än förr inom kriminalvården, menar han.

Den kanske största utmaningen för samhället när det gäller gängkriminalitet är att stoppa nyrekryteringen och då främst av unga. Och här målar han upp en ganska mörk bild.

Tendensen är att man går så långt ned i åldrarna som möjligt för att de nya inte ska begripa vidden av vad de gör.

Jacques Mwepu exemplifierade detta med att referera till en pågående domstolsförhandling som handlar om ett fall där straff­omyndiga utnyttjats som springpojkar att göra det smutsiga jobbet.

– Det är skrämmande att kriminella kan skicka två fjortonåringar att skjuta med automatvapen mot en barnfamiljs lägenhet i ett trapphus. När sådant i princip bara blir notiser i våra medier är det för mig ett bevis för att denna nivå av våld är på väg att normaliseras. Så hade det inte varit fallet för 20 år sedan.

Rekryteringsbasen finns ofta i trasiga familjer med frånvarande eller kriminella fäder. I fallet med dem med utländsk bakgrund har traditionella familjehierarkier ofta ställts på ända när man kommit till Sverige som är annorlunda uppbyggt. En vanlig familjesituation är en ensamstående mamma med flera barn och få eller inga sunda manliga förebilder.

Han tror att arbetet med att förhindra rekrytering måste handla om att bygga robusta miljöer. Miljöer som skyddar barn från att attraheras av kriminellas livsstil och de vinster i form av makt, snabba pengar och prylar som de tror att livsstilen för med sig.

Mwepu trycker först och främst på starka och sunda familjers betydelse för att förhindra denna rekrytering. Men det är utmanande. Det finns ingen quick fix menar han.

När Världen idag träffar honom efter seminariet utvecklar han en del av resonemanget.

– Jag har ibland förundrats över varför vissa grupper av medborgare inte finns representerade på min anstalt. Det mönster jag tror mig kan se är att det i dessa grupper finns en syn på att alla har ett ansvar för allas barn.

Han menar att det i dessa fall finns en naturlighet i att andra vuxna kliver in och reagerar när barn till exempel missköter sig och saknar naturliga förebilder.