Kulturskribenter som ifrågasätter abortgränsen hör inte till vanligheten i Sverige. Men i en krönika i Göteborgs-Posten kommer tidningens skribent Anna Björklund åtminstone i närheten av ett ifrågasättande.
”[Bebisen i min mage har] hunnit skaffa sig vissa preferenser. Såklart, för även om han är beroende av mitt beskydd ett hyfsat tag till är det ju en levande människa det handlar om, de brukar ha vissa åsikter”, skriver Björklund.
I krönikan berättar hon hur fascinerad hon har blivit när hon läst om hur fostret utvecklas i olika graviditetsveckor.
”Varje gång jag tittar i appen står det nya otroliga saker. Att barnet nu är över två decimeter lång och inte alls som ett grodyngel eller en cellklump utan som en liten människa som slår kullerbyttor som att han gick i småskolan och tydligen redan lärt sig känna igen min röst. Och varje gång blir jag förvånad när jag tittar på veckoantalet, för det säger att nu, fortfarande, kan jag välja att abortera min bebis, valet är fortfarande mitt”, skriver hon.
Anna Björklund berättar vidare hur orolig hon blev när hon fick magsmärtor och en blödning.
”Gravidkrämporna jag nyss gnällt över var borta, jag kände bara den där glödgade koncentrationen jag lärt mig hänger ihop med barn i fara.”
När Björklund ringde till Vårdguiden och kopplades till en barnmorska på akutgynekologen fick hon beskedet att man inte kunde göra något ifall det var ett missfall.
”Hade det varit någon vecka senare så hade jag ringt till förlossningsavdelningen istället, då hade barnet haft en chans att överleva utanför magen. Då hade han varit en svensk medborgare som samhällets alla resurser skulle samlats för att rädda”, skriver hon.
Barnet visade sig sedan må bra, och Anna Björklund resonerar nu kring att hon hade kunnat ringa samma nummer ifall hon hade velat bli av med fostret i sin mage, och att barnmorskan då inte hade fått ifrågasätta henne på något sätt.
”Även nu, när mer än halva graviditeten gått, finns möjligheten att ändra mig om jag kan ange något särskilt skäl till att avsluta graviditeten. Och skäl går nog att hitta, spädbarn är ju sällan särskilt praktiska”, skriver hon.
Att det endast skiljer några dagar mellan när fostret ses som en cellklump och när det ses som ett mänskligt liv med rättigheter är antagligen nödvändigt rent medicinskt, enligt Björklund. Men hon anser att det är ”märkligt” att det också är så varenda svensk förväntas resonera.
Detta trots att ”alla som varit gravida eller sett en graviditet på nära håll vet att bandet mellan barn och mor inte knyts från den ena dagen till den andra”, ”att livets början inte är knivskarp” och ”att en mor är en mor, med ansvar och skyldigheter, även före hennes barn kan försörja sin lilla kropp med syre själv”.