– Jag gick utbildningen 1982, och då var vi två stycken som först fick ut vår legitimation efter några månader, berättar hon för Världen idag.
– För dem som gick kursen efter oss blev det en riksdagsfråga, som landade i att de som så önskade skulle slippa vissa moment.
Det som dessa unga, ofta kristna, kvinnor motsatte sig var att sätta in spiral, eftersom det är ett preventivmedel som kan verka avstötande på ett befruktat embryo. Men i bakgrunden fanns abortfrågan i stort.
Det är också Katrina Imbergs inställning till aborter som gör att hon numera inte längre arbetar med förlossningar på sin arbetsplats, sjukhuset i Varberg, utan endast med nyförlösta kvinnor och deras barn.
– På förlossningen kan det förekomma sena aborter, även om det är sällsynt, och till en början hade jag en muntlig överenskommelse med min chef om att få slippa dessa, säger hon.
– Men efter några år kom frågan upp igen, och jag fick veta att jag måste vara beredd att ta också de sena aborterna om jag var kvar på förlossningen. Då valde jag att helt gå över till att vara på BB.
Eftersom Förlossning/BB är en stor arbetsplats, med uppemot 40 barnmorskor, tycker Katrina Imberg att hennes samvetsbetänkligheter borde ha kunnat hanteras utan att hon valde bort förlossningsarbetet. Och allra bäst hade det varit att kunna hänvisa till en samvetsklausul, menar hon.
– Som det är nu så valde jag bort förlossningsarbetet för att få slippa hamna i den situationen. Samvetsfrihet är viktigt, särskilt i en fråga som så tydligt handlar om liv och död och människovärde.
Katrina Imberg tror att många "samvetsömma" barnmorskor i dag väljer att inte söka sig till gynekologiavdelningar, där de flesta aborter hanteras, eller får tillstånd att välja bort gynavdelningen i ett roterande schema.
Att, som hennes eget fack, Vårdförbundet, hänvisa samvetsömma till andra yrken, tycker hon är "jättebefängt".
– De flesta som söker sig till yrket barnmorska gör det för att stötta kvinnan under graviditet och förlossning, och i vården på BB efter förlossning. Arbete inom gynekologi och abortrådgivning finns med, men det är inte huvuduppgiften. Och vill man arbeta utomlands är det störst efterfrågan på just barnmorskor.
Katrina Imberg säger att hon genom åren träffat flera personer som tvekat inför att utbilda sig till barnmorska just av oro för att tvingas medverka i aborter eller ta konflikter kring frågan.
– Jag brukar råda dem att gå utbildningen och ta problemen när och om de dyker upp. Många av dessa har sedan fortsatt och blivit barnmorska. Och jag tror inte att de har ändrat sin syn i abortfrågan, utan att det löst sig vartefter.
Även andra yrkesgrupper kan hamna i laddade situationer på grund av inställningen till abort.
Birgitta Gustafsdotter utbildade sig till anestesisjuksköterska i Stockholm på 1960-talet, och arbetade med att söva patienter före olika operativa ingrepp.
– När jag var relativt ny i arbetet placerades jag på en gynklinik, och hade ibland ansvar för det rum dit det kom in kvinnor för abort, berättar hon för Världen idag.
Det var före införandet av fri abort 1975, och Medicinalstyrelsen var den instans som beslutade om att tillåta abort eller inte.
– En dag kom det in fyra universitetsstudenter, som alla viftade med ett papper där det stod att "edert havandeskap får avbrytas på grund av svaghet hos eder", som det uttrycktes då, säger Birgitta Gustafsdotter.
– Jag kunde direkt se att det här inte var några "svaga" kvinnor. Så jag bad om väntetid och gick och talade med min chef. Han visste att jag var kristen och förstod mina samvetsbetänkligheter, så jag behövde inte söva dem. Och kort därefter skickades det ut en klinikorder, där det stod att de som hade samvetsbetänkligheter inte behövde medverka till aborter över huvud taget.
Även om detta var före den fria aborten, tror Birgitta Gustafsdotter inte att en samvetsklausul i dag skulle skapa några problem inom vården, "eftersom det inte är den stora massan som säger nej för sitt samvetes skull". Och hon är besviken över att Vårdförbundet, vars seniordel hon tillhör, inte backar upp dem som vill ha en sådan regel.
– Det här har blivit en så politiskt laddad fråga att ingen vågar ha någon annan åsikt än majoriteten. Det värsta är att alla talar så mycket om att vi har ett människovärde, men när det kommer till kritan är ingen beredd att stå upp för det.
Eva Janzon
eva.janzon@varldenidag.se
Läs mer
• Inga domar, trots europeisk samsyn