Det som skulle bli en härlig sportlovsdag med skidåkning i nysnö i norska Trysil förvandlades snabbt till en katastrof för grabbgänget från Jönköping. Direkt från sjukhussängen på Oslos universitetssjukhus berättade John Wessman dagen efter olyckan själv i P4 Jönköping om sin traumatiska upplevelse.

– Vi var ett gäng grabbar, vi var väl tio, som åkte på toppen av Trysil. Vi var väldigt taggade på att åka ut off-pist och köra lite puder.

Killarna tog sig till en backe de visste skulle vara riktigt bra och där snön var helt orörd.

– Jag var först på tur att testa och tar ordentligt med fart. Sen drar jag till med en ordentlig vurpa. Jag vänder mig om och tittar uppåt mot grabbarna och skrattar lite, berättade John i radio.

Sen känner han plötsligt hur hela berget börjar skaka och det dånar på ett sätt han aldrig hört tidigare.

De andra grabbarna börjar skrika; ”lavin, lavin”! John kommer upp på benen och kastar sig ut för backen för att försöka köra därifrån.

– Jag gjorde ett tappert försök att åka ifrån lavinen. Det gick ju som det gick. Jag förlorade och hamnade en och en halv meter under snön.

John förstod ganska snart att han låg med ansiktet uppåt. Han försökte gräva lite med armarna och vrida på huvudet lite fram och tillbaka för att få utrymme att andas.

– Men när jag gjorde det fick jag bara in mer snö i lungorna och jag insåg snabbt att jag inget kunde göra. Jag förstod att det var stor risk att jag inte skulle överleva detta.

Tankarna började snurra och han tänkte på nära och kära, där han låg fastklämd under snömassorna.

– Jag bad en bön och la allt i Guds händer, sade han.

Sen förlorade han medvetandet.

John var helt ovetande om det räddningspådrag som pågick. När lavinen gick strömmar fjällräddningen och frivilliga snabbt till platsen för att bistå i räddningsarbetet. Johns kompisar och deras föräldrar är förstås också med i sökandet. En linje formeras som går med stavar och stöter ner i snön.

Andreas Joakimson, välkänd frikyrkoprofil, anställd inom Svenska Alliansmissionen och projektledare för Gullbrannafestivalen, var en av dem som var med i räddningssällskapet. John är vän med hans söner och de fanns med i det gäng som åkte tillsammans när lavinen utlöstes. Andreas har intervjuats i flera medier och beskrivit situationen som hopplös. 

Men efter 20 minuter vänder det. Då hittar de John, ungefär en och en halv meter under snön. 

– Jag märkte aldrig att de grävde efter mig utan först när jag kom fram och fick luft. Jag minns att jag skrek att jag lever och att jag var väldigt glad.

En scooter transporterade John nerför backen till en väntande ambulans som körde honom till en helikopter. Han flögs sedan till universitetssjukhuset i Olso.

– Jag minns att jag var väldigt nerkyld och skakade. Jag förstod också att det nog inte ar så bra med lungorna, för andningen var svår. Det var väldigt tungt att andas.

Ett dygn senare mår John Wessman förvånansvärt bra. Han har visserligen huvudvärk och ont i kroppen. Men lungorna har röntgats och allt ser bra ut.

– Jag vill se detta som ett vittnesbörd i stället för ett trauma. Jag är fullt medveten om att det här kunde ha slutat på ett helt annat sätt. Utan mina vänner, deras föräldrar och all räddningspersonal hade jag inte levt idag.

P4:s programledare frågar John om han har hört talas om änglavakt.

– Ja, svarar John. Här skulle jag inte ha överlevt utan änglavakt.

I dag är det många som tackar Gud för att händelsen fick ett lyckligt slut.