”Jag kände ondskans närvaro”

Jag möter Peter utanför hans arbetsplats, secondhand-butiken Helping hand i Uppsala. Butiken har just stängt för dagen och jag får välja bland ett hav av soffor var vi ska slå oss ner för intervjun.
Förutom några små ärr i vänster armveck, finns det inget synligt hos Peter som skvallrar om det liv han tidigare levt. Problemen började tidigt.
– När jag kom till första klass satt jag och tittade på fröken och de andra, och jag tänkte: "Det här skiter jag i, fy vad tråkigt!"
I mellanstadiet började Peter bli mobbad, och han sökte sig till äldre kamrater. Som tolvåring hade han hunnit röka hasch och dricka öl. Nu blev han för första gången erbjuden tyngre droger.
– Jag kom till mina kompisar som satt och ritade och verkade ha väldigt trevligt, de sa: "Vi har hittat något bra, knark. Vill du prova?"
Inga varningsklockor ringde och Peter förklarar det med att situationen verkade vara helt ofarlig. Droger var heller inget man informerade om på skolorna i mitten av 1970-talet.
– Hade kompisarna provat kunde väl jag också göra det, tänkte jag. Det var inte mer än så, säger han.
Peter drack lite anfetamin som kompisarna gav honom. Han fick också frågan om han ville prova en spruta med anfetamin.
– När jag tog den kände jag direkt, "wow, det här är min grej".
Peter höll drogandet hemligt från familjen, men när han var 15-16 år förstod de vad han höll på med.
– I och med det försökte jag lägga av många gånger, men suget var så starkt att jag inte klarade av det, säger han.