I den rapport som kom förra veckan anklagar Amnesty Israel för att på ett ”systematiskt och institutionaliserat sätt, genom lagar, regler och praxis [...] förtrycka och dominera det palestinska folket” både i Israel och i Samarien/Judeen (Västbanken).

– Rapporten är manipulativ på två sätt. Det ena handlar om terminologin, och det andra om att fakta presenteras utan kontext, säger Roar Sörensen.

– För det första kan man fråga sig varför det är så viktigt att kunna använda det laddade ordet ”apartheid”, vilket brännmärker en stat och implicit underkänner dess rätt att existera.

Han påpekar att det inte är finns någon enighet bland internationella forskare om huruvida det går att frikoppla begreppet från den sydafrikanska kontext, med dess tankar om överhöghet och rasideologi.

– Detta fokus på apartheidordet gör dessutom att man mister trovärdighet också när företeelser som är problematiska beskrivs.

I rapporten hävdar Amnesty att Israel går utöver vad landets legitima säkerhetsintresse tillåter när man begränsar arabiska israelers rättigheter.

Roar Sörensen förnekar inte att vissa skillnader existerar mellan hur judiska respektive icke-judiska israeler behandlas, men menar att Amnesty blundar för den historiska bakgrunden.

– Som ett exempel finns det några platser i Israel där israeliska araber inte kan bosätta sig, eftersom den marken inlöstes specifikt för judisk immigration redan före Israels bildande av organisationen Keren Kajemet. Men den frågan hanteras rättsligt, ända upp i Högsta domstolen, säger han.

När det gäller mark i Judeen och Samarien, alltså det som kallas Västbanken, understryker Roar Sörensen att detta fortfarande är en förhandlingsfråga.

– Ja, Israel vill ha kontroll över delar av marken, huvudsakligen av säkerhetsskäl. Sedan finns det organisationer och delar av det israeliska samhället som anser att judarna har historisk rätt till marken. Men det är inte den bild som dominerar i den israeliska politiken.

Amnesty nämner också den israeliska militärtjänstgöringen, som inte är obligatorisk för landets araber, varpå få araber väljer att göra den. Amnesty hävdar att detta medför en diskriminering, då fullföljd militärtjänstgöring är ett villkor för vissa anställningar och subventioner.

– Militärtjänsten är öppen för alla medborgare, och det finns även araber som gör den, påpekar Roar Sörensen.

– Men dessa blir ofta mobbade och attackerade av sina egna när de uppträder i uniform.

Överlag menar han att rapporten bidrar till spä på polariseringen mellan Israel och landets kritiker.

– När man inte tillräckligt mycket lyfter fram säkerhetsaspekten, inte ger en komplett bild av läget, kallar Israel för en apartheidstat och endast samarbetar med pro-palestinska organisationer – hur tror man sig kunna bidra till dialog och till att hjälpa de israeliska araberna?