Ett samtal till Bris blir ofta det sätt som ett barn i en missbrukarfamilj söker hjälp. Erfarenheten från tidigare år visar att samtalen inte blir fler under sommaren, men däremot allvarligare, förklarar Cecilia Nauclér.
– Skolan är ofta en frizon för de barn som har missbruk och kriminalitet i familjen, och de får det väldigt tufft när skola och fritids stänger. De kan bli mycket ensamma i en familj som inte fungerar.
Enligt Cecilia Nauclér visar statistik att 50 000 barn har missbrukande föräldrar och upp till 400 000 barn har föräldrar som dricker så mycket att de är i riskzonen för att fastna i missbruk.
– Sedan finns det också familjer med andra problem, som psykiska sjukdomar, som också är mycket svåra att leva med, konstaterar hon.

Under sommaren handlar  samtalen till Bris bland annat om oro för hur det ska bli under semestern och att man saknar kompisar och lärarna.
– Barnen oroar sig för föräldrars drickande och för hur det ska gå för deras syskon. Ofta finns det övergrepp och misshandel med i bilden, säger Cecilia Nauclér.
Ett samtal till Bris kan bli början på en förändring av situationen. Men det kan vara ett stort steg att gå vidare efter det.
– Det är mycket olika från individ till individ. För en del är det en otrolig avlastning att våga börja berätta och fråga om vuxna verkligen får göra så, när det handlar om våld och sexuella övergrepp.
Men det kan vara svårt att ta nästa steg och göra en anmäla. Då kan barnet känna ansvar för de konsekvenser det blir, som kanske att familjen splittras.
Där kan vi hjälpa till och förklara vad som händer, vad socialtjänsten kan göra och fråga om det finns andra vuxna som kan hjälpa till i kontakten med myndigheterna, säger Cecilia Nauclér.

Det händer också att barn ber Bris ta kontakt med myndigheterna, men eftersom alla kontakter med Bris är anonyma måste barnet då välja att bryta anonymiteten.
– Då kan vi hjälpa tillmed myndighetskontakten och har också uppföljande kontakt med barnen.
De barn som ringer till Bris undrar ofta varför ingen vuxen har reagerat,varför ingen frågar hur de mår. För tecknen är ofta tydliga, det kan handla om att barnen saknar rena och hela kläder, undviker att ta hem kompisar, inte har matsäck med sig när det är utflykter, eller aldrig deltar i gymnastiken.
– Det är alltid någon som har sett hur det är. Man kan se i skolan att det är problem, tecknen finns där. Det vi önskar är att man ska våga fråga hur de har det hemma.
Rädsla för följderna och okunskap om hur man ska agera kan gör att vi drar oss för att fråga när vi ser att något inte verkar vara bra. Men det får inte leda till att ett barn lämnas utan hjälp, menar Cecilia Nauclér.
– Våga själv be om hjälp att hjälpa barnet. Prata med en kurator på skolan, eller ring vår vuxentelefon på Bris, de är mycket bra på att hjälpa till.