I Kristus gror och växer tron

Vid en andakt på min arbetsplats delade jag ut senapskorn till var och en. Du har sett dem, kanske utan att tänka på vad det är, i sillinläggningar till exempel. Några, mer husliga än jag, har berättat för mig att senapskornen är i det närmaste stenhårda. När man ska krossa dem i morteln krävs mycket kraft.
Kornet själv, så litet det är, kan alltså göra motstånd mot en vuxen människa. Det finns en inneboende kraft i det.
På skrivbordet, bortanför tangentbordet, ligger ännu påsen med senapskorn. Det blev ganska många över.
Så dök det förra veckan upp en kartong med torvbriketter. Och nyfiken som jag är, planterade jag därför några korn i briketter, hällde på vatten och ställde dem i ett västligt fönster. Men inte finns det väl någon groddkraft kvar i den där påsen, inköpt på kryddavdelningen? tänkte jag.
Jo då. Det ena fröet har just grott. Det andra har blivit en stängel på tio centimeter. Högst upp grupperar sig de små bladen som en fyrklöver. Det finns kraft! Också i detta torra och hårda.
Kanske är det därför Jesus liknar tron vid ett senapskorn. Det får vara en riktig tröst för oss andligt förtorkade och hårdnade människor. Om vi bara får komma i närheten av det Livets vatten som är Kristus själv, så kommer tron att gro och växa.
På söndag är temat i det lutherska kyrkoåret Trons kraft. Evangelieboken föreslår texter som handlar om Noas båtbygge och om änkan som gav sin sista kopparslant.

Den senare texten har jag predikat över flera gånger. Men nu slås jag av en ny iakttagelse:
Det är ju faktiskt inte en liknelse som Jesus ger. Den där änkan, hon fanns på riktigt. Hon är lika historiskt belagd som Jesus och hans lärjungar – eftersom det är samma källa som vittnar om dem.
På ett vis hade det ju varit en tröst om änkan var påhittad. Men det var en livs levande kvinna som i sin fattigdom gav allt hon ägde, allt hon hade att leva på. Henne har vi att jämföra oss med.

Och på ett annat sätt är det ju uppmuntrande att hon är lika verklig som jag själv. Gud är ju en levande Gud, inte påhittad, ingen idé eller dogm. Människor har i alla tider översköljts av Herrens nåd, så som senapskornet översköljdes av vatten. Och sedan växer de, sedan bär de frukt.
Men just i det där ögonblicket då människan förvandlas. Då hon går från det stenhårda stadiet till det mjuknade, livsbefruktade. Vad är det som händer då? Kanske detta som den gammaltestamentliga texten slutar med: Skiftet från mig själv till Gud. Guds vilja, inte min. "Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra." 1 Mos 6:22

Det hårda fröet ger upp sin hårdhet utan att veta någonting om himlen, allt det där om att bli ett träd som ger marken skugga och fåglarna boplats. Änkan lägger sina slantar utan att fråga efter templets revisorer, utan kontroll över fattighjälpens omsättning och bokslut. Noa snickrar på sin båt fast solen skiner.
Tro är, som vi hört många gånger förr, detsamma som tillit.
I Guds händer lägger vi våra liv. Vi är blinda, men fyllda av Hans nåd. Det räcker, tänker jag och vinklar persiennen så att senapsplantorna får mer ljus.

Erika Cyrillus
Chefredaktör på EFS-tidningen Budbäraren