Ännu fler skratt kommer när vi får veta att Dr Patel har planer på att utöka sin verksamhet och kalla den för  ”Nästet”.
Vid närmare eftertanke fastnar skrattet i halsen. Dr Nayna Patel är ingen fiktion, och det är inte heller hennes planer på att i ännu större skala än i dag odla fram bebisar åt barnlängtande par med hjälp av fattiga kvinnor och deras livmödrar.
Pjäsen vi ser, Made in India – Notes from a Babyfarm, bygger på ett flerårigt fältarbete av sociologen Amrita Pande. Hon har tillbringat flera månader vid Nayna Patels fertilitetsklinik i den indiska delstaten Gujarat.
– När jag började min forskning hade jag en feministiskt radikal syn på frågan och utgick från att surrogatmödrarna var offer, berättar Amrita Pande under den avslutande delen av pjäsen.
– Men allt eftersom insåg jag att allt inte är svart och vitt, utan fullt av nyanser.
I pjäsen får vi genom skådespelare, filmer och stillbilder möta de kvinnor som – i vissa fall gång på gång – tjänar flera årslöner genom att föda barn åt andra kvinnor.

På klinikens ”hotell” får de mat och husrum under hela graviditeten. De fördriver tiden framför tv:n,
med prat, sminklektioner eller handarbete. En del kvinnor tar det hela med ro: tillvaron på kliniken blir en semester från familjen och vardagen, och ger dessutom en grundplåt till ett nytt hus eller till barnens skolgång.
Samtidigt får kvinnorna finna sig i att behandlas som dyrbara ”behållare”, utan större egenvärde eller integritet; de får inte gå i trappor, inte äta stark mat, inte umgås sexuellt med sina män. De förväntas föda med kejsarsnitt. Och de måste lämna ifrån sig barnet.
– Doktor Patel säger att jag ska se barnet som en gäst. Och vad gör man med en gäst? Tar väl hand om den, bjuder på den bästa maten. Men sen är det ajöss.
Så uttrycker sig en av surrogatmödrarna, när Amrita Pande ger henne röst och liv.
Undantag finns. Amrita Pande berättar om en kvinna som av praktiska skäl fick amma det lilla barn hon fött i hela två månader.
– Hon kallade flickan Muskaan, som betyder ”leende” på hindi. När den japanska kvinnan som skulle ha barnet fick höra det, började hon gråta. Paret behöll kontakten med kvinnan, och döpte flickan till Emiko, som betyder ”leende barn” på japanska.

Vad tycker då Amrita Pande själv om surrogatmödraskap?
– I ett första steg bör alla länder införa lagar och regler så att surrogatmödrarna får sina rättigheter tillvaratagna, säger hon.
– På lång sikt ska man försöka motverka hela den här industrin. Men förbud leder bara till svarthandel, som i Kina. Vad vi behöver är en global dialog om frågorna, så att vi kan komma fram till en gemensam lösning.