Att samtalen lagt grunden både för vänskap och för en större förståelse mellan samfunden var det många som vittnade om.
- Vi är väldigt udda samtalsparter. En hierarkisk kyrka med traditioner som byggts upp under 2000 år, och ett drygt 100 år gammalt samfund av fria församlingar. Men vi som mötts under några år nu har blivit goda vänner, sa Olof Djurfelt, som deltagit i dialoggruppen på pingstvännernas sida sedan starten 2003.
- Det här är den dialog som för mig har varit den viktigaste och mest berikande, sa katolikernas biskop Anders Arborelius.
- Den har också hjälpt mig att förstå vissa delar av vår katolska tradition bättre.

För Anders Arborelius började resan genom vänskapen med pingstpastor Sten-Gunnar Hedin, vilket ledde till ett gemensamt Jesusmanifest och senare en bok om Jesus och en bok om Anden. De två har nu börjat planera för en bok om Fadern, avslöjade biskopen.

Pelle Hörnmark, föreståndare för Pingst fria församlingar i samverkan, sa att samtalen också gett anledning till självkritik och självförståelse.
- Det man upptäcker är att man i mötet får tillfälle att lära känna sig själv och att pröva sina egna teologiska ståndpunkter.
Dialogen har med andra ord kommit långt på den väg som började på lite trevande grunder, i avsikt att se om gemenskapen i Jesus Kristus och en rad principfrågor räckte för att våga inleda ett närmare samtal också om det som skiljer. Mötena har hållits två gånger per år, och de första åren gick åt till att lära känna varandra, som människor och som samfund.
- Vi märker att vi hela tiden återkommit till vissa frågor: Skriften, ämbetet och tjänsten, sakramenten, bönen, helgonen och Maria, relikerna, sa Fredrik Emanuelson.
- Vi är inte i närheten av att vara klara, men vi ser var vi har en samsyn och vari hindren består.
Vissa aha-upplevelser har resan redan bjudit på.
- Vi har insett hur stor plats det dagliga andaktslivet tar för dem som är vigda till tjänst inom den katolska kyrkan. Det finns anledning till självrannsakan när man upptäcker detta starka andaktsliv, sa Olof Djurfelt, som också fått upp ögonen för de många Bibelhänvisningarna i den katolska kyrkans Katekes.
Pingstvännerna fick också en större förståelse för att Sveriges katoliker länge levt i en utsatt situation, och för hur och varför den katolska läran utvecklats som den gjort genom seklen.
- I den katolska kyrkan har traditionen en större auktoritet än inom Pingst. Därför har vi svårt för vissa mariadogmer, som inte bygger på Skriften allena. Vi hittar heller inte belägg för att be om de bortgångnas förböner, för att ge relikerna en så omfattande roll och för att erkänna påven som kyrkans överhuvud, sa Olof Djurfelt.

Dominikansyster Veronica Tournier - just nu den enda kvinnan i dialoggruppen - berättade att hon låtit sig andedöpas av en pingstpastor 1972, i början av sin vistelse i Sverige. Hon sa att hon överraskats av bland annat pingstvännernas starka synpunkterna på katolska sedvänjor och dogmer. 
- Jag är uppvuxen med helgonen - som jag naturligtvis inte förväxlade med Gud - och kunde inte förstå lutheranernas bild av himmelen som en tom plats. 

Hon talade om hur svårt och i viss mån provocerande det var för katolska kyrkan att möta den nya väckelsen i form av fria församlingar med demokratiska strukturer, obelastade av dogmatiska definitioner. 
- Det är mycket som skiljer oss åt, men i bönen och i vår erfarenhet av frälsaren möts vi, sa hon. Liksom andra i gruppen poängterade syster Veronica att det inte går att förhandla fram enheten.- Vi måste vittna om att Guds rike är mitt bland oss, och leva försonade med varandra i väntan på den fullkomliga enhet som redan finns i himlen.

En av den svenska dialoggruppens målsättningar har varit att överbrygga konflikter mellan samfunden även internationellt. Här är en känslig fråga det hårdnackade motstånd som katolikerna bjudit Pingstväckelsen i delar av Afrika och Latinamerika.

- Från väckelsehållet har man ibland uttalat rätt summariska domar som kunnat drabba även dem som är medvetna kristna, sa Olof Djurfelt.
- Det är svårt för en dominerande kyrka att ödmjuka sig och säga att här behövdes något nytt. Men i längden måste vi tolerera varandra, tacka Gud för varandra och vara frimodiga i vår kallelse.
Den svenska dialogen motsvaras på internationell nivå av en samtalsgrupp mellan Vatikanen och enskilda pingstföreträdare, upprättad i början av 1970-talet. Huvudperson i denna var länge pingstvännen David du Plessis, som fått inblick i den katolska karismatiska förnyelsen och blev en brobyggare mellan pingströrelsen och de äldre samfunden.